Ett riktigt skitföretag

Tio dagar har jag varit utan teve och bredband. Först idag kom en tekniker. Ett komplicerat fel, som kräver många timmars arbete, vilket det naturligtvis inte fanns utrymme till idag. Telia, detta j…a företag, som jag blivit beroende av. Jag har bundit upp mig och har allt hos dem (telefon, internet, teve, mobil).
Nödtorftigt kommer jag nu ut på nätet i snigelhastighet, så att jag åtminstone kan kolla mail och bloggar. Det dröjer nog ett par dagar till innan jag får acceptabel hastighet, och teven tillbaka. Ska det behöva vara så?
.

Åh, jag bara lyssnar...

.
... kan inte få nog. Den är ju så jäkla bra!

.

En reflektion...

Sonen har snart gjort sitt första år i skolan, och med skolan kommer utvecklingssamtalen och det väcker tankar hos mig som förälder. Redan i förskoleklassen efterfrågas en mängd aktiviteter, som vad han har för fritidsintressen, hur många kamrater han har och hur många av dessa som han leker med på sin fritid.

Mina funderingar: Måste ett barn i sexårsåldern ha en massa aktiviteter på sin fritid? När det inte finns några andra alternativ än fotboll sommartid (vintertid tränar han slalom tre dagar i veckan), räcker det då inte med att få växa upp på en gård med en massa djur, att dagligen kunna leka i skogen och vara med på de dagliga sysslorna på gården? Min son trivs med tillvaron. Han kan cykla utan att riskera bli påkörd, studsa på studsmattan och gunga. Han kan gå i skogen med hundarna, klappa fåren och kela med katten. Han är en utemänniska, som tycker om att hjälpa till och han ser skillnad på olika sorters träd och växter. Han längtar efter att få hjälpa till med veden, mocka skit och att köra in höet. Är inte det aktiviteter nog åt en sexåring? Hur många schemalagda aktiviteter behöver en sexåring?

Men det som väcker mest tankar hos mig är att skolan verkar tycka att han ska leka med killar. De efterfrågar fler kamrater, trots att han räknar upp flera stycken. Vad är problemet? … jo, de är alla flickor (jag lekte själv bara med pojkar då jag var sex år). Så jämställt var det samhället. Redan i förskoleklassen präntas det in i barnen att pojkar ska leka med pojkar och flickor ska leka med flickor. Inte konstigt att jämställdheten står och stampar.

Detta var min reflektion, lämna gärna kommentarer och berätta hur ni tänker.

Jag ska inte läsa...

.
Monica Antonssons bok om Liza Marklunds Gömda recenseras i DN idag (papperstidningen, kunde inte hitta den i nätupplagan). Och efter att ha läst bestämde jag mig för att inte läsa Antonssons skildring av ”verkligheten” bakom Gömda. De finns de som menar att ”Mia” har skott sig på framgångarna, och om så är fallet, så känns det som om här kommer ytterligare en och gör det samma.

Och som Liza sa i en annan artikel:
- Det är en skönlitterär text, ingen journalistisk text.

Så sant.

Avundsjuka?

.
Jag blir så trött...böckerna har funnits så länge, varför denna våldsamma debatt nu? Hur som helst så är det ju "Mia Erikssons" tolkning av händelser, som av naturliga skäl måst ha justerats. Boken, sann eller inte, hade ju uppenbarligen blivit en helt annan om den tolkats av "Mannen med de mörka ögonen", men för det kan ju "Mias" syn på saken vara sann, eller?
Är det avundsjukan, som åter en gång gripit tag om svenska folket, då det gått bra för någon annan? Visst, "Mia" tjänar pengar på sitt öde - good for her!

Skrivtips skriver:

Debatten fortsätter om det på en roman står "en sann historia" är liktydigt med att det ska vara en helt autentisk berättelse. Vilket är svårt att kontrollera då den romanen beskriver lever med skyddad identitet och det finns källskydd att förhålla sig till samt att det bara är författaren som utomstående som haft möjlighet att ta del av vissa fakta.

Liza har ju hedervärt ägnat en del av sitt liv för kvinnor som lever under dysfunktionella förhållanden. Det tycker jag hon ska ha heder för.

Jämställdhet, jobb och julstämning

Medan jag suttit framför laptopen och knackat ner tangenter till mellandagarnas artiklar i lokaltidningen har mannen tagit hand om barnen, julstädat, strukit, bytt gardiner, tvättat, utfordrat djuren och bäddat rent i sängarna, samt bjudit mig på glögg och mandlar.
Så de feminister (bl a Hanne Kjöller) som hävdar att jämställdhet bara går ut på att dela föräldraförsäkringen lika, har enligt mig fel. Hur vuxna människor delar upp sina vardagssysslor är helt och hållet var och ens beslut, och inget som staten ska lägga sig i. En annan fråga som jag ställer mig är, varför feministerna kräver att männen ska vara delaktiga i så kallade ”kvinnosysslor”? Det är inte så ofta det vänds på. Det borde ju i så fall vara lika naturligt för kvinnorna att sätta på vinterdäcken, meka med bilen och renovera huset. Men om en kvinna gör något av ovan nämnda, så ses det ofta som en större prestation än om en man skulle ha gjort det. Varför?

Blir man lycklig?

Blir man lycklig av att nå sina drömmars mål och av att bada i pengar?

Efter gårdagens intervju med en musiker, som nått försäljningsrekord i Sverige flera gånger om, inser jag att man kanske inte blir lycklig av pengar (även om personen i fråga kanske tror att han är lycklig), visst underlättar dom, men vad ska man göra sen, när man kan göra vad man vill?
Nåja, ekonomin är en sak. Men drömmarna om att jobba med det man brinner för, vad händer med dom? Jag frågar vederbörande om grabbarna i bandet har sammankomster, där de träffs bara för att lira lite och ha kul tillsammans.
- Den tiden är förbi, får jag bara till svar. Och då undrar jag vart glädjen i musiken har tagit vägen. Då har det bara blivit ett jobb, visserligen ett mycket framgångsrikt sådant, men ändå. Har man då blivit så stor att man inte kan sänka sig till den nivå, att man bara kan sitta och lira för skojs skull?
Jag drar naturligtvis paralleller till skrivandet (en annan konstform). Om man lyckas som författare, om man når sina drömmars mål (som för mig visserligen inte sträcker sig längre än en utgiven bok just nu), och säljer miljoner exemplar. Blir skrivandet ett jobb, som bara måste göras då? Blir skrivandet tråkigt då?
Ursäkta, men jag kände mig nästan arg på mitt intervjuobjekt, som struntade i om utmärkelsen var en guld-, diamant- eller platinaskiva. Det spelade ingen roll, för han hade ändå så många och dessutom förvarande han dem i båtskjulet. Då anser jag att man tagit framgångarna för givna och för stort, när glädjen har försvunnit och bragderna inte betyder något längre. När man är så rastlös att man måste åka utomlands en gång i månaden, minst, för att man måste ha något att göra. Tiden har man köpt sig av obegränsad mängd tillgångar. För mig låter det bara tragiskt.

Schlageryra!

Bänkade framför teven med vin och ost, tillbringade vi givetvis gårdagskvällen med att se på Eurovisionen. Och jag slogs ganska snart av att årets upplaga höll högre klass än vanligt, för en gångs skull hade jag svårt att välja ut en favorit. Men när omröstningen började och Grekland snabbt tog sig upp i topp miste jag förhoppningen om att "rätt låt" skulle vinna, denna sötsliskiga tonårspop, som Greklands bidrag bestod av. Men lyckligtvis så vann inte Grekland. Rysslands låt var helt klart värd att vinna och även om det, enligt mig, inte var den bästa låten, så var det definitivt en bra låt. Mina egna favoriter var Lettland, Frankrike och Danmark, och måste jag välja en av dessa så får det bli Danmark. En helt underbar låt som omedelbart föll mig i smaken, med en bra melodi och en text som gjorde att man genast ville sjunga med. Frankrikes bidrag var soft, härligt och annorlunda medan Lettlands var en riktig schlager.
Att Perrelli inte skulle nå en topplacerning med sin "Hero" hade jag inte väntat mig, och när hela startfältet var samlat så insåg man verkligen att Sveriges bidrag inte höll måttet. Personligen så tror jag att Rongedal hade givit oss en mycket bättre placering. Sen kan man ju alltid diskutera den politiska röstningen som övertagit arrangemanget, och hur stor betydelse musikskapandet egentligen har.

Kanske Någon!

Nu vill jag berätta historien om fyra människor vid namn Alla, Någon. Vemsomhelst och Ingen. Ett viktigt jobb måste utföras och Alla var övertygad om att Någon skulle göra det. Vemsomhelst kunde ha gjort det. Ingen gjorde det, för det var Allas jobb. Alla tyckte att Vemsomhelst kunde göra det, men Ingen insåg att Alla inte skulle göra det. Det hela slutade med att Alla skyllde på Någon, när Ingen gjorde vad Vemsomhelst kunde ha gjort.

Definitivt något att tänka på :-)

Rädda julen - tomten är borta

Vad gör väl en deckarskribent gladare än det här...

http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_1131379.svd

En julkalender fylld av spänning och dramatik, och inte minst cliffhangers, som naturligtvis är en favorit jag själv använder mig mycket av i mitt skrivande. Jag gillar idén med att förväxla inköpslistan med önskelistan, och vem har inte någon gång varit nära att lägga fel i brevlådan? Det har i alla fall jag...

Kämpa på Olssons

Det verkar i alla fall som om det blir en sommar på bryggan, trots allt. Bra gjort av bröderna att inte lägga sig, fastän jag kan förstå om det känns mycket tungt, efter allt dessa olycksfåglar varit med om.

http://www.vf.se/DDWebb/templates/Article.aspx?id=12610

Kämpa på! Vad skulle sommaren ha varit utan bryggan? Detta vansinnes dåd drabbar inte bara Mattias och Andreas, utan hela Arvikas befolkning med dess nöjesliv under sommarmånaderna.

Fy fan...

...så fruktansvärt tragiskt och onödigt att en tioårig flicka ska behöva mista sitt liv på detta horribla sätt. När sådana här saker händer så rubbas verkligen tryggheten i att bo på landet. En liten ort där alla känner alla, ett faktum som skapar trygghet, men som i och med denna händelse rubbar allt man tidigare trott på. En händelse som bevisar att ingen plats är tryggare än någon annan. Så otroligt grymt...mina tankar går naturligtvis till flickans familj denna dag.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_1128115.svd

Frågan är bara...kunde dessa mörka krafter ha stoppats om polisen vidtagit åtgärder tidigare? Med så många grova förbrytare, som inte lyckas stoppas av polisen, så undrar man vart det svenska rättsamhället är på väg...

Barnbidragets existens

Jaha, då försvinner väl barnbidraget då, och därmed har Centern tappat min röst.

http://www.svd.se/nyheter/politik/politikdirekt/artikel_1011685.svd

Visst är det väl fel att barnbidraget betalas ut till de som redan har gott om pengar, men att dra gränsen för höginkomsttagare redan vid 240 000 kr tycker jag är väl magstarkt. Barnbidraget är dessutom ett välkommet tillskott för den som är föräldraledig, då lönen är sänkt med minst 20%, men detta kommer naturligtvis inte att tas med i beräkningen där det är lönen för en anställning som räknas, oavsett om man är föräldraledig eller inte.