Ännu inte friskförklarad

.

Idag har vi åter en gång varit hos veterinären, för vilken gång i ordningen har jag tappat räkningen på. Det är många gånger nu, som vi rest de tolv milen för att ta två röntgenbilder på vallhundens ben. Men min älskade Kaylie, som bara väntar på att få börja arbeta igen, hennes ben är fortfarande inte läkt. Det såg visserligen mycket bättre ut den här gången, och hon har inte haltat på en dryg månad, men av någon anledning så läker benbrottet för sakta. Denna balansgång, benet ska belastas, men inte för mycket och inte för litet. Nåja, nu fick hon i alla fall tillåtelse att börja springa lite vid min sida, och gå sakta hos fåren, men det har hon fått gjort innan också, för att hennes rastlösa kropp ska få någon stimulans.
Men oj, vad hon längtar efter att få göra det här igen. Hennes livsuppgift.






Åh, jag vill ju komma igång och träna med henne, så vi kan få det där vallhundsprovet gjort, suck...

Nya framsteg...

Jag förundras var gång jag tar Worker Boy med mig till fårhagen över vilka fantastiska framsteg han gör, blott fyra månader gammal. Han kunskaper och instinkter är otroliga, och kanske beror det på de fina skotska och irländska linjerna från hans föräldrar.
Eftersom han är så ung så har jag inte börjat med "riktig" vallträning ännu, utan bara låtit honom busvalla lite för att tända honom, samt tränat lydnaden både med och utan får. Men idag fick den lilla valpen mig att tappa hakan åter en gång.
Jag tog ut en liten flock om fem tackor i hagen, och Boy rusar genast iväg för att balansera upp dem. Sen kommer han till mig på inkallning, bara det en bedrift för hans låga ålder (det är en sak att lyda till vardags, och en helt annan när det finns får i närheten). Vi har börjat träna lite på Walk on - kommandot (framåt), och döm om min förvåning när jag ger honom kommandot, utan att egentligen förvänta mig något, när han sakta går rakt mot fåren. Jag ger honom Lay down (ligg), och han lägger sig. Det måste vara en tillfällighet, tänker jag men fortsätter ändå. Men matte, vad tror du om din valp?... han fortsätter på detta vis över hela fältet och flyttar lugnt och metodiskt flocken över hela fältet. När jag sedan ger honom "schschhh", springer han runt och balanserar upp. Vad ska det bli av detta underverk? Detta ger mig naturligtvis stora förhoppningar inför vallhundsåret 2009, och tack Nathalie för vår nye arbetskamrat!

Tyvärr så fick jag inte med kameran ut idag, men jag bjuder på en några dagar gammal vinterbild istället.

Gott nytt år!

En härligt strålande sol har årets sista dag bjudit oss på, och vi passade på att njuta av den korta dagens soltimmar. Fåren letade sig ut ur fårhuset för att få lite solljus på sig, jag och Worker Boy tog tillfället i akt och busvallade lite. Vår lilla gosiga valp fyllde 4 månader igår!

GOTT NYTT ÅR!

Andra sidan flocken - ett mål på vägen är nått

Worker Boy har fått känna på fåren under några dagar, och jag är glad att se att han redan har tänt på dessa roliga varelser, som flyttar sig för honom. Först ville han bara jaga dem, men ganska snart förstod han, och ville ta sig till andra sidan flocken. Så det är bara att konstatera att första steget mot en fungerande vallhund är taget. Nu är det bara resten kvar... haha. Nåja, det tar sin tid, men här kommer i alla fall bildbeviset på att han har tänt:

Worker Boy 3 månader busvallar from Victoria Olsson on Vimeo.

Ps. De kommandon jag ger är till min vuxna vallhund, som är med och håller koll på läget.

Kolla in Vallhundsprovet

Min BC valp är en så kallad livmoderimport, vilket gör att han inte blir registrerad förrän modern avlagt godkänt vallhundprov. En prestation mamma Jeain nu klarat av under helgens tävlingar nere i Maglarp i Skåne.
För fyra månader sedan kom Jeain dräktig till Sverige från Skottland, och när man tänker på vad mycket denna tik gått igenom den senaste tiden (varit dräktig, tagit hand om valpar i 8 veckor, haft livmodersinflamation och tränat vallning), så blir man mycket imponerad över hennes fina insats och höga poäng. Här kommer bildbeviset av tävlingsinsaten:




Jeain blir Godkänd Vallhund from Kennel TheLook on Vimeo.


Och för er som inte vet hur ett vallhundsprov går till:
Föraren står vid startstolpen, och får inte lämna denna förrän hunden hämtat fåren och fört dem till föraren. På ett VP är hämtet 100 meter. Föraren skickar hunden, antingen höger eller vänster, och hunden ska då göra en fin båge runt fåren och lugnt driva dessa mot föraren och startstolpen, runda startstolpen för att sedan påbörja en fösning genom grindar. Hunden föser då fåren framför sig, medan föraren går bakom och styr hunden. När fåren passerat första grinden påbörjas drivningen. Föraren går då först med fåren efter sig och hunden längst bak, driver så genom nästa grindöppning, för att sedan fortsätta drivningen mot en fålla. Framme vid fållen skall föraren öppna grinden och låta hunden driva in fåren i fållan, stänga grinden för att sedan släppa in hunden, som lugnt och sansat ska ta kontroll över fåren inne i fållan och sedan lugnt driva ut dem ur fållan igen. Väl ute ska hunden ta kontroll över flocken igen. Provet är nu klart och hunden är förhoppningsvis godkänd.

Min treåriga tik har ännu inte klarat detta, något jag själv tror hon skulle ha gjort den här säsongen om hon inte brutit benet. Tidigt i höstas bröt min Kaylie benet under en skogspromenad, då hon halkade på en sten. Det blev operation och en natt på djursjukhus, för att sedan påbörja en lång rehabilitering, som pågår ännu. Hon får inte springa och absolut inte valla. Ibland har arbetet med djuren på gården krävt en hund, och då har jag använt henne försiktigt, genom att lägga henne och hålla fåren osv.
Denna olycka satte givetvis stopp för både Karin Söderberg-kurs och tävlingar som vi anmält oss till. Men vi får ta nya tag till våren, och nu har jag ju två hundar att träna med, så vi får väl se vem utav dem som blir godkänd först.

Mamma Jean tränar bana

Min Bc valps mamma, Jean och hennes förare Nathalie Ädel, tränar bana inför tävlingar nere i Skåne kommande helg. Worker Boy med familj önskar Lycka till!

Jeain tränat bana from Kennel TheLook on Vimeo.

Vilken syster han har min BC valp

Kolla in Worker Boy's syrra, The Looks Quickly Enia, vad hon kan, bara 12 veckor gammal.


Enia 12veckor vallar from Kennel TheLook on Vimeo.

Proffsvallning

Okej, med risk för att vara aningen tjatig om vallhundar...men det är ju sååå kul!

Så här ser det ut när proffs jobbar. Det är Mosse Magnusson, rankad etta i landslaget, och hans Jim som gör ett IK2.

Lite om livet med vallhundar

Jag hittade ett så bra klipp, som visar vad livet med vallhundar går ut på. Titta och njut!

Klippet kommer från en Northern Lights Border Collies i Skottland.

Vår nye vän och blivande arbetskamrat

Nu har vår nye familjemedlem kommit till oss. Kaylies nye vän, och min nye arbetskamrat… nåja, det dröjer väl ett tag innan vi kan arbeta tillsammans, men det ska bli otroligt spännande att få lägga grunden till en ny vallhund. Visst är min tre år gamla tik en duktig vallare, men att nu, ett antal erfarenheter rikare få uppfostra ytterligare en vallhund känns som ett privilegium och det ska bli riktigt kul!
Worker Boy, som vår lille Bordercollie valp heter, hämtade vi hem från TheLook i Äppelbo under helgen. Mamma Jeain kommer från Skottland och pappa Dan kommer från Irland, så rötterna från Bordercolliens hemland ligger nära, och mamma Jeain visade upp fina vallningsegenskaper för oss under besöket i hennes nya hem i Dalarna.

Välkommen till ditt nya hem Worker Boy!

Kaylie ligger och har koll på fåren, och bryr sig inte det minsta om någon leksugen valp just nu. Men det första mötet mellan de två blev mycket lyckat, båda viftade glatt på svansen. Dock sa Kaylie ifrån när Worker Boy försökte dia henne, där gick gränsen, men leker med varandra gör de (när det inte finns får i närheten vill säga).

Hoppsan, jag tror minsann att Worker Boy redan visar lust till att valla han också. Fåren fångade åtminstone hans intresse. Det verkar ju lovande :-)


Det är inte lätt att vara katt här på gården. Nu med två vallhundar som vaktar kattens steg.

Ett hämt på banan - sen var det över...

Så stod vi där, laddade vid startstolpen. Regnet öste ner, en blixt blekade över fältet och åskan mullrade kraftigt. Och vi skulle precis starta vårt absolut första VP (vallhundprov), min hund och jag. Fåren uppenbarade sig på hämtningsplatsen 100 meter bort, alla stående åt olika håll, kanske skrämda av åskan som gick över nejden. Får brukar nämligen vanligtvis flocka sig och stå med nosen åt samma håll, men så gjorde inte vår vallgrupp på fem får.
Vi anlände tidigt till tävlingen, för att se de föregående ekipagen, som tävlade i IK1. Jag kände mig någotsånär lugn, tyckte Gotlandsfåren rörde sig tämligen lugnt och fint. Men så blev det då till sist vår tur. Kaylie var laddad, hade gjort några lydnadsövningar och hon var väl rastad. Mannen som tagit fram fåren gav oss tecken att det var klart att starta. Efter många avvägningar bestämde jag mig slutligen för att skicka hunden vänster, trots ett tydligt drag åt vänster hos fåren. Regnet smattrade i marken när jag visslade vänster. Hunden vek av fint och höll ut bra, men när hon hundra meter bort närmade sig fåren smet hon in alldeles för tätt bakom dem. Förödande. Fåren delade på sig och skenade åt vänster, vilket jag naturligtvis befarat. I ett sista försök att rädda situationen saktade jag in hunden och gav henne ett nytt vänsterkommando, men det var försent. Fåren hade kommit av banan och domaren (som satt torr under tak i bilen) tutade för att markera att jag var diskvalificerad. Synd, vi som var så laddade, men vi får ta nya tag i Tunarp i oktober. Innan dess ska jag gå en Karin Söderberg - kurs, där jag förhoppningsvis får tips om hur jag kan lära hunden att känna av sitt eget tryck på olika djur. Problemet är att mina egna får är så tröga, vilket naturligtvis lärt Kaylie att det inte är nödvändigt att hålla ut så mycket. Men eftersom hon ändå flankar bra, så borde det väl inte vara någon omöjlighet. Så nu återstår bara att träna vidare. Det är klart att en sån go och duktig vallare (som hon trots allt är) ska bli en godkänd vallhund.

Tävlingsdebut i vallning

Imorgon smäller det. Då debuterar jag och hunden i tävlingssammanhang. Min 3-åriga border collie ska nämligen prova på sitt första vallhundsprov (och jag med för den delen). Förhoppningen är naturligtvis att vi ska lyckas, och att Kaylie sedan kan titulera sig: Godkänd vallhund. Men det är ett tufft prov att gå igenom. Hämt, fösning och drivning genom grindar ska lyckas, för att sedan avslutas med en samlad grupp får i en fålla.

Många träningar har det blivit under sommaren, och den senaste veckan har vi tränat flera gånger om dagen. Mycket naturlig träning för den delen, då våra får har fått för sig att gräset är godare på andra sidan staketet, vilket lett till att Kaylie fått valla in rymmarna otaliga gånger. Så visst funkar hon som vallhund hemma på gården, men det blir ju en annan sak i tävlingsammanhang.

Vi får andas lugnt.. köra några lydnadsövningar före start... och hoppas att pälsfåren i Kil inte är för springiga, så kanske det kan gå vägen imorgon...

Jag och min visselpipa

För några veckor sedan mottog jag min Wilsonpipa på posten, en visselpipa för att ge min vallhund signaler när vi vallar får. Tidigare har jag bara använt mig av rösten i vallningen, men då detta sliter på stämbanden vid längre avstånd så ska jag nu öva in alla kommandon till visselsignaler istället. Men detta är inte bara, bara vill jag lova, till att börja med fick jag över huvud taget inte ljud i den. Men efter några veckors idogt övande börjar jag nu behärska pipans signaler och jag kan spela små
truddelutter på den (om man anstränger sig så tror jag att "Blinka lilla stjärna" och "Du ska inte tro det blir sommar" döljer sig bland mina toner). Nu har jag kommit till nästa moment, nämligen det att få hunden att lära om alla kommandon som visselsignaler, och då gäller det verkligen för mig att få till exakt samma ton varje gång. Vem sa något om att man måste vara musikalisk när man började med vallning??? Nåja, jag tycker mig ana att min vallhund har börjat förstå innebörden av den hårda, stränga ton som betyder stopp.
I övrigt så har tackor och lamm flyttats ut på sommarbete, och jag har därmed möjlighet att träna min hund på dem. Målet för den här sommaren är nämligen att få min goa Border-Collie godkänd vallhund, för detta krävs ett godkänt vallhundsprov. Vi håller tummarna (klorna) på att vi klarar detta i år!