Höstplöjning i vinterskrud

Äntligen har det slutat regna och frusit på såpass att det gått att påbörja höstplöjningen. Det har varit en underbart frostig dag som bjudit på sol och minusgrader. Visst är det vackert?

.

Efter höskörd kommer regn

Regn, regn och regn. Allting står stilla i väntan på att regnet ska sluta porla ned från himlen. Men innan regnet kom var det full fart här på gården, medan solen gassade dag efter dag körde vi in en sisådär 25 ton hö. Sen kom regnet, och vi välkomnade vilan efter att prickiga på både armar och ben ha flyttat på närmare 2000 balar, efter att ha slagit, vänt, stränglagt och pressat vallen. Tack kära föräldrar, svärföräldrar och syskonbarn, som hjälpt till både att bära balar och att vara barnvakt.


Men ännu är det inte över, fortfarande står gräset högt på oslagna vallar och inväntar ett nytt högtryck.
.

Fårklippning

.

Vår bagge Max njuter av att bli friserad inför sommarvärmen. Gotlandsbaggen Sven blev också klippt igår. Och nu går de båda omkring nyklippta och njuter i en del av vår trädgård, där de får agera levande gräsklippare! Av någon anledning så föredrar de rosa lupiner framför blå, så jag antar att de rosa är godare.
.

Traktormek

Äntligen… efter att traktorn har befunnit sig på långvården hela vintern har vi idag skruvat ihop den. Lyften, eller rättare hela hydraulsystemet, har inte fungerat ordentligt. Problem som skulle ha ordnats under vintern, och vips så var det vår och snart sommar och därmed närmar sig höskörden med stormsteg. Då måste ju traktorn vara i ordning. Mycket trixning med spakar och reglage inuti växellådan blev det… men till sist så… vi fyllde olja och startade upp. Och det FUNGERADE. Upp och ner, så nu så… vi är reda att köra hö. Men vi ger väl gräset några veckor till att växa till sig på :-)

I, under, vid sidan, över. Lyfta, vrida, skruva. Göra, och göra om, men sen så...

.

Vårlivet på Hagen

Våren har kommit på riktigt, vilket lett till att pausandet från redigeringsarbetet bestått i att se över stängsel i beteshagarna, låta hundarna få valla och låta barnen känna på leran :-)

En lerig liten, som bara vill vara ute i det fria och leka.

Systers hund kom på besök några dagar medans syster med familj var i fjällen. Många lekstunder blev det bland de tre på gården.

Tre vallhundar håller koll på fåren i beteshagen

Lilla Worker Boy passar lillen, som blivit placerad i fållan medan mamma och pappa sätter upp nya stängsel :-)

.

Bokmanus och förlossningar

.
Det har varit full rulle sedan vi kom hem från fjällen i förrgår. Genast printade jag ut en ny pappersbunt av mitt deckarmanus och gav mig i kast med att läsa detta omedelbart. Ett möte med förlaget var planerat till onsdag, och med tanke på att jag inte läst manuset på över ett halvår kände jag att jag var tvungen att läsa in mig på storyn. Alltså, närmare 400 sidor i maratonspeed.
Under tiden som jag suttit som klistrad med näsan i texten har förlossningarna i fårhuset duggat tätt. Fyra tackor födde under gårdagen totalt nio lamm, samt en tacka som födde ett lamm under morgonen. Alla friska och pigga, uppe och skuttar mellan tupplurarna under värmelampan. Det har med andra ord varit behagliga avbrott från läsandet de stunder jag behövt släppa texten för att rensa hjärnan.
Nu har läsandet lugnat ner sig något, då mötet med förlaget är framflyttat en dryg vecka. Detta pga att jag önskade en helhetssyn på manuset innan några ändringar bestämdes, nu har förläggaren lovat att läsa hela innan vårt möte. Så nu fortsätter jag att läsa, gör anteckningar där jag anser att det finns brister, samt lär känna mina romankaraktärer närmare tills vidare. Nu ser jag med spänning och pirr i magen fram emot mötet med förläggaren, men ännu vågar jag inte tro… bara hoppas, hoppas, hoppas

Född strax efter midnatt inatt

BB avdelningen i fårhuset

16 timmar gammalt bagglamm blir individmärkt som 09013

Nyfödda lammungar

.
Igårkväll föddes årets första lamm på gården. Två friska och starka bagglamm bräkte på bebisvis åt oss när vi kom för att utfodra för natten. Tackan hade galant klarat av förlossningen utan vår hjälp, och tog väl hand om pojkarna, som båda sög i sig ivrigt av tackans mjölk.

Nr 1 skuttar piggt runt i lamningsboxen, medan Worker Boy tar sig ett span ifrån foderbordet.

Så pigga och fina, och den erfarna mamman tar gårdagens händelser med ro. Nu väntas fler lamm snart... flera tackor ser sprängfärdiga ut.

.

Snöyra, fudge och massor av bus

.
Snön har yrt ner hela dagen idag, något vi tagit fasta på och begett oss ut i snörusket. Vi har åkt pulka och skottat snö, medan mannen har byggt en trappa. Det blev så himla bra… en rejäl trappa upp till höloftet istället för en gammal ranglig stege. Nu känns det mycket tryggare att klättra upp där för att utfodra djuren. Jag och sonen gjorde dessutom en snölykta…visst blev den fin?



Och sen gjorde vi chokladfudge.... mums!

Sedan, medan mannen och stora sonen var ute med traktorn och forslade bort snön, som vräkt ned hela dagen, passade lillbrorsan på att ta ett bad när han fick ha baljan för sig själv.

...och varför inte passa på att nalla lite Cheese Balls och kolla brorsans telefon när han ändå var ute...

-lite av vår vardag med lördagsmys

.

Elden

.


Idag har det eldats här på gården, en massa bråte efter sommarens röjning och buskar efter rensning i trädgård och hagar. Stora sonen hjälpte gladeligen till att slänga gammalt skräp på elden medan den lille satt i vagnen och tittade med stor fascination på. Tänk att eld är så fascinerande.
Nu har vi bara en så där fem, sex rishögar kvar att elda, efter senaste röjningen i beteshagarna. Men det får väl bli längre fram mot våren...

Barnarbete?

Idag har det röjts i beteshagarna. Vi har dragit ris och ordnat fina vedhögar, som visserligen kräver mer arbete innan den är färdig för att värma vårt hus, men den har minnsann värmt oss i dagens minusgrader också. Ja, veden värmer många gånger innan den är färdig som bränsle.

Och tur är det väl att sonen gillar att arbeta. När jag i morse frågade honom om han ville åka skridskor eller hjälpa till med veden, svarade han:

- Jag vill arbeta med veden såklart.

En riktigt duktig hjälpreda är han också, vår sexåring. Men efter att ha intagit massäcken frös han om fingrarna och gick hem till några välförtjänta race på datorn med Colin McRae.

Och fint blev det. Fåren får fräscha hagar till våren, och vi får öppna landskap samt värme i stugan. Hundarna var naturligtvis också med på dagens arbete, fastän de lekte mest :-)

Bagge på vift...

Åter en gång har baggarna fått för sig att rymma. Då jag kom ned till fårhuset var grinden forcerad. En utav baggarna låg utanför hagen och idisslade lugnt, men den andre däremot, han var borta… Jag tog bägge hundarna med mig för att gå och leta efter honom, men förgäves. Jag ringer min man och säger att baggen har rymt (han är på jobbet). Då jag hör två skott avfyras i skogen tänker jag direkt, å nej nu sköt dom honom. Strax efteråt ser jag en skåpbil köra in på gården. Jaha, nu har någon jägare skjutit vår avelsbagge, tänker jag.
Men så var det inte. Däremot hade en man i grannbyn fått besök av vår "Sunnebässe", då han hade varit i skogen och huggit ved och plötsligt känt någon knuffa på honom. Efter att ha involverat ytterligare personer, lyckas flera män till slut få in baggen i en skåpbil för vidare färd mot en hundgård. Ingen vet vems baggen är ännu.

Männen i skåpbilen kommer emot mig i fårhagen, och undrar försiktigt om vi har får, och om vi eventuellt har en bagge som är borta.
-Jo, jag håller på att leta efter honom, svarar jag.
-Han sitter i hundgården hos mig, meddelar mannen och förklarar hela historien.
Samtidigt har en viss telefonkedja dragit igång på bygden, och strax efter att männen anlänt ringer min man och talar om att baggen sitter i en hundgård i grannbyn. Någon har ringt honom på jobbet och meddelat detta, varpå några arbetskamrater fått mycket roligt åt händelsen.
Gubben skyndar sig hem från jobbet (jag är ju ensam med barnen och kommer dessutom inte vidare överens med våra baggar), tar med sig koppel och vallhund för en promenad till grannbyn. Varifrån han sedan promenerar hem med ett får i koppel längs vägen. Det måste ju i alla fall ha sett ganska lustigt ut för förbipasserande.
Så just nu snickras det rymningsfritt fårhuset, och jag hoppas verkligen att det är slut på rymningar. För även om det då och då händer att fåren rymmer, så har de aldrig lämnat gården tidigare. Men så ser baggen också mycket sliten ut efter sin långpromenad idag.

En mamma i kaos

Dagen började som vanligt med att lilleman vaknade före klockan ringde, inget konstigt med det. Men sen började kaoset. Äldste sonen var sjuk och skulle stanna hemma från skolan, än så länge lugnt, jag skulle bara leta upp telefonnummer till skolbussen och skolan för att ringa och meddela läget. Medan jag klär på mig hinner lillen krypa ut till teverummet, där får han tag på ett fullt saftglas och välter givetvis ut det över golvet. Suck, jaja, det var vårt eget fel som lämnade kvar det på bordet. Jag går in på toa för att ta av lillen den dyblöta pyjamasen och byta blöja, när jag plötsligt hör hunden börja skälla från nedervåningen. Något hon bara gör om det kommer någon (det bor en liten vakthund i min vallhund). Så rufsig i håret, klädd i smutsiga mysbyxor och linne och med lillen endast i förd blöja på armen, rusar jag ned för trappan. Det är sotaren som står och knackar. Shit, det hade jag helt glömt, så medan han går runt i hela huset och inspekterar muren (det var nämligen dags för besiktning), irrar jag runt som en galning och letar telefonnummer, samtidigt som jag försöker klä på lillen. Dessutom ska sotaren upp på vinden, trapputrymmet är fullt av diverse prylar som jag hastigt plockar undan och ber om ursäkt för röran.
– Jag hade totalt glömt att du skulle komma, ursäktar jag mig. Mitt i allt kaos står äldste sonen och oroar sig för sitt stökiga rum.
–Tror du han går in på mitt rum, det är så stökigt, säger han och tror att den främmande mannen ska besikta husets rum, inte skorstenen. Så finner jag telefonnummer, ringer buss och skola, sotaren lämnar oss och vi kan börja äta frukost. Men det är inte över...
Hundarna, som nu är i hundgården, börjar plötsligt skälla igen. Jag tittar ut, jo mycket riktigt, det kommer en telearbetare. Jag öppnar för honom. Han ska byta en ledning inne i fårhagen och undrar om jag kan dra ur strömmen till stängslet.
–Ja, jag ska bara lägga lillen först, säger jag. Det är nämligen en bit att gå till aggregatet.
- Nej, nej, det går nog bra ändå, jag går in genom grinden, svarar han. Men jag tror några får har rymt, fortsätter han och berättar att han sett lösa får på gården då han anlänt.
Hastigt blandar jag till välling, som jag ger lillen, klär på honom och lägger han i barnvagnen. Han somnar. Tack för det.
När jag kommer ner till fårhuset, där de båda baggarna bor, ser jag en forcerad grind och en vild bagge, som springer lös. Hunden hjälper mig att få honom tillbaka och håller vakt medan jag spikar fast grinden. Jag går sen upp på höloftet för att skotta ner hö till tackorna, bara för att upptäcka att baggen rymt igen då jag kommer ner. Tilläggas ska, att allt detta sker med publik, då telearbetaren har klättrat upp i en telefonstolpe och betraktar mitt kaotiska arbete med djuren. Jag suckar och låter bägge baggarna gå hos tackorna, och hoppas att de är färdigbetäckta av den rätte baggen. Och än har dagen bara börjat…

Härliga höst

Det gamla äppelträdets stolta krona måste förevigas. Visst är hon vacker i sin höstskrud? Men till våren ska hon beskäras. Rejält. Äpplena faller så högt ifrån att de blir sönderslagna av fallet, nej sådant spill går inte an.
Nu har all fallfrukt städats bort, och det fanns får som blev mycket glada över läckerheterna. Höstbetet äts förvisso, men vad är det urlakade gräset mot saftiga äpplen. Vackra höstlöv äts och idisslas också dem med glädje.

Annars måste jag säga: Vad underbar hösten är, när solens strålar träffar dimman och lättar upp mot en underbar klar höstdag. Luften är krispig och skön, och allt har intagit ett lugnare tempo. Alla färger är som godis för sinnet. Jag njuter.

Även om gräset fortfarande är grönt, så finns det massor av nyttigheter i hagen. Och visst ser det härligt ut att ligga omgiven av lönnlöv och idissla i höstens ljumma solljus!

Baggsläpp

Så var det äntligen dags för vår nyinköpta Gotlandsbagge att få komma in till flickornas hage. Maken lånade hundens koppel och ledde honom längs ängsvägen bort mot "kuel", som hagen längst bort kallas. Och han gick fot bättre än hunden enligt maken, som för övrigt kommer mycket bättre överens med våra baggar än jag själv gör. Men oss hade baggen snart glömt då han fick syn på tackorna, och snart blev han omsvärmad av damer som ville komma fram och nosa på honom. Så om han nu sköter sig därinne så kommer lammen i början mars, alldeles lagom för att hinna växa till sig ordentligt under sommarhalvåret.

En helg fylld av härligt arbete

Visst är det härligt när hela familjen kan hjälpas åt med arbetet på gården? Nåja, lillen hjälper väl inte till så mycket än, men hans storebror däremot hjälper gärna till.
Det fina vädret gav oss utrymme att ordna sådant som måste ordnas inför vintern. Gårdagen började med att far och äldste son blandade till en rejäl balja med puts för att laga väggarna i ladugården, medan jag satte upp tillfälliga stängsel och gjorde fårgrindar. Sedan hjälptes vi åt att slänga puts på väggarna där den gamla fallit av. Fåren måste ju få fint innan de ska in i vinterbostaden. Efter maten blandades en ny balja, men då var vår son trött på att putsa väggar och gick in för att leka skola ett tag istället. Vi hade nämligen köpt en whiteboard tidigare, som visserligen ska sättas upp i fårhuset för att ha koll på lamningar, men sonen ville naturligtvis leka skola då han såg den.
Sen kom dagens höjdpunkt, det som Albin väntat på så länge. Att få rödfärga vedboden, oj vad han väntat och han blev överlycklig då vi begav oss mot boden med rödfärgsburken och penslar. Och målade gjorde han, och han gav sig inte förrän det var klart. Men oj så röd han var efteråt. Men det vaskades snart av för att sedan hjälpa mamma att plocka äpplen och linda in dessa i tidningspapper. Ja, så kanske vi har egna Åkeröäpplen till jul...

Kvällsmat

En mysig familjedag har tillbringats på vedbacken, där hela familjen hjälpts åt med veden. Ja, lillen var med han också, fast han såg mest bara på förståss:-) Men Albin har fått visa sin muskelstyrka i armarna då han lyft stora stockar och rullat fram enorma kubbar till klyven.
Och denna trevliga dag avslutades med en skogspromenad tillsammans (lillen åkte med på pappas rygg). Jag och Albin hade tagit med varsin svampkorg, vilket visade sig vara tur då vi fann mängder av skogens guld.
När vi anlände till hemmet igen, efter den avkopplande skogsturen, bakade jag ut surdegen jag satt på jäsning tidigare. Sedan rensade jag och äldste sonen kantarellerna innan det var dags för kvällsmat och läggdags. Behöver jag säga att kvällsmaten bestod av smörstekt svamp och nybakat bröd...

Sommarens godis...

Detta ljuvliga bär, som är det godaste bär som finns. Så sött och syrligt på samma gång, och så vackert dessutom. Och ikväll har jag och sonen plockat några mjölkkannor fulla av just detta fantastiska bär, Hallonet. Synd bara att brännässlorna är dess nämsta vän, vilket kräver storstövlar och långbyxor där man grenar sig väg ibland snåren. Och farligt är, att börja äta av godiset medan man plockar. Det finns då en viss risk att det inte blir så mycket i kannan.
Sonen kallar vår bärträdgård för frukthallen, och i frukthallen har vi travat runt medan hunden jagat katten. Och tänk vad mycket vi hunnit samtala om, jag och sonen, medan vi blivit röda om fingrarna av bären och knotten har kliat i huvudet. Men roligt har vi haft...och här är resultatet!

Dela av lammen - inte det lättaste...

Iförda sina cowboyhattar, gjorde sig killarna i familjen (utom lillen då förstås:-))redo att flytta får i helgen. Och Albin passade på att nypa sig några nymogna hallon innan det stora uppdraget: Nämligen att flytta alla tackor med lamm till en hage, för att sedan därifrån kunna dela av lammen. Flytten gick bra och hunden skötte sig bra då hon föste djuren över fälten.

Värre var det några dagar senare då vi skulle flytta tillbaka tackorna till samma hage och låta lammen gå kvar. Vanligtvis så brukar tackorna vara glada åt att bli av med de stora lammen, varför vi valde att flytta tackorna från lammen. Men icke, efter fem minuter kom alla sju tackorna vackert galopperande tillbaka till sina bäande lamm. Så vi gör väl ett nytt försök om ett par dar...antar jag!

Vårdträdet!

Vi har planterat ett vårdträd, något vi funderat på ett tag och tyckte det passade bra nu när glasverandan var klar. I det soliga söderläget behövs skuggan av ett träd som breder ut sina grenar, även om vi nog får vänta några år på det :-)
Efter ett besök på ortens handelsträdgård beslutade vi oss för en Lind, då detta skulle vara det kulturhistoriskt rätta trädet att ha som vårdträd.


På många gårdar planterades en lind som vårdträd, eftersom det ansågs vara ett hälsobringande träd. I linden bodde älvor, tomtar och kanske också den fruktade lindormen. /Hämtat från Slöjden i skogen.


Mitt på gården planterades förr ett vårdträd, som till exempel en alm, lönn eller lind. Vårdträdet fanns med i släktens begynnelse och följde dess framväxt, generation efter generation.
Ibland trodde man att de avlidnas själar bodde i vårdträdet. Därför tog man väl hand om trädet, det var en garanti för gårdens lycka.
Seden att plantera ett vårdträd har anknytning till gamla nordiska offerlundar. I lundarna var träden heliga och man offrade till dem för välgång/Hämtat från Trädet som symbol.


Ja, vi får väl se om trädet bringar vår familj lycka. Men vi ska i alla fall vara rädda om det och vårda det ömt. Att det också sägs vara bra för kärlekslivet och att te på dess blad sägs ha en lugnande effekt är väl ingen nackdel. Till vårt vårdträds ära, lägger jag nu ut en dikt av Viktor Rydberg anno 1914:


VÅRDTRÄDET.
Till Agathe och Richert von Koch.
På odalmannens gård stod åldrig lind, ättens vördade träd, med väldig krona och stam, runristad av tjugu släktled.
Stormen kom, starkare än i mannaminne: det härliga trädet, tyngt av åren, föll.
Husets folk stod sörjande kring den fallna. Silverhårig farfader, som frestat nittio vintrar,
smekte med vissnad hand hennes vindfarna bark och sade:
Vi skiljas ej, du dör ej. Du skall leva i en dotter, en stark telning från din stam. I dig själv levde en moder, som, när Midgard var tusen år yngre än nu, sköt upp ur dess mull och skänkte svalka åt fäder, vilkas namn förnimmas på Sagas mun, om de ej tonat bort i tidernas fjärran.
Och din dotter skall växa, välsignad av de himmelska, och med susande krona för släkten, som komma, förtälja de sagor, som du förtalt för svunna släkten, och lyfta, som du, lyssnande andar till evighetstankar.
Vad äldst jag minns är min moders blick och därnäst dig, mina dagars vän!

Som barn jag sövdes av ditt sus: tyngda ögon sökte ännu i saltakets glugg ditt gungande bladverk, där det dallrade i dejligt solljus eller skymtade mot skymningens stjärnor.
Min första idrott var, när förvägen klättrare hann din högsta gren och såg där med tjusad syn, med spirande längtan till ledungsfärder, i guldglitter det gränslösa, himmelspeglande havet.
Jag minns så väl: dina vingade gäster skydde icke den obevingade. Av ålder fanns ett fridsförbund
emellan min ätt och dina åbor. Trygg kvittrade trädpiplärkan, staren lockade, lövsångaren sjöng sin vackra visa bredvid mig.
När jag som yngling återkom, sen fjärran med seglens svan jag färdats, sökte min blick hän över slätten i blånat avstånd ditt bladverks rundning, och när jag hunnit till hemmets grind, viskade du till välkomsthälsning mina bästa barndomsminnen och mina löften för livet.
Hur skön jag såg dig den sommardag, då hem jag förde min fagra brud!

Hur slösande du slöjat dig i dina väna blomstervippor! Aldrig göt du ljuvare din ångas doft i aftonluften än när solen, som lyst den lyckliga dag, sjönk ned under skimrande skyar.
Ej månde vi skiljas, du minnesrika! Du flyttar nu in i fädernas sal; ty ditt virke skall slöjdas i sinnrik snidning till högsätesstolpar och heliga bilder, som tyda i tecken tidernas gåtor och mana till manlig levnad de mina. Ditt virke skall slöjdas till värnande sköldar att lyftas framför lag och frihet; med järnet spetsas till spjutstänger
att föras i fejd för fosterjorden av mina söners modige söner i Svealandens kämpars led.

Ask vet jag stånda, nämnd Yggdrasil: den är det väldiga alltets vårdträd. Världar på dess grenar vila, dess rot rann upp ur rymdernas djup.
Det ljus, som i trädets krona gjuter livets friskhet, färg och fägring, menar man, kommer ur mänskovärlden, ur tidernas goda tankar och dåd.
Men Nidhögg gnager i rotens nätverk,
och gift han in i såren gjuter; det, menar man, kommer ur mänskovärlden, ur tidernas onda tankar och dåd.
Nornan har sagt: det närmar sig dagar, som ymnigt nära Nidhöggsgiftet. Lärkans ljuva sång då lönas med pilens järn i sångarhjärtat; gisslet sargar suckande dragarn till tack för mödan i middagshettan. Stolt går med otyngd skuldra den starke, den svage bär sin börda och hans. Bonden fäller, fal för vinning, med egen hand sin ätts vårdträd. Det flyktiga nu vill njuta sitt eget, men ej kedja forntid och framtid samman. Så lossas hävdernas heliga länkar. Himmelssyner hägra ej mera. Rättens runor ristas av våldet. Som gudar dyrkas Lusta och Guld.
Då klagar Yggdrasils träd och kvider, då gulnar lummigt lövvalv och glesnar. Det lider fram mot fimbulvinterns förutsagda fasors natt.
Hårt är i världen, hisklig orätt, dukade bord för lustans döttrar, hungerns död vid dygdig moders sinade bröst för trälens barn.
Då klagar Yggdrasils träd och kvider, dess grenar gnissla för isiga ilar. Det skymnar fram mot fimbulvinterns förutsagda fasors natt.
Bröder månde bröders bane varda, slitas månde systrars söners frändskap. Hårt är i världen, hiskliga laster, yxtid, knivtid med kluvna sköldar.»
Yggdrasil kvider med kronan skövlad, nu skälver dess starka stam till roten, skalvet skakar jordens grunder, flammor stiga ur fjällens djup.
Solen brann ut, natten är inne,
stormar ryta i öde rymder. Men högre dånar Heimdallsluren, som skallar till skapelsens sista strid.
Upp slås avgrundsportar, ättehögarnas grifter öppnas. De, som levat, återlivas att hävda sitt rum i härarnas led.
Spjutsvingande skaror spränga åt skilda håll på snabba hästar dit, där hon fladdrar, Lokes fana, dit, där hon glänser, Balder den godes.
Vilt de blandas i vapenträngsel,
lyst av brinnande världars lågor. Vinner Loke? Vinner Balder? Segrar det onda eller det goda?
Stridens vågs skålar vackla -- alla vi lade där våra lod -- tills i frälsningens vågskål fäller onämnd Gud sin godhets vikter. Det onda varder då till intet, rymdernas brand var en reningseld.
Sen stiger ur djupet en skönare jord, där våren leker kring livets källor. Utöver den breder Yggdrasil, alltets vårdträd, en vänare krona.

Syndfritt släkte samlas där till evig glädje i ljusets salar, och oskuldstidens tavlor, de gyllne, hittas i gräset vid härlig stam.

Vem behöver träna på gym?

Har stängslat 0,5 hektar för djuren de senaste två dagarna. Och att spetta hål för gärdsgårdsstolp för att sen slå i dem med slägga, modell större, är träning så det förslår. Ett rejält krafttag för hela överkroppen inklusive magmuskulaturen, så det där med att träna på gym verkar för mig överskattat, i alla fall om man bor på en lantgård. Här finns det arbete så det förslår. Avslutade träningspasset med en halvtimmes studsande tillsammans med stora sonen. Så nu kan jag väl med gott samvete unna mig en öl i kväll...eller?