Jag har gjort en upptäckt...

Det känns bra. Bit för bit skriver jag om mitt deckarmanus. Utanför skiner solen och jag sitter som gjuten vid mitt worddokument. Kan inte slita mig. Det är så stärkande att se sin story ta en helt annan form, trots att innehållet är det samma. Jag gestaltar, lever mig in och blir ett med handlingen, som tog sin allra första början för tre år sedan. Jag har utvecklats, skrivandet har blivit ett med mig, och jag har gjort en upptäckt. Då, för tre år sedan, så kände jag inte mina romankaraktärer. Nu har jag levt med dem i tre år och skrivit så oändligt mycket mer om dem att de lever inuti mig. Och naturligtvis är det därför som det inte fanns något djup i dem då jag började min berättelse. Trots att jag arbetat mycket med texten innan, så var det bokförlagets inspirerande ord och förslag, som fick upp ögonen på mig. Och när jag påbörjade den totala omskrivningen, så insåg jag det uppenbara. Tack!
.

Lektörsutlåtande...

Medan jag går här i väntans tider, så dyker ett lektörsutlåtande upp, från ett annat förlag. Det finns alltså ytterligare ett förlag som visat intresse för mitt manus. Med bultande hjärta läste jag utlåtandet, om och om igen. Vad skriver de, vad vill de, vill de ha mig (eller snarare mitt manus)? Inget löfte om utgivning, men likväl ett lektörsutlåtande som berättar att mitt deckarmanus har stor potential. Orden ”Intrigen sitter redan som gjuten” gjorde mig onekligen varm och upprymd och skapade hopp om att kanske, kanske, kanske. Ojojojoj… de vill se en bearbetad version av mitt manus. Så nu är det definitivt färdigskrivet på bok nr. 2 för ett tag. Nu ligger fokus på bok nr.1 och den ska bli så jäkla bra. Nu ska jag ta till mig av förlagets synpunkter och göra en jäkligt bra bearbetning. Jag förstår vad de menar och var bristerna ligger. Och det är framför allt ändringar som känns bra, och som definitivt behöver göras. Så nu alla vänner och bekanta, nu låser jag in mig med min dator och text ett tag, vi syns när jag är klar :-)
.

Nya arbetsrutiner...

Nu jäklar ska bok nr. 2 bli klar. Och med en bebis med ett alltmer krympande sömnbehov, så finns det bara en sak att göra – skriva när han är vaken. Jag läste för länge sedan en intervju med Camilla Läckberg, där hon beskrev hur hon satt i tevesoffan med laptoppen i knäet medan barnen lekte runt henne. Kan hon, så kan väl jag. Något jag nu har tagit fasta på. Och med all text på ett USB-minne, en laptop på köksbordet (till min mans förtret) och en i arbetsrummet/lekrummet så skriver jag numera med lillen ibland hängandes i datormusen, ibland intresserad sittandes i mitt knä och ibland grinandes vid min sida. Men ibland sitter han också snällt och bläddrar i en bok, kör bil eller leker med storebror. Allt med avbrott då och då för att byta en bajsblöja eller blanda en vällingflaska. Och ibland, när det blir tyst, får man räkna med att kanske städa upp O’boy pulver från golvet. Men vad gör man inte för att få skriva deckare.
.

Stolt metallarbetare

Efter att ha läst en artikel om de så kallade arbetarförfattarna i Dagens Arbete, IF Metalls medlemsmagasin, kan jag nog känna mig stolt över att vara metallarbetare. Artikeln handlade om Aino Trosell, Åsa Linderborg och Maria Hamberg, som alla tre kommer ifrån arbetarklassen. Aino Trosell, som är deckarförfattare, har i tio år arbetat som svetsare. Jag log för mig själv när jag läste om hur hon fick en massa romanuppslag och idéer medan hon jobbade på fabriken, och hur hon var tvungen att ha ett block i fickan för att hastigt skriva ner sina idéer.

Ja, varför log jag åt det då?

Jo, för det är precis så jag håller på, medan jag bygger hjullastare på Volvo. Nu är jag visserligen föräldraledig, men när jag arbetar stannar jag ständigt upp, för att då och då skriva ner mina tankar. Och jag har alltid hävdat att ett praktiskt arbete, där man arbetar med kroppen och slipper tänka så mycket, är det mest kreativa arbete man kan ha. För det är då hjärnan kan arbeta fritt, medan man går där och skruvar ihop traktorer. Det är det som har gjort mig kreativ, och fått mig att börja skriva på allvar, ett sug som visserligen alltid funnits, men som blommade upp ordentligt efter en tids fabriksarbete. Jag jämför med när jag vikarierar eller frilansar för lokaltidningen, skulle jag jobba heltid som journalist så skulle jag aldrig klara av att skriva på min fritid. Så därför, så länge jag inte kan leva på mitt skrivande, så kommer jag fortsätta att vara en stolt arbetare.

.

Det tar sig...

.

16 561 ord

95 221 tecken

14 kapitel

Jorå... inledningen är satt, spänningen är satt i rullning och utredning pågår. Intrigerna och konflikterna hopar sig och persongalleriet har tagit form. Nu börjar det bli roligt att skriva uppföljaren, fastän skrivflödet måste stanna upp då och då för researcharbete. Men det känns riktigt bra, det är nu historien börjar ta form, från att ha varit ett litet frö av små tankar. Korta frekvenser, som spelats upp i min hjärna, och som nu sätts in i ett sammanhang. Jäklar vad det är roligt att skriva deckare.

.