Det har lättat - det är på väg

Äntligen. Ett tungt ok har fallit från mina axlar. Efter mycket slit har jag skickat manuset till förlaget. Nu återstår bara ett nervkittlande magpirr. Hjälp… nu måste det bara gå vägen…
.

Jag läser...

Ursäkta min bloggstiltje… men efter att äntligen har skrivit om hela mitt manus, eller stora delar av det åtminstone, så läser jag. Och dräkten är ny, det känns fräscht. Så nu ska jag bara läsa igenom en gång till (hur många gånger jag läst mitt eget manus har jag för längesedan tappat räkningen på :-)) och sen… är det bara att hoppas på att förlaget vill ha det…
.

Jag ser ljuset - jag närmar mig målet

Jag har kommit över krönet nu, ser ner på andra sidan. Det har länge känts som om jag stått och trampat på mitten, men nu så, har mer än halva manuset skrivits om. Och jag börjar se en utveckling i mitt skrivande, något har hänt och karaktärerna har fått det liv de borde ha haft från början. Nu ska bara miljöerna vässas och bli mer levande, eller rättare sagt, bli fler. Det finns en god grund att bygga på, jag har bara inte utnyttjat den som jag borde. Men nu så…
.

Jag har gjort en upptäckt...

Det känns bra. Bit för bit skriver jag om mitt deckarmanus. Utanför skiner solen och jag sitter som gjuten vid mitt worddokument. Kan inte slita mig. Det är så stärkande att se sin story ta en helt annan form, trots att innehållet är det samma. Jag gestaltar, lever mig in och blir ett med handlingen, som tog sin allra första början för tre år sedan. Jag har utvecklats, skrivandet har blivit ett med mig, och jag har gjort en upptäckt. Då, för tre år sedan, så kände jag inte mina romankaraktärer. Nu har jag levt med dem i tre år och skrivit så oändligt mycket mer om dem att de lever inuti mig. Och naturligtvis är det därför som det inte fanns något djup i dem då jag började min berättelse. Trots att jag arbetat mycket med texten innan, så var det bokförlagets inspirerande ord och förslag, som fick upp ögonen på mig. Och när jag påbörjade den totala omskrivningen, så insåg jag det uppenbara. Tack!
.

Lektörsutlåtande...

Medan jag går här i väntans tider, så dyker ett lektörsutlåtande upp, från ett annat förlag. Det finns alltså ytterligare ett förlag som visat intresse för mitt manus. Med bultande hjärta läste jag utlåtandet, om och om igen. Vad skriver de, vad vill de, vill de ha mig (eller snarare mitt manus)? Inget löfte om utgivning, men likväl ett lektörsutlåtande som berättar att mitt deckarmanus har stor potential. Orden ”Intrigen sitter redan som gjuten” gjorde mig onekligen varm och upprymd och skapade hopp om att kanske, kanske, kanske. Ojojojoj… de vill se en bearbetad version av mitt manus. Så nu är det definitivt färdigskrivet på bok nr. 2 för ett tag. Nu ligger fokus på bok nr.1 och den ska bli så jäkla bra. Nu ska jag ta till mig av förlagets synpunkter och göra en jäkligt bra bearbetning. Jag förstår vad de menar och var bristerna ligger. Och det är framför allt ändringar som känns bra, och som definitivt behöver göras. Så nu alla vänner och bekanta, nu låser jag in mig med min dator och text ett tag, vi syns när jag är klar :-)
.

Det där mötet...

Några undrar… och apropå mitt möte med förlaget så återstår väntan. Det här med att försöka publicera en bok är en långdragen process har jag fått erfara. Det ska skrivas, researchas, skrivas, läsas, redigeras, läsas, printas, läsas, redigeras, läsas, printas ut i massor, skickas runt till förlag, vänta, motta refuseringsbrev, skicka några till, vänta… ja, ni förstår. Det gäller nog att utrusta sig med en god skopa envishet, nerver och tålamod för att orka med att slå sig in i författarbranschen. Och en jäkla vilja och lust att skriva såklart. Hos mig finns allt detta, annars hade jag inte ens mäktat med att färdigställa ett helt bokmanus, och definitivt inte ens orkat tänka tanken att påbörja ytterligare ett.
Ja, och så var det detta med förlaget då. De läser fortfarande mitt manus, och redaktören har delvis förklarat varför det tar tid, samt att ett möte stundar kring påsken. Så under tiden sitter jag nagelbitandes som fasttejpad vid telefonen och väntar… haha… nej, det gör jag inte alls. Livet snurrar på som vanligt, förutom att en eventuell stundande utgivning pushat på mig i skrivandet av tvåan då.

.

En deckare blir till

Under gårdagen läste jag klart mitt eget manus, en ganska rolig upplevelse efter att ha fått lite distans till det egna. Det är ju minst sagt svårt att vara objektiv till sin egen text, men jag måste erkänna att jag ändå rycktes med ibland, log för mig själv när jag konstaterade att mina ”red herrings”, som smugit sig in här och där, var riktigt finurliga. Jag tyckte faktiskt att min egen text var spännande, ganska märkligt egentligen, jag vet ju trots allt hur det slutar…

När jag började skriva på min deckare skrev jag en synopsis, som visserligen har ändrats en hel del på vägen, men har ändå funnits som ett stöd för mig under resans gång. Jag skrev också en karaktärsförteckning, som jag nu ska ge mig i kast att se över och ta reda på om mina romanfigurer blev som det var tänkt från början. Jag har också en mängd anteckningar, både i datorn och i olika anteckningsblock, samt på post it lappar. Mitt skrivande har varit väldigt ostrukturerat, vilket lett till en massa extraarbete då det gått för lång tid mellan skrivperioderna. Något jag tagit fasta på i mitt skrivande av uppföljaren, som jag påbörjade för en tid sedan, där alla anteckningar sker i ett worddokument, samt att jag för en noggrann kapitelförteckning. Ingen tråd får ju ligga onystad så att säga, vem vill läsa en deckare som inte ger alla svar? Själva deckarskrivandet går ju ut på att tvista till historien, komplicera den och sätta griller i huvudet på läsaren så till den grad, att alla kan vara potentiella gärningsmän och att pusselbitarna först faller på plats på de allra sista sidorna. Jag kan försäkra att detta kräver en hel del eftertanke och klurande hos mig som skribent.
.

Bokmanus och förlossningar

.
Det har varit full rulle sedan vi kom hem från fjällen i förrgår. Genast printade jag ut en ny pappersbunt av mitt deckarmanus och gav mig i kast med att läsa detta omedelbart. Ett möte med förlaget var planerat till onsdag, och med tanke på att jag inte läst manuset på över ett halvår kände jag att jag var tvungen att läsa in mig på storyn. Alltså, närmare 400 sidor i maratonspeed.
Under tiden som jag suttit som klistrad med näsan i texten har förlossningarna i fårhuset duggat tätt. Fyra tackor födde under gårdagen totalt nio lamm, samt en tacka som födde ett lamm under morgonen. Alla friska och pigga, uppe och skuttar mellan tupplurarna under värmelampan. Det har med andra ord varit behagliga avbrott från läsandet de stunder jag behövt släppa texten för att rensa hjärnan.
Nu har läsandet lugnat ner sig något, då mötet med förlaget är framflyttat en dryg vecka. Detta pga att jag önskade en helhetssyn på manuset innan några ändringar bestämdes, nu har förläggaren lovat att läsa hela innan vårt möte. Så nu fortsätter jag att läsa, gör anteckningar där jag anser att det finns brister, samt lär känna mina romankaraktärer närmare tills vidare. Nu ser jag med spänning och pirr i magen fram emot mötet med förläggaren, men ännu vågar jag inte tro… bara hoppas, hoppas, hoppas

Född strax efter midnatt inatt

BB avdelningen i fårhuset

16 timmar gammalt bagglamm blir individmärkt som 09013

Ett förlag vill träffa mig

Idag hände det. Medan jag fixade middagen i ett sorligt gemensamt kök i skilodgen ringde telefonen. Det var ett förlag. De ville träffas för att diskutera mitt deckarmanus. Kvinnan jag pratade med hade läst de hundra första sidorna noggrant, hon tyckte storyn höll men tyckte att vissa saker måste arbetas om. Hon ville veta om jag ville lägga tid på att göra detta. Om jag ville? Det är klart jag lägger tid på att arbeta om manuset om en utgivning väntar runt hörnet. Jag är helt snurrig nu, hjärtat bankar och jag vet inte riktigt hur jag ska bete mig. Men en sak är säker, nu väntar mycket jobb då min skidsemester är över. Manuset har jag med mig i datorn, så det är väl bara att hugga tänderna i det på en gång. Eller så väntar jag med det tills jag haft möte med förlaget, så jag vet hur de vill ha så att säga. Ojojoj, det snurrar…

Nu har jag bestämt mig...

.
Nej, det är klart att jag inte ska lägga ut på Kapitel1. Självklart ska jag fortsätta hoppas på att något förlag ska nappa på det jag slitit med så länge, alla timmar framför laptopen och alla timmar med en manusbunt i min hand, som jag läst, redigerat, skrivit om och läst igen. Jag tror ju på mitt manus, annars skulle jag ju inte envisas med att skicka det till olika förlag. Men det är ju sååå drygt…. att vänta på svar. Förlagen använder verkligen sin tid till fullo. Fick svar av ett förlag som skulle ta hösten på sig att fundera över manuset…hösten ja…det är vinter nu, och fortfarande inget brev i lådan. Det är väl i och för sig bra, det är ju egentligen ett telefonsamtal jag väntar på :-) Idag skickade jag iväg en ny lunta med lantbrevbäraren, och eftersom jag hade köpt på mig alldeles för mycket julfrimärken i julas, så fyllde jag papperspaketet med sådana. Ja, vem vet, det kanske får upp ögonen hos någon förläggare, haha.
.

Hjälp - jag behöver era råd

.
Jag funderar på att lägga ut text på Kapitel1, Piratförlagets författartävling, där första pris är att få sin bok utgiven. Men frågan är:
Ska jag lägga ut hela min färdigskrivna deckare (som just nu valsar runt hos olika förlag), eller bara början av den? Eller, ska jag lägga ut det jag skrivit på uppföljaren istället? Eller, ska jag inte lägga ut alls ?

Jag behöver råd och hjälp...
.

Mitt begär...

Ännu en dag fylld av arbete. Journalisten har varit i farten igen… massor av intervjuer, som just nu surrar i skallen. Imorn måste jag skriva två artiklar (hoppas lilleplutt sover sin förmiddagslur länge), innan jag ska iväg på ytterligare jobb, intervju med Vikingarna… eller åtminstone dess manager, det ni, haha! (jag måste göra research ikväll, känner att min kunskap om dessa svenska dansfavoriter inte är den bästa).


Oj, oj, jag blir alldeles rörd av ert intresse angående mitt bokmanus. Och ändå är jag så feg att berätta om processen, det är ju min lilla bebis, som är där ute i stora världen och prövar sina vingar. Historierna och deckarintrigerna kommer till mig hur lätt som helst, hade jag bara tiden att skriva så mycket som jag ville, skulle det inte vara några problem. Men jag kan ju inte låta bli att njuta av mina underbara pojkar heller :-) Samtidigt vill jag heller inte stressa fram historierna. Skriva kommer jag alltid att göra, det går inte att låta bli. Skrivklådan har alltid funnits, den visade sig som hastigast under högstadiet, för att sedan gå i ide. Runt 25 så blommade den okontrollerat upp igen, och det var då jag på allvar förstod att jag måste skriva. Det har alltså inte varit ett medvetet val, långtifrån, men jag antar att begär inte går att tygla :-) Det är mycket jag vill skriva om, det finns idéer till många romaner, som jag kommer att skriva, jag har ju hela livet på mig. Allt behöver inte ske just nu. Men lyckan just nu… vore såklart att det förlag, som just nu har min manusbunt i sin hand, vill trycka och ge ut min bebis…

Det närmar sig...

...en färdig bok. Har precis skrivit ut mitt bokmanus på papper, känns fortfarande helt overkligt att jag verkligen är klar med grovjobbet. Nåväl, 2 år, 363 sidor, 88 535 ord, 512 111 tecken senare håller jag äntligen en pappersutskrift i min hand. Skrivaren tuggade på ett tag innan den fick ur sig alla sidor, och min son ställer sig för att se på den en stund innan han utbrister:

-Oj, har du skrivit en sån lång bok!

Smakprov!

Det blåaktiga skenet lyste över det handskrivna brevet. Det var skrivet med en gammaldags skrivstil, vilket fördröjde läsandet något. Men han var förhållandevis van vid det gammalmodiga sättet att skriva, då hans moster Ingrid använde sig av samma snirkliga bokstäver då hon skrev. Han hade med lätthet läst brevet då de hittat det i Signe Anderssons numera ödsliga hus. Nu stirrade skrivstilen svart emot honom av det blåa ljuset, och konturerna av fingertoppars fåror täckte innehållet på flera ställen.

Detta är ett lösryckt stycke ur mitt kriminalromanmanus, som jag kände för att dela med mig av. Någon som får mersmak?

Om och om och om igen...

Redigerar och korrekturläser mitt bokmanus en sista gång på skärm, innan det är dags för en utskrift á 352 sidor. Detta känns dock som ett evighetsarbete, då jag läser, skriver om...läser igen, ändrar lite till...måste läsa igen... Ja, så håller det på. Blir jag någonsin klar?

Så var jag igång...

Så var det gjort. Jag har skapat en blogg. Ett forum som jag tidigare ej försökt mig på, men som jag hoppas få mycket nöje och utlopp för mitt skrivande i. Kanske var det just det faktum, att jag denna vecka (i måndags) skrev färdigt mitt bokmanus, som fick mig att ta tag i bloggandet. Mitt allra första bokmanus är KLART!!! En otrolig känsla, som nu visserligen följs av ett långt redigeringsarbete, men vilken lättnad. Att äntligen, efter två års slit, vara färdig med storyn.

Påsken är i antågande, och när jag i morse frågade min femårige son om han ville vara påskgubbe eller påskgumma, svarade han: Påskkärring med huckle. Så när min son idag, tillsammans med de andra barnen hos dagmamman, delar ut påskbrev till byns pensionärer är han en stolt kille i kjol och huckle. För övrigt, ett helt underbart initiativ av dagmammorna i Klässbol, att besöka de gamla under sin sedvanliga påskpromenad på skärtorsdagen. Vem blir väl gladare än dem av att få besök av små söta påskgummor och påskgubbar, som dessutom har egenmålade påskbrev, fyllda av godis med till dem.

Glad Påsk!