Jag läser...

Ursäkta min bloggstiltje… men efter att äntligen har skrivit om hela mitt manus, eller stora delar av det åtminstone, så läser jag. Och dräkten är ny, det känns fräscht. Så nu ska jag bara läsa igenom en gång till (hur många gånger jag läst mitt eget manus har jag för längesedan tappat räkningen på :-)) och sen… är det bara att hoppas på att förlaget vill ha det…
.

Jag ser ljuset - jag närmar mig målet

Jag har kommit över krönet nu, ser ner på andra sidan. Det har länge känts som om jag stått och trampat på mitten, men nu så, har mer än halva manuset skrivits om. Och jag börjar se en utveckling i mitt skrivande, något har hänt och karaktärerna har fått det liv de borde ha haft från början. Nu ska bara miljöerna vässas och bli mer levande, eller rättare sagt, bli fler. Det finns en god grund att bygga på, jag har bara inte utnyttjat den som jag borde. Men nu så…
.

Jag har gjort en upptäckt...

Det känns bra. Bit för bit skriver jag om mitt deckarmanus. Utanför skiner solen och jag sitter som gjuten vid mitt worddokument. Kan inte slita mig. Det är så stärkande att se sin story ta en helt annan form, trots att innehållet är det samma. Jag gestaltar, lever mig in och blir ett med handlingen, som tog sin allra första början för tre år sedan. Jag har utvecklats, skrivandet har blivit ett med mig, och jag har gjort en upptäckt. Då, för tre år sedan, så kände jag inte mina romankaraktärer. Nu har jag levt med dem i tre år och skrivit så oändligt mycket mer om dem att de lever inuti mig. Och naturligtvis är det därför som det inte fanns något djup i dem då jag började min berättelse. Trots att jag arbetat mycket med texten innan, så var det bokförlagets inspirerande ord och förslag, som fick upp ögonen på mig. Och när jag påbörjade den totala omskrivningen, så insåg jag det uppenbara. Tack!
.

Lektörsutlåtande...

Medan jag går här i väntans tider, så dyker ett lektörsutlåtande upp, från ett annat förlag. Det finns alltså ytterligare ett förlag som visat intresse för mitt manus. Med bultande hjärta läste jag utlåtandet, om och om igen. Vad skriver de, vad vill de, vill de ha mig (eller snarare mitt manus)? Inget löfte om utgivning, men likväl ett lektörsutlåtande som berättar att mitt deckarmanus har stor potential. Orden ”Intrigen sitter redan som gjuten” gjorde mig onekligen varm och upprymd och skapade hopp om att kanske, kanske, kanske. Ojojojoj… de vill se en bearbetad version av mitt manus. Så nu är det definitivt färdigskrivet på bok nr. 2 för ett tag. Nu ligger fokus på bok nr.1 och den ska bli så jäkla bra. Nu ska jag ta till mig av förlagets synpunkter och göra en jäkligt bra bearbetning. Jag förstår vad de menar och var bristerna ligger. Och det är framför allt ändringar som känns bra, och som definitivt behöver göras. Så nu alla vänner och bekanta, nu låser jag in mig med min dator och text ett tag, vi syns när jag är klar :-)
.

Flyt vid köksbordet...

Wow, nu flyter det igen. Jag började imorse på köksbordet med kaffekoppen vid min sida och lillen i knäet. Hade bara tänkt skriva en inledning av ett nytt kapitel – kapitel 19 - men det började flyta. Orden landade fint och miljöer skapades. Pendlingar och övergångar mellan karaktärer, samt tid och rum blev bra och en cliffhanger åstadkoms (of course), vi snackar ju deckare. Lillen satt en stund betagen av mina fingrar, som dansade över tangentbordet, innan han ålade sig ner på golvet och brummade lite med en bil.
Skrivandet avbröts en stund för välling, läggning och utfordring av djuren. Sen satte jag mig vid köksbordet igen, och det flöt vidare…

20 kapitel

24 956 0rd

143 897 tecken

Ps. Jag har ett arbetsrum med en bra stol, men vadå, man får väl skriva där lusten faller på :-) och det råkade ju stå en laptop på köksbordet!
.

Det där mötet...

Några undrar… och apropå mitt möte med förlaget så återstår väntan. Det här med att försöka publicera en bok är en långdragen process har jag fått erfara. Det ska skrivas, researchas, skrivas, läsas, redigeras, läsas, printas, läsas, redigeras, läsas, printas ut i massor, skickas runt till förlag, vänta, motta refuseringsbrev, skicka några till, vänta… ja, ni förstår. Det gäller nog att utrusta sig med en god skopa envishet, nerver och tålamod för att orka med att slå sig in i författarbranschen. Och en jäkla vilja och lust att skriva såklart. Hos mig finns allt detta, annars hade jag inte ens mäktat med att färdigställa ett helt bokmanus, och definitivt inte ens orkat tänka tanken att påbörja ytterligare ett.
Ja, och så var det detta med förlaget då. De läser fortfarande mitt manus, och redaktören har delvis förklarat varför det tar tid, samt att ett möte stundar kring påsken. Så under tiden sitter jag nagelbitandes som fasttejpad vid telefonen och väntar… haha… nej, det gör jag inte alls. Livet snurrar på som vanligt, förutom att en eventuell stundande utgivning pushat på mig i skrivandet av tvåan då.

.

Nya arbetsrutiner...

Nu jäklar ska bok nr. 2 bli klar. Och med en bebis med ett alltmer krympande sömnbehov, så finns det bara en sak att göra – skriva när han är vaken. Jag läste för länge sedan en intervju med Camilla Läckberg, där hon beskrev hur hon satt i tevesoffan med laptoppen i knäet medan barnen lekte runt henne. Kan hon, så kan väl jag. Något jag nu har tagit fasta på. Och med all text på ett USB-minne, en laptop på köksbordet (till min mans förtret) och en i arbetsrummet/lekrummet så skriver jag numera med lillen ibland hängandes i datormusen, ibland intresserad sittandes i mitt knä och ibland grinandes vid min sida. Men ibland sitter han också snällt och bläddrar i en bok, kör bil eller leker med storebror. Allt med avbrott då och då för att byta en bajsblöja eller blanda en vällingflaska. Och ibland, när det blir tyst, får man räkna med att kanske städa upp O’boy pulver från golvet. Men vad gör man inte för att få skriva deckare.
.

En deckare blir till

Under gårdagen läste jag klart mitt eget manus, en ganska rolig upplevelse efter att ha fått lite distans till det egna. Det är ju minst sagt svårt att vara objektiv till sin egen text, men jag måste erkänna att jag ändå rycktes med ibland, log för mig själv när jag konstaterade att mina ”red herrings”, som smugit sig in här och där, var riktigt finurliga. Jag tyckte faktiskt att min egen text var spännande, ganska märkligt egentligen, jag vet ju trots allt hur det slutar…

När jag började skriva på min deckare skrev jag en synopsis, som visserligen har ändrats en hel del på vägen, men har ändå funnits som ett stöd för mig under resans gång. Jag skrev också en karaktärsförteckning, som jag nu ska ge mig i kast att se över och ta reda på om mina romanfigurer blev som det var tänkt från början. Jag har också en mängd anteckningar, både i datorn och i olika anteckningsblock, samt på post it lappar. Mitt skrivande har varit väldigt ostrukturerat, vilket lett till en massa extraarbete då det gått för lång tid mellan skrivperioderna. Något jag tagit fasta på i mitt skrivande av uppföljaren, som jag påbörjade för en tid sedan, där alla anteckningar sker i ett worddokument, samt att jag för en noggrann kapitelförteckning. Ingen tråd får ju ligga onystad så att säga, vem vill läsa en deckare som inte ger alla svar? Själva deckarskrivandet går ju ut på att tvista till historien, komplicera den och sätta griller i huvudet på läsaren så till den grad, att alla kan vara potentiella gärningsmän och att pusselbitarna först faller på plats på de allra sista sidorna. Jag kan försäkra att detta kräver en hel del eftertanke och klurande hos mig som skribent.
.

Bokmanus och förlossningar

.
Det har varit full rulle sedan vi kom hem från fjällen i förrgår. Genast printade jag ut en ny pappersbunt av mitt deckarmanus och gav mig i kast med att läsa detta omedelbart. Ett möte med förlaget var planerat till onsdag, och med tanke på att jag inte läst manuset på över ett halvår kände jag att jag var tvungen att läsa in mig på storyn. Alltså, närmare 400 sidor i maratonspeed.
Under tiden som jag suttit som klistrad med näsan i texten har förlossningarna i fårhuset duggat tätt. Fyra tackor födde under gårdagen totalt nio lamm, samt en tacka som födde ett lamm under morgonen. Alla friska och pigga, uppe och skuttar mellan tupplurarna under värmelampan. Det har med andra ord varit behagliga avbrott från läsandet de stunder jag behövt släppa texten för att rensa hjärnan.
Nu har läsandet lugnat ner sig något, då mötet med förlaget är framflyttat en dryg vecka. Detta pga att jag önskade en helhetssyn på manuset innan några ändringar bestämdes, nu har förläggaren lovat att läsa hela innan vårt möte. Så nu fortsätter jag att läsa, gör anteckningar där jag anser att det finns brister, samt lär känna mina romankaraktärer närmare tills vidare. Nu ser jag med spänning och pirr i magen fram emot mötet med förläggaren, men ännu vågar jag inte tro… bara hoppas, hoppas, hoppas

Född strax efter midnatt inatt

BB avdelningen i fårhuset

16 timmar gammalt bagglamm blir individmärkt som 09013

Stolt metallarbetare

Efter att ha läst en artikel om de så kallade arbetarförfattarna i Dagens Arbete, IF Metalls medlemsmagasin, kan jag nog känna mig stolt över att vara metallarbetare. Artikeln handlade om Aino Trosell, Åsa Linderborg och Maria Hamberg, som alla tre kommer ifrån arbetarklassen. Aino Trosell, som är deckarförfattare, har i tio år arbetat som svetsare. Jag log för mig själv när jag läste om hur hon fick en massa romanuppslag och idéer medan hon jobbade på fabriken, och hur hon var tvungen att ha ett block i fickan för att hastigt skriva ner sina idéer.

Ja, varför log jag åt det då?

Jo, för det är precis så jag håller på, medan jag bygger hjullastare på Volvo. Nu är jag visserligen föräldraledig, men när jag arbetar stannar jag ständigt upp, för att då och då skriva ner mina tankar. Och jag har alltid hävdat att ett praktiskt arbete, där man arbetar med kroppen och slipper tänka så mycket, är det mest kreativa arbete man kan ha. För det är då hjärnan kan arbeta fritt, medan man går där och skruvar ihop traktorer. Det är det som har gjort mig kreativ, och fått mig att börja skriva på allvar, ett sug som visserligen alltid funnits, men som blommade upp ordentligt efter en tids fabriksarbete. Jag jämför med när jag vikarierar eller frilansar för lokaltidningen, skulle jag jobba heltid som journalist så skulle jag aldrig klara av att skriva på min fritid. Så därför, så länge jag inte kan leva på mitt skrivande, så kommer jag fortsätta att vara en stolt arbetare.

.

Otäcka scener i mitt arbetsrum...

.

20 359 ord

116 798 tecken

17 kapitel

Shit, vad det flyter på nu! En riktigt läskig scen har nyligen utspelats i mitt arbetsrum. Jag har under den senaste timmen suttit och skrivit ett kapitel, som gav mig hårresning på armarna och hög puls. Det är så coolt, när historien tar mig med, när jag lever mig in så i mina egna, nyligen nedpräntade ord, så till den grad att jag måste stanna upp en stund för att pausa min inre film, men samtidigt så fruktansvärt härligt, när det flyter så lätt. Nu har spänningen i boken stigit en nivå, och det börjar att bli riktigt läskigt. Grymt, jag var kanske lite väl makaber i mitt senaste mord… men det är väl så det ska vara. Jag varvar ju med riktigt härliga scener emellanåt också :-) Jag måste få säga det igen… jäklar vad det är roligt att skriva deckare.

.

Ordens magi...

Det är när orden nästan automatiskt landar i worddokumentet, som det känns riktigt bra att skriva. När skrivflödet infinner sig och orden bara finns där, när historien utvecklar sig av sig självt och fingrarna bara skriver ner den. När man häpnar över den intrig, som man själv just skrivit ned och undrar, var kom den ifrån? Det pratas ofta om inspiration och skrivflyt, och även om jag kan sätta mig ner och skriva när som helst, så är det bara när flytet infinner sig som det blir riktigt bra. Ibland hjälper det varken att ta en dusch eller sätta på en platta med Lasse Winnerbäck, orden vill helt enkelt inte trilla dit. Och skriver jag då, så märks det i redigeringsarbetet sen, det är de texterna som jag inte blir nöjd med, medan jag kan häpna över dem jag knappt behövt tänka för att skriva ned. Visst är det märkligt? Skrivandet… vi skrivande människor, det finns liksom massor av människor som lever inom oss, som behöver få komma ut och få sitt sagt genom skrivandet och orden. Och när ingen av dessa har något att säga, så blir det helt enkelt inte så bra. Men ibland... så har dom massor att säga. Det är magi… det skrivna ordets magi.
.

Nu har jag bestämt mig...

.
Nej, det är klart att jag inte ska lägga ut på Kapitel1. Självklart ska jag fortsätta hoppas på att något förlag ska nappa på det jag slitit med så länge, alla timmar framför laptopen och alla timmar med en manusbunt i min hand, som jag läst, redigerat, skrivit om och läst igen. Jag tror ju på mitt manus, annars skulle jag ju inte envisas med att skicka det till olika förlag. Men det är ju sååå drygt…. att vänta på svar. Förlagen använder verkligen sin tid till fullo. Fick svar av ett förlag som skulle ta hösten på sig att fundera över manuset…hösten ja…det är vinter nu, och fortfarande inget brev i lådan. Det är väl i och för sig bra, det är ju egentligen ett telefonsamtal jag väntar på :-) Idag skickade jag iväg en ny lunta med lantbrevbäraren, och eftersom jag hade köpt på mig alldeles för mycket julfrimärken i julas, så fyllde jag papperspaketet med sådana. Ja, vem vet, det kanske får upp ögonen hos någon förläggare, haha.
.

Det tar sig...

.

16 561 ord

95 221 tecken

14 kapitel

Jorå... inledningen är satt, spänningen är satt i rullning och utredning pågår. Intrigerna och konflikterna hopar sig och persongalleriet har tagit form. Nu börjar det bli roligt att skriva uppföljaren, fastän skrivflödet måste stanna upp då och då för researcharbete. Men det känns riktigt bra, det är nu historien börjar ta form, från att ha varit ett litet frö av små tankar. Korta frekvenser, som spelats upp i min hjärna, och som nu sätts in i ett sammanhang. Jäklar vad det är roligt att skriva deckare.

.

Jag blir alldeles tårögd...

.
Tack ni goa människor för de fina ord ni lämnat i kommentarerna till mitt avdammade alster, som jag rotat fram ur byrålådan. Era ord stöttar, peppar och värmer en drömmande skribents hjärta.
Tack för att ni orkade läsa.

Ha en skön kväll kära ni, och glöm nu inte säsongspremiären av Babel :-)

En novell av mig

.
Och som utlovats har, så tänkte jag lägga ut en novell, som jag skrev för ett år sen. Egentligen ägnar jag mestadelen av mitt litterära skrivande åt deckare. Men ibland orkar jag inte med invecklade och krångliga deckarintriger, och skriver då av mig något annat, för att få andas en stund och slippa tänka så mycket. Så varsågoda, här kommer Ögonblick:

Alster ur byrålådan inom kort...

.

Mörkret omsluter mig
utanför lager av kläder viner kylan
Hundarna tassar vid min sida
vi går genom mörk skog
Alla tre i våra egna tankar

och en stund för oss själva

-mina tankar efter en kvällspromenad

Idag har mannen klippt alla får... tack min make för den arbetsmyra du är! Om en knapp månad börjar våra tackor att lamma, och då är de nyfriserade så att de små lammen lätt hittar sin mat. Nu kommer tackorna att äta mer, och lammen i magarna att växa sig till friska och starka lammungar. För nu hoppas vi på många lamm, och några tackor ser riktigt stora ut, så det verkar ju lovande...

Och imorn tänker jag bjuda på ett alster ur byrålådan här på bloggen...

Solen i ögonen

.
Efter att ha sett kvällens dokumentär på svt känner jag mig full av skrivinspiration. Jag har tidigare bloggat om vad som inspirerar mig i mitt skrivande, och Lars Winnerbäck, eller snarare hans musik och texter, inspirerar mig verkligen. Ett knep jag tar till när worddokumentet och dess markör ilsket blinkar tomt emot mig, då sätter jag på en skiva med Lasse... och snart rinner orden ur mig. Lyssna... och njut!

Jag blir så glad...

Min lärare från Skrivarlinjen kikade in här på bloggen och lämnade avtryck. Tack Elisabet för dessa fina ord, som stärker ett sviktande självförtroende vad det gäller skrivandet:

"Kramar i mängd tillbaka till dig, nu ska jag kika in här då och då och följa dina öden och äventyr. Jag tror du kommer att hitta förlag så småningom - ingen fara, det är bra det du skriver! Fortsätt bara..."

Livets karusell

Dimman tätnar
jag får svårt att se
Tankar som ekar i mitt inre
eskalerar och slår rot

Mörkret är nattsvart
jag är fast
Det klamrar sig fast
kan inte komma loss
Hjälp

Fortfarande mörkt
jag kanske förstår
Känslor ilar i svindlande fart
Livet åker karusell
det går inte att hoppa av

Dimman lättar
jag börjar se igenom
Surret har klingat bort
och tankarna har klarnat
Jag finner ro

-mina tankar om livets uppochner