Oj, oj, jag blir alldeles rörd av ert intresse angående mitt bokmanus. Och ändå är jag så feg att berätta om processen, det är ju min lilla bebis, som är där ute i stora världen och prövar sina vingar. Historierna och deckarintrigerna kommer till mig hur lätt som helst, hade jag bara tiden att skriva så mycket som jag ville, skulle det inte vara några problem. Men jag kan ju inte låta bli att njuta av mina underbara pojkar heller :-) Samtidigt vill jag heller inte stressa fram historierna. Skriva kommer jag alltid att göra, det går inte att låta bli. Skrivklådan har alltid funnits, den visade sig som hastigast under högstadiet, för att sedan gå i ide. Runt 25 så blommade den okontrollerat upp igen, och det var då jag på allvar förstod att jag måste skriva. Det har alltså inte varit ett medvetet val, långtifrån, men jag antar att begär inte går att tygla :-) Det är mycket jag vill skriva om, det finns idéer till många romaner, som jag kommer att skriva, jag har ju hela livet på mig. Allt behöver inte ske just nu. Men lyckan just nu… vore såklart att det förlag, som just nu har min manusbunt i sin hand, vill trycka och ge ut min bebis…
