Ett riktigt skitföretag

Tio dagar har jag varit utan teve och bredband. Först idag kom en tekniker. Ett komplicerat fel, som kräver många timmars arbete, vilket det naturligtvis inte fanns utrymme till idag. Telia, detta j…a företag, som jag blivit beroende av. Jag har bundit upp mig och har allt hos dem (telefon, internet, teve, mobil).
Nödtorftigt kommer jag nu ut på nätet i snigelhastighet, så att jag åtminstone kan kolla mail och bloggar. Det dröjer nog ett par dagar till innan jag får acceptabel hastighet, och teven tillbaka. Ska det behöva vara så?
.

Åh, jag bara lyssnar...

.
... kan inte få nog. Den är ju så jäkla bra!

.

Det har lättat - det är på väg

Äntligen. Ett tungt ok har fallit från mina axlar. Efter mycket slit har jag skickat manuset till förlaget. Nu återstår bara ett nervkittlande magpirr. Hjälp… nu måste det bara gå vägen…
.

En reflektion...

Sonen har snart gjort sitt första år i skolan, och med skolan kommer utvecklingssamtalen och det väcker tankar hos mig som förälder. Redan i förskoleklassen efterfrågas en mängd aktiviteter, som vad han har för fritidsintressen, hur många kamrater han har och hur många av dessa som han leker med på sin fritid.

Mina funderingar: Måste ett barn i sexårsåldern ha en massa aktiviteter på sin fritid? När det inte finns några andra alternativ än fotboll sommartid (vintertid tränar han slalom tre dagar i veckan), räcker det då inte med att få växa upp på en gård med en massa djur, att dagligen kunna leka i skogen och vara med på de dagliga sysslorna på gården? Min son trivs med tillvaron. Han kan cykla utan att riskera bli påkörd, studsa på studsmattan och gunga. Han kan gå i skogen med hundarna, klappa fåren och kela med katten. Han är en utemänniska, som tycker om att hjälpa till och han ser skillnad på olika sorters träd och växter. Han längtar efter att få hjälpa till med veden, mocka skit och att köra in höet. Är inte det aktiviteter nog åt en sexåring? Hur många schemalagda aktiviteter behöver en sexåring?

Men det som väcker mest tankar hos mig är att skolan verkar tycka att han ska leka med killar. De efterfrågar fler kamrater, trots att han räknar upp flera stycken. Vad är problemet? … jo, de är alla flickor (jag lekte själv bara med pojkar då jag var sex år). Så jämställt var det samhället. Redan i förskoleklassen präntas det in i barnen att pojkar ska leka med pojkar och flickor ska leka med flickor. Inte konstigt att jämställdheten står och stampar.

Detta var min reflektion, lämna gärna kommentarer och berätta hur ni tänker.

Mammas bloggturné

Elisabet Norin debuterade för en dryg månad sedan med sin bok - Mamma minns du mig. Nu gästar hon min blogg.

Elisabet Norin är verksam som handledare på kurser i kreativt skrivande. Sedan många år tillbaka är hon också aktiv som lektör och litteraturkritiker, främst i Kristianstadsbladet. Elisabet har tidigare varit medförfattare i olika litterära projekt, Mamma minns du mig är hennes första roman. Sajt: http://www.elisabetnorin.se/.


Boken bygger delvis på självupplevda händelser, har det varit till fördel/nackdel i skrivandet av boken?
Eftersom jag alltid varit ett fan of fantasin hade jag inte kunnat föreställa mig att första boken skulle bli en blandning av fantasi och verklighet. Jag är överraskad själv av hur bra det gick att ta avstamp i verkligheten och sedan stuva om och fylla på så att det ändå känns som en trovärdig historia. Fördel, alltså. Men vissa saker gick inte att berätta. De blev för råa.

Boken handlar om att vara anhörig till en demenssjuk, kan boken hjälpa andra i liknande situationer?
Det är min förhoppning. Framför allt när det gäller att stå på sig mot personer som representerar myndigheterna. Ibland drivs de av en annan agenda än man själv gör när man har omsorg om sin anhöriga. De har också fördomar om andra. Scenen med Claras telefonsamtal med biståndshandläggaren är i det närmaste autentisk. Fruktansvärt.

Har skrivandet fungerat som terapi för dig?
Inte vad det gäller sjukdomen: vi har ältat situationen med vår Alzheimerdrabbade mamma/mormor otroligt mycket i familjen, på telefon och när vi träffats. Men när det gäller arvet, identiteten och förmågan att handskas med liv och livsbeslut, kan det stämma: jag vet lite om min mamma men nästan inget om min mormor. Där finns en tystnad som ligger och retar.

Du har lyckats med konsten att skriva enkelt samtidigt som boken berör på djupet, var det ett medvetet val att skriva på det viset?
Mmm, den här historien skulle berättas på ett sätt som passade personerna i den och då var det nödvändigt att hålla sig borta från det litterära språket. Jag blev också väldigt inspirerad på en engelsk skrivarkurs jag gick för några år sedan. Den engelska traditionen är mycket mer ”pratsam” än svensk minimalism. Men under skrivandets gång kom också uttryck från min barndomsdialekt upp. Överraskande! Sen vill jag förstås att läsaren ska bli berörd. Skratta och gråta. Gärna samtidigt. :-) Med hjälp av ett vardagligt språk.

Du är skönlitterär debutant, berätta om din väg mot en färdig bok, skrivprocessen från frö till hårda pärmar.
De första utkasten var bara avsedda för mig själv: försök att hålla fast stunden, de sista flämtande minnesbilderna, den sista genuina kontakten med psyket som varit mammas hela mitt liv. Först senare kom tanken att sätta samman allt till en roman. När jag sedan satt sista punkt följde många omskrivningar då vänner och andra läste och gav respons på texten. Jag har skickat manus till förlag flera gånger och sedan skrivit om mellan refuseringarna. Sammantaget tror jag det är en bättre text som sedan blev antagen, än som först var ”klar”. Från de första fragmenten till boken nu i april har det nog gått fem-sex år.

Och till sist, vad kommer vi att få läsa av dig i framtiden?
Förhoppningsvis en handbok i prosaskrivande: jag samlar mina erfarenheter som pedagog, litteraturvetare, recensent och författare och skriver. Sedan har jag en idé om en ny roman, men det är just nu lite hemligt!


Mamma minns du mig är en bok som berör på djupet, och den för läsaren träffsäkert genom ett sjukdomsförlopp. Den väcker tankar och lyfter fram det lilla i det stora. Elisabet lyckas verkligen med att fånga vardagens ögonblick, och som läsare måste jag gång på gång stanna upp och tänka att precis så kan det ju kännas. Och budskapet blir fram emot slutet mycket tydligt. Trots det tragiska i berättelsen, så är det med ett leende på läpparna som jag lägger ihop boken.

Clara står mitt i livet och inser plötsligt att hon blivit mamma till sin egen mamma, ett mycket svårare uppdrag än hon någonsin kunnat drömma om.

/Victoria


Bokens omslag har gjorts av Anna Karlsson, a form & design i Göteborg.

När förlaget frågade mig vilka tankar jag hade om omslag visste jag en sak: det svartvita fotot från Gudrun Romeborns utställning i Jönköping för snart tio år sedan skulle passa perfekt! Med sina osäkra nivåer och tolkningsmöjligheter gav det en ton som jag kände var i balans med romanen. Så efter mitt önskemål köpte förlaget in bilden och den och mitt manus skeppades elektroniskt till Anna i Göteborg. Anna kom upp med det som nu är bokens omslag och ett alternativ som byggde på mina idéer och som jag helst vill glömma just nu.

För mig kändes det som att Anna har hittat precis det jag ville meddela. Hon förmedlar känslan fullständigt klockrent och lägger dessutom till nyanser som jag inte visste fanns i texten.

Vill man ha ett dedicerat exemplar av boken handlar man på Elisabet Norins sajt. Eller så köper man boken här.

Fortsätt följa Elisabet Norins bloggturné här.
.

Vitaminboost

Idag har jag vitaminboostat min familj genom att utfodra dem med vårens absolut vitaminrikaste grönsak. Och det bästa av allt, den finns i massor… och är gratis. Jag har gjort brännässelsoppa, och killarna runt köksbordet tittade alla skeptiskt på mig då jag serverade den gröna, läckra soppan. Sen var det ganska roande att se deras gillande miner. Det var ju gott också :-)

Vitaminkick till middag

Nyplockade nässlor under tillagning

.

Jag läser...

Ursäkta min bloggstiltje… men efter att äntligen har skrivit om hela mitt manus, eller stora delar av det åtminstone, så läser jag. Och dräkten är ny, det känns fräscht. Så nu ska jag bara läsa igenom en gång till (hur många gånger jag läst mitt eget manus har jag för längesedan tappat räkningen på :-)) och sen… är det bara att hoppas på att förlaget vill ha det…
.

Författarbesök...

Under vecka 19 kommer Elisbet Norin att stanna till med sin bloggturné hos mig, där jag kommer att intervjua henne med anledning av hennes nyutkomna debutroman Mamma minns du mig, som jag presenterat tidigare här i bloggen.

Och i väntan på att hon kommer hit till bloggen kan ni lyssna på den här radiointervjun med Elisbet Norin.

Kapitel 9 - ett urdrag ur Mamma minns du mig:

Det är gnistrande sol och skarpt för ögonen när Clara kör uppför den nyplogade avtagsvägen. Dalsänkan med bäcken ligger stilla och frusen. Dagmars hus lyser rött uppe på kullen ovanför. Det välbekanta landskapet är inbäddat i ett mjukt och vitböljande täcke, försonande mot skogens svärta på andra sidan hagen. I förbifarten har hon hunnit se att Johan och Amis röda pick-up står på gården vid stora huset. Någon av dem är troligen hemma, hon ska ringa sedan och tala om att hon är framme, ifall de inte har sett henne svänga upp.
Hon parkerar framför garaget där Dagmars rostiga Toyota står, avställd numera. Johan tog hand om nycklarna den gången då hon kört iväg till Margit, sin väninna i Norrköping utan ytterkläder och handväska och utan att berätta för någon. Efter det såg läkaren till att Dagmars körkort blev indraget. Hon hade varit ömsom rasande, ömsom frågande inför nyordningen och ringt till alla i bekantskapskretsen och beklagat sig över läkaren. Att han inte var att lita på hade hon ju sagt från början.
Någon ganska avlägsen bekant ringde upp Johan och Ami och ifrågasatte beslutet.
”De fattar inte att Alzheimer är en sjukdom, de tror att vi gör så här av elakhet”, sa Ami bittert till Clara i telefon efteråt. ”Fattar de inte att hon kan köra ihjäl sig? Och förstöra andras liv också! Man kan bli galen för mindre, och vi får skulden…”
Det var orätt.
Clara vet att Johan och Ami pratar med Dagmar i telefon flera gånger varje dag, de ser till henne, tittar om det lyser i hennes kök det första på morgonen och det sista på kvällen. De har hela tiden ett vaksamt öga över ängen upp mellan träden. Clara vet att det är en del av deras vardag. Men aldrig är det tillräckligt. Vad händer om Dagmar går ut i skogen och går vilse? Om hon glömmer stekpannan på spisen? Om hon faller och inte kan resa sig? Ständigt dessa rädslor, det är vad de lever med.
Ibland blir det bara galet. Man går där med detta ständiga vardagsskav, tänker Clara. Man blir så van vid det att man till slut inte reflekterar över pressen eller sorgen eller bördan eller vad det nu är som nöter sig in i ens hud. Till slut har allt man gör börjat anpassa sig till det där skavet och man börjar gå snett eller på hälarna eller vad som helst för att kompensera att det gör så förbannat ont. Och det ger i sin tur nya påfrestningar någon annanstans. Med tiden nöter sig oron in i det omedvetna, blir en del av vardagen. Och vardagen har en märklig makt över sinnena. Många gånger utgör den ett stöd, som när svårigheterna och de stora livsfrågorna hotar att tippa världen över ända. Då påminner den om att det finns en värld utanför, en värld som bär sig själv i någon sorts normalitet. Men vad har vi för val med Dagmar, frågar hon sig. Vad mer kan vi göra än att oroa oss för henne och försöka mildra hennes lidande så gott vi kan?
Kylan biter i ansiktet och Clara måste sätta på sig vantarna när hon lyfter ur väskorna och kassarna ur bagageutrymmet. Ytterdörren är låst fast det är mitt på dagen och hon får ringa på. Dagmar har under senaste tiden blivit allt mer ängslig och hon håller ytterdörren låst dygnet runt.
”Men vad tror du ska hända?” har Clara frågat.
”De kan komma in här”, har Dagmar svarat och gjort vida armrörelser som för att visa på hela husets volym. ”De bryter sig in hos vanligt folk, ligorna, och stjäl allt som finns. Hos Öhrns tog de alla Gretas smycken, allt hon ärvt av sina föräldrar…”
Clara vet inte hur det förhåller sig med de där smyckena, det är ganska länge nu som hon svävat i tvivelsmål om vad som är verkligt och vad som är delar av mammas föreställningsvärld. Vid några tillfällen har Dagmar ringt upp och så övertygande berättat att hon och Johan har varit och tittat på en annan gård, och beskrivit boningshus och arealer och möjligheten till mjölkproduktion, att Clara nästan trott att det varit sant, trots att Johan och Ami inte andats ett ord till henne om några flyttplaner.
Clara njuter av den torra kylan och solen medan hon väntar på att dörren ska öppnas, vänder upp ansiktet och blundar. Det är en sällsynt dag, de här dagarna hör januari och februari till, de brukar inte infinna sig förrän jul och alla helger är över. Låskolven klickar till bakom henne. När hon vänder sig om står Dagmar barfota, rund och oformlig, i sitt gamla turkosa nattlinne innanför tröskeln. Det gråsprängda håret spretar. Hon ropar till Clara:
”Men skynda dig in, fort! Det är så kallt!”
”Men du har ju inte klätt på dig.”
Clara skrattar och bär in resväskan och kassarna med julmat och julklappar, hennes egna till Dagmar och de till Johans familj, och julklapparna från Axel och Ebba till henne själv och mormor. Barnen har valt att åka till Janne över julen. Clara vet att de är lika bekymrade som hon över Dagmar men de har uppriktigt sagt att de tycker att det är jobbigt att fira jul hos sin mormor. Däremot har båda två erbjudit sig att komma och hjälpa till och städa om det är så att Clara har tänkt ägna någon tid åt det. Jo, det har ju också blivit en tradition de senaste åren, cyniskt nog.
I samma stund som hon drar igen ytterdörren efter sig slår hettan emot henne. Vad har hänt? Hon drar ett par djupa andetag. Slemhinnorna i näsan och luftrören drar ihop sig och torkar till. Det kittlar i halsen, hon hostar till.
”Varför är det så varmt?”
”Här, menar du?”
Dagmar stirrar oförstående på henne.
”Ja?”
”Här är inte varmt. Det är så dragit så det är inte klokt. Jag förstår inte varför jag måste bo i den här gamla kåken.”
”Det är ju ditt hus… Men om du klär på dig kanske det känns bättre?”
”Tror du det?”
Dagmars ton är ironisk. Hon vänder och går in i sovrummet. För att klä på sig, hoppas Clara, och går in i köket. Här är ännu varmare och hon tittar på termometern som hänger på ytterväggen ovanför diskbänken. Hon tror inte sina ögon. Den visar på trettiofyra grader. Dagmar har dragit upp shunthandtaget till max och den lilla elpatronen vid sidan av spisen surrar ansträngt. Clara drar först ned från tio till två på skalan, tvekar lite, men stänger sedan av cirkulationspumpen också. Det är visserligen runt tjugo minusgrader ute, men det kommer ändå att dröja innan luften blir normal här inne. Helst skulle hon vilja öppna och vädra, men det går nog inte Dagmar med på. Hon har rasslat en stund bakom draperiet till sovrummet och kommer nu ut i köket i ett par byxor i svart syntetmaterial och en urtvättad grön collegetröja. Byxorna har lappats på sidan av benet i samma tyg, stygnen är breda och klumpiga.
”Duger jag åt dig nu?”
”Ja, det är ingen fara…”. Clara ler lite och suckar inombords. ”Du duger alltid, men det kan vara bra att klä på sig istället för att höja värmen så här. Vet du att det är trettiofyra plusgrader här inne?”
”Jaså, jag trodde du kom hem för att klaga på hur jag är klädd, men nu klagar du på värmen, hur ska du ha det?”
Clara släpper samtalsämnet, diskussionen är meningslös.
”Jag har handlat en del julmat”, säger hon därför och böjer sig ned och börjar plocka upp ur matkassen. ”Men vi får nog ge oss iväg och handla mer i alla fall.”
”Jaha, va bra.” Dagmar låter gladare. ”När gör vi det då?”
”Vi kan åka på eftermiddagen. Det är inte så mycket som behövs, själva julmiddagen äter vi ju hos Johan och Ami.”
”Säger du det…”. Dagmar drar på svaret som om hon har glömt hur det förhåller sig eller är tveksam till om Claras påstående är rätt och riktigt. ”Men när kommer Wille?”
”Pappa?”
Clara blir osäker och försöker vinna tid. ”Försök inte rätta henne”, rådde sköterskan på Silviahemmet när hon ringde och undrade över rätta sättet att bemöta sin mamma på. ”Avled henne istället, eller låt henne påstå saker även om de är felaktiga. Säg inte emot. Hon har snart glömt det i alla fall. Om du försöker rätta henne blir hon sårad och osäker.”
”Nej”, svarar Dagmar indignerat där hon står bredvid Clara och tittar på hennes plockande med matvarorna. ”Han är väl inte din pappa, heller, det är det ju Gunnar som är…”
Clara fnittrar till nere i kassen som hon står böjd över. Det är absurt. Förut hade hon svårt att se det komiska, hon blev mest bara ledsen när Dagmar inte ville känna igen henne. Men det är inte en fråga om vilja, har hon förstått.
”Nej, jag vet inte när han kommer”, svarar hon därför samlat och enkelt.
”Jaså”, säger Dagmar i sitt vanliga tonläge igen. ”Fast han var här i förrgår, i alla fall. Han sa att han skulle komma tillbaka som idag, men att han var tvungen att hämta mamma och pappa vid järnvägsstationen först.”
Clara ställer in i kylen. Den är nästan tom, bara en burk rödbetor och en liter mjölk med gammalt datum och en hop halvt urklämda tuber, kaviar, majonnäs, tomatpuré i dörrfacket. Hon passar på att byta samtalsämne.
”Har du städat kylen?”
”Nej, inte jag!” Dagmars förtrytelse är tillbaka. ”Det var de där flickorna från hemtjänsten. De kom hit och slängde min mat. Eller vad de gjorde. Städa, kallade de det. Och sen packade de ned allt i påsar. Inte vet jag om de inte har någon mat själva. Det kan väl inte vara rätt att ta andras mat i alla fall! Det sa jag till dem. Ska ni komma hit och stjäla min mat mitt framför ögonen på mig?”
”Men åkte ni inte och handlade nytt sedan?”
”Aldrig i livet. Jag tänker inte betala färdtjänst åt de där kärringarna, medan de har sina egna bilar stående här utanför under tiden. Varför tar vi inte era bilar, har jag frågat. Då skulle jag inte behöva betala taxi, först för mig själv och sedan för någon av de där sniporna också…”
Clara biter sig i läppen. Ajdå. Minerat område. Hon har inte riktigt förstått det här, hur det förhåller sig med färdtjänsten, men är inte säker på att Dagmar heller har fattat rätt när hon påstår att hon måste betala för medföljande person.
”Men det är väl inte så dyrt? Några tior per person?”
”Johodå. Om jag bara hade min bil, så skulle jag handla själv!”
Ajdå igen.
”Men den är sönder, det är körförbud på den, vet du väl.”
”Jaså, säger du det.”
Dagmar blir lika överraskad varje gång.
.

Jag ser ljuset - jag närmar mig målet

Jag har kommit över krönet nu, ser ner på andra sidan. Det har länge känts som om jag stått och trampat på mitten, men nu så, har mer än halva manuset skrivits om. Och jag börjar se en utveckling i mitt skrivande, något har hänt och karaktärerna har fått det liv de borde ha haft från början. Nu ska bara miljöerna vässas och bli mer levande, eller rättare sagt, bli fler. Det finns en god grund att bygga på, jag har bara inte utnyttjat den som jag borde. Men nu så…
.

Vårlivet på Hagen

Våren har kommit på riktigt, vilket lett till att pausandet från redigeringsarbetet bestått i att se över stängsel i beteshagarna, låta hundarna få valla och låta barnen känna på leran :-)

En lerig liten, som bara vill vara ute i det fria och leka.

Systers hund kom på besök några dagar medans syster med familj var i fjällen. Många lekstunder blev det bland de tre på gården.

Tre vallhundar håller koll på fåren i beteshagen

Lilla Worker Boy passar lillen, som blivit placerad i fållan medan mamma och pappa sätter upp nya stängsel :-)

.