tisdag 11 november 2008

Mig äger ingen


Åsa Linderborgs självbiografi Mig äger ingen tar mig med på en resa genom folkhemmets Sverige, till dess fall och fram till nu. Men den skildrar framförallt 70-talets stretande åsikter i klassamhället. Den beskriver ett arbetarhems iver att vara det svenska folkhemmet till lags, trots olikheterna, på ett klockrent och humoristiskt vis.
Det är miljöbeskrivningar och tidstypiska händelser, som kan ge vem som helst igenkänningskänslor. Men framförallt berör den med sin beskrivning av en liten flicka (Åsa Linderborg), som växer upp med en ensamstående, alkoholiserad far, som vid varje löningsutbetalning snabbt sätter sprätt på pengarna. Den berättar om industrialismens blomstrande tid, om metallarbetarnas trogna ström till och från fabriken i ett 70-talets Västerås.
Härdarmästare Leif Andersson är stolt över att vara metallarbetare, och han är stolt över sin lilla flicka, Åsa själv. Det är en unik relation som skildras, och jag kan inte bestämma mig för om jag tycker synd om flickan, eller inte. Det är minst sagt två sidor av Leif som skildras. Den ena, en svettig, smygsupande far, som lånar lall (pengar) av dottern för att kunna köpa mellanöl, och vars fotsvett dottern sniffar i sig varje morgon. Den andra, en ståtlig karl, som är stolt över att ha hyreshusets vackraste fönster och som charmar dagispersonalen.
Det är en fin berättelse, om kärlek, trots svåra förutsättningar. Om en man som är stolt över sitt arbete samtidigt som han hatar det. Om en man som tar dottern med till hennes farmor och farfar för en bit mat när lönen är slut och som låter fastern ta hand om smutstvätten. Han sköter inte sin egen hygien, men sköter istället hemmet pedantiskt, allt i dimman av en smygande alkoholism, och när mellanölet förbjuds 1977 blir det alltmer sprit för härdarmästaren, vilket till slut leder till den stolte arbetarens förfall.
Ja, det är en minst sagt omtumlande färd som denna historia tar mig med på. Det är gripande och självutlämnande, samtidigt som den målar upp en bild av en gemenskap som är få far-dotter relationer förunnat. Och som framförallt var ovanlig då, vilket naturligtvis ledde till en rädsla för ett utanförskap. När jag lägger igen pärmarna till denna bok, ser jag den som en öm kärleksförklaring till en far som gjorde sitt bästa, och som älskade sin dotter över allt annat.

Pappas plånbok är stor som en handflata, svart och lätt böjd efter ett liv i bakfickan. Den har börjat ge efter lite i sömmarna och är tung, trots att den nästan är tom. I sedelfacket ligger ingenting, i myntfickan arton kronor och femtio öre. Bakom patientbrickan trängs ett checkhäfte från Nordbanken och ett medlemskort för Metall avdelning 20. Ett skrynkligt tidningsurklipp med statistik över Västerås Sportklubbs bandyframgångar, ett ensamt frimärke med kungen på. I ett av facken gömmer sig ett splitter nytt bankomatkort, inlindad i en lapp med ordet lall och en sifferkod. Det är 99 kronor på kontot. När pappa dog hade han elva dagar kvar till nästa a-kassa.
/Så börjar denna omtumlande läsning, som jag varmt rekommenderar.

3 kommentarer:

  1. Intressant att läsa om hur du upplevde boken, jag har funderat på att läsa den. Just nu håller jag på med Dödergök av Katarina Wennstam. Men då blir det kanske "Mig äger ingen" efter Dödergök. Tack för tipset!

    SvaraRadera
  2. Härligt att kunna inspirera någon. Jag tycker absolut du ska läsa boken :-)

    Tack för titten!

    SvaraRadera
  3. Hej jag har en fråga hur ska man kunna beskriva miljön där de bodde?

    SvaraRadera