Snart så...

…får vi spänna på oss skidorna igen. Vi ser fram emot skidsäsongen 2010, som kommer att inledas med Nyårsfirande i Trysilfjällen. Längtar… och utrustningen börjar komma på plats. Minstingen, vår lilla tvååring, provar utrustningen för första gången och knallade glatt omkring i sina märkliga nya skor.

Ser fram emot den nya säsongen med minnen från den förra. Se och njut:

Åre 2009 - en solig dag uppe på Skutan from Victoria Olsson

Höstplöjning i vinterskrud

Äntligen har det slutat regna och frusit på såpass att det gått att påbörja höstplöjningen. Det har varit en underbart frostig dag som bjudit på sol och minusgrader. Visst är det vackert?

.

Godkänd Vallhund

Jag måste börja med att be om ursäkt för min bloggstiltjé. Snart kommer jag att vara aktiv igen… det lovar jag. Hösten har varit hektisk och jag har helt enkelt inte haft tid. Men nu kan jag inte låta bli att dela med mig av denna glada nyhet.


Efter tre misslyckade försök har äntligen min Bordercolliehane blivit godkänd vallhund. Vi började träningen tidigt i våras, och han har egentligen varit klar länge trots sin ringa ålder på dryga året, men det är väl också hans låga ålder som ställt till det för oss på tävlingsbanorna. Han har rent utav inte varit mogen för den press en tävling innebär. Men igår begav vi oss till Dalarna och en liten by som heter Bråfors jag, min far och TheLook Quickly Worker Boy. Här är resultatet:

TheLook Quickly Worker blir Godkänd Vallhund - Bråfors 091205

.

Livspusslet

Tiden rusar. Jag har börjat arbeta och livspusslet är varje dags prövning. Tidiga mornar och hektiska kvällar, och sen är det bara att börja om nästa dag. Detta eviga pussel. Varför?

Min lilla älskling har hunnit bli två. Det känns bra, han fick två lugna år i sitt hem innan vardagshetsen drabbade honom. Men han har det bra. Sitter i soffan hos dagmamman och myser med sin vällingflaska om mornarna. Men… det borde vara i vår soffa… i mammas eller pappas knä…

Höstens solstråle har blivit 2 år

.

Grattis på 1-årsdagen

.

Foto: Nathalie Ädel

Idag blir han ett år vår minsting, The Looks Quickly Worker, som är en helt underbar vallhund. Han är en lekfull och tillgiven hund samtidigt som han redan är en fullfjädrad arbetskamrat. Worker Boy tar arbetet med fåren på största allvar och älskar nya utmaningar i träningshagen. Hans grund för vallningen sitter som ett smäck, han har fina utgångar, stannar bra och har bra djurkänsla. För någon vecka sedan började vi träna delningar, en uppgift han älskar och fattade omedelbart vad det gick ut på. Boy är koncentrerad och mjuk i sin vallning, samtidigt som han har ett bra tryck och kan sätta sprätt på de trögaste får. Vi känner oss redo att starta VP i Malung i september, där vi också kommer att starta IK1. En ettåring med framtiden framför sig, det känns som om vi skulle kunna gå långt tillsammans jag och min Worker Boy.

.

Godkänd vallhund och seger

Äntligen… klarade jag och min Bordercollietik vallhundsprovet, och Kaylie kan därmed titulera sig Godkänd vallhund. Men inte bara det… VI VANN också, av 13 startande ekipage.
Nervös som en galning var jag givetvis, men svärmor viskade i mitt öra att vara lugn och det gick ju vägen. Något krokigt och hetsigt blev det, och med en hejdundrande fart in i fållan, men klarade det gjorde vi. Totalpoängen blev 75 varav 39 i hämtet. Och sen fick vi vår efterlängtade stämpel i stamtavlan och en guldmedalj om halsen. Tänka sig, det kunde jag aldrig tro att vi skulle gå och vinna, vilken bonus :-)


Här kommer bildbeviset. Tack snälla Anna för att du filmade!

Klinthults Kayleigh Godkänd vallhund

Ps. I morgon kör lillen VP - TheLooks Quickly Worker "Boy"

Jag och startstolpen

Och så stod vi där igen, vid startstolpen på ett Vallhundsprov. Förutsättningarna var bästa tänkbara, fint väder, lugna får och en perfekt bana. Vi var bättre förberedda än någonsin. Kayleigh kunde sina moment väl. Men hon har en svaghet, nämligen den att hon ibland balanserar upp fåren mot människorna som ställer ut dem istället för mot mig.
Jag står där, kroppen skakar och munnen är så torr att jag knappt får ljud i visselpipan. Tävlingsnerver, knappast. Jag skickar henne vänster, hon håller ut fint, sen… händer det som jag var mest rädd för. Hon viker in för tidigt, exakt klockan tolv mot en av utställarna. Och vad gör jag, jo jag börjar hysteriskt skrika vänster, ut, bort. Stackars hunden blir alldeles förtvivlad och struntar i fåren och springer tillbaka till mig. Och där tog det slut på det vallhundsprovet.
Så här i efterhand, nu när jag haft tid att tänka, kan jag bara konstatera att jag naturligtvis borde ha låtit henne fortsätta som hon gjorde. Visserligen skulle fåren ha sätt fart åt fel håll och vi hade fått en massa poängavdrag, men hon skulle ha rett ut det och fört fåren till mig ändå. Nåväl, nu ska här tränas hämt med en massa människor i fårhagen, för om två veckor kör vi igen. Skam den som ger sig :-)
.

Igår...

.

Foto: Rune Johansson

... firade jag och min man treårig bröllopsdag. Då, för tre år sedan, stod solen högt medan vi något försenade skyndade till kyrkan och sa ja till varandra. Tre fina år har vi fått tillsammans sedan dess, och en underbar liten pojke till. Edwin. Då fanns bara Albin, men visst är de stiliga, far och son?

Foto: Rune Johansson

Foto: Rune Johansson

Christian, jag älskar dig! Nu och för alltid!

Han har lärt sig simma

De senaste veckorna har simskolan varit i full gång, vilket inneburit att både jag och barnen har badat i ur och skur. Och redan första dagen på simskolan lärde sig äldsta sonen att simma. Och inte bara det, sen lärde han sig att dyka från bryggan, simma ryggsim och livräddning med boj. Inte illa för en sexåring, och så bra att kunna, eller hur?

Foto: Christina Hermansson

Och vad gör man själv medan barnen kämpar med simmärken i det kalla vattnet? Ja inte sitter man på land och tittar på. Nej, den senaste tiden har jag simmat 2 km bröstsim, 1 km ryggsim, 1 km klädsim, dykt 18 meter längddykning, flutit och trampat vatten i respektive 12 minuter, dykt 5 gånger (i följd) ner på tre meters djup och hämtat upp sand. Och kanske det jag är mest stolt över, utfört livräddning på tid där jag faktiskt slog några av stadens brandmän :-) Så nu vet ni vad jag gjorde medan sonen gick i simskola. Jag tog en Guldmagister!
.

Vallning i Äppelbo

Vi börjar bli taggade för tävling nu, jag och hundarna. Tävlingssäsongen är i full gång, och jag och Kaylie tränar stenhårt nu för att hon ska bli godkänd vallhund. Förra årets tävlingssäsong fick ju ett abrupt slut, i och med att gumman bröt benet, men nu är benet läkt och vi vallar varje dag. För att förena nytta med nöje tog vi oss en tur till Äppelbo, jag och hundarna, till min lilla killes uppfödare TheLook. TheLooks Quickly Worker, eller Boy som jag kallar honom till vardags, har hunnit bli 10 månader och visar redan mycket goda egenskaper även han för att bli en godkänd vallhund i år. Tack Nathalie för att du tog emot oss och hade en VP bana iordningställd åt oss. Åh, vad roligt för Boy att få träffa sin mamma igen, även om han kanske tyckte lilla TheLooks Red Hot Tiffany var roligast att busa med.

Klinthults Kayleigh

Klinthults Kayleigh (Kaylie) vallar på TheLooks Gotlandsfår

TheLooks Quickly Worker

TheLooks Quickly Worker (Boy) in action. Här visar han upp sina goda vallegenskaper för sin uppfödare på besöket hos TheLook.



Mor och Son - Jeain och TheLooks Quickly Worker - så fina de är!

Fotograf: Nathalie Ädel

Fler bilder finns här. Tack för lånet!

Efter höskörd kommer regn

Regn, regn och regn. Allting står stilla i väntan på att regnet ska sluta porla ned från himlen. Men innan regnet kom var det full fart här på gården, medan solen gassade dag efter dag körde vi in en sisådär 25 ton hö. Sen kom regnet, och vi välkomnade vilan efter att prickiga på både armar och ben ha flyttat på närmare 2000 balar, efter att ha slagit, vänt, stränglagt och pressat vallen. Tack kära föräldrar, svärföräldrar och syskonbarn, som hjälpt till både att bära balar och att vara barnvakt.


Men ännu är det inte över, fortfarande står gräset högt på oslagna vallar och inväntar ett nytt högtryck.
.

Glad Midsommar!

.

Svensk sommar när den är som bäst. Solen skiner och blommorna kommer från ängen utanför knuten. Nu ska det bindas kransar innan det bär av mot hembygdsgården och dans runt midsommarstången.

.

Glad midsommar alla bloggvänner!

.

Fårklippning

.

Vår bagge Max njuter av att bli friserad inför sommarvärmen. Gotlandsbaggen Sven blev också klippt igår. Och nu går de båda omkring nyklippta och njuter i en del av vår trädgård, där de får agera levande gräsklippare! Av någon anledning så föredrar de rosa lupiner framför blå, så jag antar att de rosa är godare.
.

Sommarlovsmusik

Vi dansar till…

… sonens klass sjöng denna klassiker i kyrkan på skolavslutningen. Och den har verkligen bitit sig fast i hans sinne, han njuter av sommarlov medan han tar av sig sin kavaj och sparkar av sig båda skorna! Bredvid står lillbrorsan och skakar rumpan :-)

.

The ship of dreams

Titanic har varit samtalsämnet under hela våren här i huset. Äldsta sonen har funnit det gamla fartygets historia så intressant att han studerat filmerna in i minsta detalj, både den gamla och den nya, samt dagligen frågat sina föräldrar om detaljer kring skeppet :-) Hur det gick till när hon sjönk, från vilken vinkel slog skrovet i isberget, hur fartyget bröts itu och hur skorstenen fälldes etc. Ja, något är det som gör detta skepp så intressant, och naturligtvis var det en stor historisk händelse, men vad är det som fångar en sexårings intresse så till den milda grad? Nåväl, intresset har nu lett till att sonen byggt en trämodell av fartyget, som han idag hade med sig till skolan…

… och i skolan berättade han för sina klasskamrater om vad som hände natten den 15 april 1912. Om hur Titanic ”the ship of dreams” sjönk till havets botten. Han svarade på deras frågor, och fröken hade ordnat med tipspromenad. Naturligtvis handlade alla frågor om Titanic, och gissa vem som kunde svaret på alla de frågorna :-)

Åh, det är så spännande att få ta del av sitt barns intresse. Hur han lever sig in i sin Titanicvärld, står vid fönstret och rattar sitt fanatsiskepp med hjälp av en gammal spinnrock, klädd i en blå morgonrock som agerar kaptensrock. Och jag ler då jag hör honom prata med sina fantasikollegor ombord -Pick up your bastards, iceberg right ahead, säger han på klockren engelska.

.

Grattis syster

Foto: Pappa Odd Nilsson

För en liten tid sedan var du bara en liten krabat i mammas famn. Några år har passerat sedan dess, men du är lika ung ändå :-) Hoppas du får en riktig mysig dag idag.

Grattis på 40 - årsdagen!

Traktormek

Äntligen… efter att traktorn har befunnit sig på långvården hela vintern har vi idag skruvat ihop den. Lyften, eller rättare hela hydraulsystemet, har inte fungerat ordentligt. Problem som skulle ha ordnats under vintern, och vips så var det vår och snart sommar och därmed närmar sig höskörden med stormsteg. Då måste ju traktorn vara i ordning. Mycket trixning med spakar och reglage inuti växellådan blev det… men till sist så… vi fyllde olja och startade upp. Och det FUNGERADE. Upp och ner, så nu så… vi är reda att köra hö. Men vi ger väl gräset några veckor till att växa till sig på :-)

I, under, vid sidan, över. Lyfta, vrida, skruva. Göra, och göra om, men sen så...

.

Fjolårsfavoriten

Måste ju passa på att bjuda på fjolårsfavoriten också :-)

Det tuggar sig framåt...

Min kvällsmat efter en rolig och krävande dag. Vi får se...

... kreativiteten får åtminstone fart :-)

Ett riktigt skitföretag

Tio dagar har jag varit utan teve och bredband. Först idag kom en tekniker. Ett komplicerat fel, som kräver många timmars arbete, vilket det naturligtvis inte fanns utrymme till idag. Telia, detta j…a företag, som jag blivit beroende av. Jag har bundit upp mig och har allt hos dem (telefon, internet, teve, mobil).
Nödtorftigt kommer jag nu ut på nätet i snigelhastighet, så att jag åtminstone kan kolla mail och bloggar. Det dröjer nog ett par dagar till innan jag får acceptabel hastighet, och teven tillbaka. Ska det behöva vara så?
.

Åh, jag bara lyssnar...

.
... kan inte få nog. Den är ju så jäkla bra!

.

Det har lättat - det är på väg

Äntligen. Ett tungt ok har fallit från mina axlar. Efter mycket slit har jag skickat manuset till förlaget. Nu återstår bara ett nervkittlande magpirr. Hjälp… nu måste det bara gå vägen…
.

En reflektion...

Sonen har snart gjort sitt första år i skolan, och med skolan kommer utvecklingssamtalen och det väcker tankar hos mig som förälder. Redan i förskoleklassen efterfrågas en mängd aktiviteter, som vad han har för fritidsintressen, hur många kamrater han har och hur många av dessa som han leker med på sin fritid.

Mina funderingar: Måste ett barn i sexårsåldern ha en massa aktiviteter på sin fritid? När det inte finns några andra alternativ än fotboll sommartid (vintertid tränar han slalom tre dagar i veckan), räcker det då inte med att få växa upp på en gård med en massa djur, att dagligen kunna leka i skogen och vara med på de dagliga sysslorna på gården? Min son trivs med tillvaron. Han kan cykla utan att riskera bli påkörd, studsa på studsmattan och gunga. Han kan gå i skogen med hundarna, klappa fåren och kela med katten. Han är en utemänniska, som tycker om att hjälpa till och han ser skillnad på olika sorters träd och växter. Han längtar efter att få hjälpa till med veden, mocka skit och att köra in höet. Är inte det aktiviteter nog åt en sexåring? Hur många schemalagda aktiviteter behöver en sexåring?

Men det som väcker mest tankar hos mig är att skolan verkar tycka att han ska leka med killar. De efterfrågar fler kamrater, trots att han räknar upp flera stycken. Vad är problemet? … jo, de är alla flickor (jag lekte själv bara med pojkar då jag var sex år). Så jämställt var det samhället. Redan i förskoleklassen präntas det in i barnen att pojkar ska leka med pojkar och flickor ska leka med flickor. Inte konstigt att jämställdheten står och stampar.

Detta var min reflektion, lämna gärna kommentarer och berätta hur ni tänker.

Mammas bloggturné

Elisabet Norin debuterade för en dryg månad sedan med sin bok - Mamma minns du mig. Nu gästar hon min blogg.

Elisabet Norin är verksam som handledare på kurser i kreativt skrivande. Sedan många år tillbaka är hon också aktiv som lektör och litteraturkritiker, främst i Kristianstadsbladet. Elisabet har tidigare varit medförfattare i olika litterära projekt, Mamma minns du mig är hennes första roman. Sajt: http://www.elisabetnorin.se/.


Boken bygger delvis på självupplevda händelser, har det varit till fördel/nackdel i skrivandet av boken?
Eftersom jag alltid varit ett fan of fantasin hade jag inte kunnat föreställa mig att första boken skulle bli en blandning av fantasi och verklighet. Jag är överraskad själv av hur bra det gick att ta avstamp i verkligheten och sedan stuva om och fylla på så att det ändå känns som en trovärdig historia. Fördel, alltså. Men vissa saker gick inte att berätta. De blev för råa.

Boken handlar om att vara anhörig till en demenssjuk, kan boken hjälpa andra i liknande situationer?
Det är min förhoppning. Framför allt när det gäller att stå på sig mot personer som representerar myndigheterna. Ibland drivs de av en annan agenda än man själv gör när man har omsorg om sin anhöriga. De har också fördomar om andra. Scenen med Claras telefonsamtal med biståndshandläggaren är i det närmaste autentisk. Fruktansvärt.

Har skrivandet fungerat som terapi för dig?
Inte vad det gäller sjukdomen: vi har ältat situationen med vår Alzheimerdrabbade mamma/mormor otroligt mycket i familjen, på telefon och när vi träffats. Men när det gäller arvet, identiteten och förmågan att handskas med liv och livsbeslut, kan det stämma: jag vet lite om min mamma men nästan inget om min mormor. Där finns en tystnad som ligger och retar.

Du har lyckats med konsten att skriva enkelt samtidigt som boken berör på djupet, var det ett medvetet val att skriva på det viset?
Mmm, den här historien skulle berättas på ett sätt som passade personerna i den och då var det nödvändigt att hålla sig borta från det litterära språket. Jag blev också väldigt inspirerad på en engelsk skrivarkurs jag gick för några år sedan. Den engelska traditionen är mycket mer ”pratsam” än svensk minimalism. Men under skrivandets gång kom också uttryck från min barndomsdialekt upp. Överraskande! Sen vill jag förstås att läsaren ska bli berörd. Skratta och gråta. Gärna samtidigt. :-) Med hjälp av ett vardagligt språk.

Du är skönlitterär debutant, berätta om din väg mot en färdig bok, skrivprocessen från frö till hårda pärmar.
De första utkasten var bara avsedda för mig själv: försök att hålla fast stunden, de sista flämtande minnesbilderna, den sista genuina kontakten med psyket som varit mammas hela mitt liv. Först senare kom tanken att sätta samman allt till en roman. När jag sedan satt sista punkt följde många omskrivningar då vänner och andra läste och gav respons på texten. Jag har skickat manus till förlag flera gånger och sedan skrivit om mellan refuseringarna. Sammantaget tror jag det är en bättre text som sedan blev antagen, än som först var ”klar”. Från de första fragmenten till boken nu i april har det nog gått fem-sex år.

Och till sist, vad kommer vi att få läsa av dig i framtiden?
Förhoppningsvis en handbok i prosaskrivande: jag samlar mina erfarenheter som pedagog, litteraturvetare, recensent och författare och skriver. Sedan har jag en idé om en ny roman, men det är just nu lite hemligt!


Mamma minns du mig är en bok som berör på djupet, och den för läsaren träffsäkert genom ett sjukdomsförlopp. Den väcker tankar och lyfter fram det lilla i det stora. Elisabet lyckas verkligen med att fånga vardagens ögonblick, och som läsare måste jag gång på gång stanna upp och tänka att precis så kan det ju kännas. Och budskapet blir fram emot slutet mycket tydligt. Trots det tragiska i berättelsen, så är det med ett leende på läpparna som jag lägger ihop boken.

Clara står mitt i livet och inser plötsligt att hon blivit mamma till sin egen mamma, ett mycket svårare uppdrag än hon någonsin kunnat drömma om.

/Victoria


Bokens omslag har gjorts av Anna Karlsson, a form & design i Göteborg.

När förlaget frågade mig vilka tankar jag hade om omslag visste jag en sak: det svartvita fotot från Gudrun Romeborns utställning i Jönköping för snart tio år sedan skulle passa perfekt! Med sina osäkra nivåer och tolkningsmöjligheter gav det en ton som jag kände var i balans med romanen. Så efter mitt önskemål köpte förlaget in bilden och den och mitt manus skeppades elektroniskt till Anna i Göteborg. Anna kom upp med det som nu är bokens omslag och ett alternativ som byggde på mina idéer och som jag helst vill glömma just nu.

För mig kändes det som att Anna har hittat precis det jag ville meddela. Hon förmedlar känslan fullständigt klockrent och lägger dessutom till nyanser som jag inte visste fanns i texten.

Vill man ha ett dedicerat exemplar av boken handlar man på Elisabet Norins sajt. Eller så köper man boken här.

Fortsätt följa Elisabet Norins bloggturné här.
.

Vitaminboost

Idag har jag vitaminboostat min familj genom att utfodra dem med vårens absolut vitaminrikaste grönsak. Och det bästa av allt, den finns i massor… och är gratis. Jag har gjort brännässelsoppa, och killarna runt köksbordet tittade alla skeptiskt på mig då jag serverade den gröna, läckra soppan. Sen var det ganska roande att se deras gillande miner. Det var ju gott också :-)

Vitaminkick till middag

Nyplockade nässlor under tillagning

.

Jag läser...

Ursäkta min bloggstiltje… men efter att äntligen har skrivit om hela mitt manus, eller stora delar av det åtminstone, så läser jag. Och dräkten är ny, det känns fräscht. Så nu ska jag bara läsa igenom en gång till (hur många gånger jag läst mitt eget manus har jag för längesedan tappat räkningen på :-)) och sen… är det bara att hoppas på att förlaget vill ha det…
.

Författarbesök...

Under vecka 19 kommer Elisbet Norin att stanna till med sin bloggturné hos mig, där jag kommer att intervjua henne med anledning av hennes nyutkomna debutroman Mamma minns du mig, som jag presenterat tidigare här i bloggen.

Och i väntan på att hon kommer hit till bloggen kan ni lyssna på den här radiointervjun med Elisbet Norin.

Kapitel 9 - ett urdrag ur Mamma minns du mig:

Det är gnistrande sol och skarpt för ögonen när Clara kör uppför den nyplogade avtagsvägen. Dalsänkan med bäcken ligger stilla och frusen. Dagmars hus lyser rött uppe på kullen ovanför. Det välbekanta landskapet är inbäddat i ett mjukt och vitböljande täcke, försonande mot skogens svärta på andra sidan hagen. I förbifarten har hon hunnit se att Johan och Amis röda pick-up står på gården vid stora huset. Någon av dem är troligen hemma, hon ska ringa sedan och tala om att hon är framme, ifall de inte har sett henne svänga upp.
Hon parkerar framför garaget där Dagmars rostiga Toyota står, avställd numera. Johan tog hand om nycklarna den gången då hon kört iväg till Margit, sin väninna i Norrköping utan ytterkläder och handväska och utan att berätta för någon. Efter det såg läkaren till att Dagmars körkort blev indraget. Hon hade varit ömsom rasande, ömsom frågande inför nyordningen och ringt till alla i bekantskapskretsen och beklagat sig över läkaren. Att han inte var att lita på hade hon ju sagt från början.
Någon ganska avlägsen bekant ringde upp Johan och Ami och ifrågasatte beslutet.
”De fattar inte att Alzheimer är en sjukdom, de tror att vi gör så här av elakhet”, sa Ami bittert till Clara i telefon efteråt. ”Fattar de inte att hon kan köra ihjäl sig? Och förstöra andras liv också! Man kan bli galen för mindre, och vi får skulden…”
Det var orätt.
Clara vet att Johan och Ami pratar med Dagmar i telefon flera gånger varje dag, de ser till henne, tittar om det lyser i hennes kök det första på morgonen och det sista på kvällen. De har hela tiden ett vaksamt öga över ängen upp mellan träden. Clara vet att det är en del av deras vardag. Men aldrig är det tillräckligt. Vad händer om Dagmar går ut i skogen och går vilse? Om hon glömmer stekpannan på spisen? Om hon faller och inte kan resa sig? Ständigt dessa rädslor, det är vad de lever med.
Ibland blir det bara galet. Man går där med detta ständiga vardagsskav, tänker Clara. Man blir så van vid det att man till slut inte reflekterar över pressen eller sorgen eller bördan eller vad det nu är som nöter sig in i ens hud. Till slut har allt man gör börjat anpassa sig till det där skavet och man börjar gå snett eller på hälarna eller vad som helst för att kompensera att det gör så förbannat ont. Och det ger i sin tur nya påfrestningar någon annanstans. Med tiden nöter sig oron in i det omedvetna, blir en del av vardagen. Och vardagen har en märklig makt över sinnena. Många gånger utgör den ett stöd, som när svårigheterna och de stora livsfrågorna hotar att tippa världen över ända. Då påminner den om att det finns en värld utanför, en värld som bär sig själv i någon sorts normalitet. Men vad har vi för val med Dagmar, frågar hon sig. Vad mer kan vi göra än att oroa oss för henne och försöka mildra hennes lidande så gott vi kan?
Kylan biter i ansiktet och Clara måste sätta på sig vantarna när hon lyfter ur väskorna och kassarna ur bagageutrymmet. Ytterdörren är låst fast det är mitt på dagen och hon får ringa på. Dagmar har under senaste tiden blivit allt mer ängslig och hon håller ytterdörren låst dygnet runt.
”Men vad tror du ska hända?” har Clara frågat.
”De kan komma in här”, har Dagmar svarat och gjort vida armrörelser som för att visa på hela husets volym. ”De bryter sig in hos vanligt folk, ligorna, och stjäl allt som finns. Hos Öhrns tog de alla Gretas smycken, allt hon ärvt av sina föräldrar…”
Clara vet inte hur det förhåller sig med de där smyckena, det är ganska länge nu som hon svävat i tvivelsmål om vad som är verkligt och vad som är delar av mammas föreställningsvärld. Vid några tillfällen har Dagmar ringt upp och så övertygande berättat att hon och Johan har varit och tittat på en annan gård, och beskrivit boningshus och arealer och möjligheten till mjölkproduktion, att Clara nästan trott att det varit sant, trots att Johan och Ami inte andats ett ord till henne om några flyttplaner.
Clara njuter av den torra kylan och solen medan hon väntar på att dörren ska öppnas, vänder upp ansiktet och blundar. Det är en sällsynt dag, de här dagarna hör januari och februari till, de brukar inte infinna sig förrän jul och alla helger är över. Låskolven klickar till bakom henne. När hon vänder sig om står Dagmar barfota, rund och oformlig, i sitt gamla turkosa nattlinne innanför tröskeln. Det gråsprängda håret spretar. Hon ropar till Clara:
”Men skynda dig in, fort! Det är så kallt!”
”Men du har ju inte klätt på dig.”
Clara skrattar och bär in resväskan och kassarna med julmat och julklappar, hennes egna till Dagmar och de till Johans familj, och julklapparna från Axel och Ebba till henne själv och mormor. Barnen har valt att åka till Janne över julen. Clara vet att de är lika bekymrade som hon över Dagmar men de har uppriktigt sagt att de tycker att det är jobbigt att fira jul hos sin mormor. Däremot har båda två erbjudit sig att komma och hjälpa till och städa om det är så att Clara har tänkt ägna någon tid åt det. Jo, det har ju också blivit en tradition de senaste åren, cyniskt nog.
I samma stund som hon drar igen ytterdörren efter sig slår hettan emot henne. Vad har hänt? Hon drar ett par djupa andetag. Slemhinnorna i näsan och luftrören drar ihop sig och torkar till. Det kittlar i halsen, hon hostar till.
”Varför är det så varmt?”
”Här, menar du?”
Dagmar stirrar oförstående på henne.
”Ja?”
”Här är inte varmt. Det är så dragit så det är inte klokt. Jag förstår inte varför jag måste bo i den här gamla kåken.”
”Det är ju ditt hus… Men om du klär på dig kanske det känns bättre?”
”Tror du det?”
Dagmars ton är ironisk. Hon vänder och går in i sovrummet. För att klä på sig, hoppas Clara, och går in i köket. Här är ännu varmare och hon tittar på termometern som hänger på ytterväggen ovanför diskbänken. Hon tror inte sina ögon. Den visar på trettiofyra grader. Dagmar har dragit upp shunthandtaget till max och den lilla elpatronen vid sidan av spisen surrar ansträngt. Clara drar först ned från tio till två på skalan, tvekar lite, men stänger sedan av cirkulationspumpen också. Det är visserligen runt tjugo minusgrader ute, men det kommer ändå att dröja innan luften blir normal här inne. Helst skulle hon vilja öppna och vädra, men det går nog inte Dagmar med på. Hon har rasslat en stund bakom draperiet till sovrummet och kommer nu ut i köket i ett par byxor i svart syntetmaterial och en urtvättad grön collegetröja. Byxorna har lappats på sidan av benet i samma tyg, stygnen är breda och klumpiga.
”Duger jag åt dig nu?”
”Ja, det är ingen fara…”. Clara ler lite och suckar inombords. ”Du duger alltid, men det kan vara bra att klä på sig istället för att höja värmen så här. Vet du att det är trettiofyra plusgrader här inne?”
”Jaså, jag trodde du kom hem för att klaga på hur jag är klädd, men nu klagar du på värmen, hur ska du ha det?”
Clara släpper samtalsämnet, diskussionen är meningslös.
”Jag har handlat en del julmat”, säger hon därför och böjer sig ned och börjar plocka upp ur matkassen. ”Men vi får nog ge oss iväg och handla mer i alla fall.”
”Jaha, va bra.” Dagmar låter gladare. ”När gör vi det då?”
”Vi kan åka på eftermiddagen. Det är inte så mycket som behövs, själva julmiddagen äter vi ju hos Johan och Ami.”
”Säger du det…”. Dagmar drar på svaret som om hon har glömt hur det förhåller sig eller är tveksam till om Claras påstående är rätt och riktigt. ”Men när kommer Wille?”
”Pappa?”
Clara blir osäker och försöker vinna tid. ”Försök inte rätta henne”, rådde sköterskan på Silviahemmet när hon ringde och undrade över rätta sättet att bemöta sin mamma på. ”Avled henne istället, eller låt henne påstå saker även om de är felaktiga. Säg inte emot. Hon har snart glömt det i alla fall. Om du försöker rätta henne blir hon sårad och osäker.”
”Nej”, svarar Dagmar indignerat där hon står bredvid Clara och tittar på hennes plockande med matvarorna. ”Han är väl inte din pappa, heller, det är det ju Gunnar som är…”
Clara fnittrar till nere i kassen som hon står böjd över. Det är absurt. Förut hade hon svårt att se det komiska, hon blev mest bara ledsen när Dagmar inte ville känna igen henne. Men det är inte en fråga om vilja, har hon förstått.
”Nej, jag vet inte när han kommer”, svarar hon därför samlat och enkelt.
”Jaså”, säger Dagmar i sitt vanliga tonläge igen. ”Fast han var här i förrgår, i alla fall. Han sa att han skulle komma tillbaka som idag, men att han var tvungen att hämta mamma och pappa vid järnvägsstationen först.”
Clara ställer in i kylen. Den är nästan tom, bara en burk rödbetor och en liter mjölk med gammalt datum och en hop halvt urklämda tuber, kaviar, majonnäs, tomatpuré i dörrfacket. Hon passar på att byta samtalsämne.
”Har du städat kylen?”
”Nej, inte jag!” Dagmars förtrytelse är tillbaka. ”Det var de där flickorna från hemtjänsten. De kom hit och slängde min mat. Eller vad de gjorde. Städa, kallade de det. Och sen packade de ned allt i påsar. Inte vet jag om de inte har någon mat själva. Det kan väl inte vara rätt att ta andras mat i alla fall! Det sa jag till dem. Ska ni komma hit och stjäla min mat mitt framför ögonen på mig?”
”Men åkte ni inte och handlade nytt sedan?”
”Aldrig i livet. Jag tänker inte betala färdtjänst åt de där kärringarna, medan de har sina egna bilar stående här utanför under tiden. Varför tar vi inte era bilar, har jag frågat. Då skulle jag inte behöva betala taxi, först för mig själv och sedan för någon av de där sniporna också…”
Clara biter sig i läppen. Ajdå. Minerat område. Hon har inte riktigt förstått det här, hur det förhåller sig med färdtjänsten, men är inte säker på att Dagmar heller har fattat rätt när hon påstår att hon måste betala för medföljande person.
”Men det är väl inte så dyrt? Några tior per person?”
”Johodå. Om jag bara hade min bil, så skulle jag handla själv!”
Ajdå igen.
”Men den är sönder, det är körförbud på den, vet du väl.”
”Jaså, säger du det.”
Dagmar blir lika överraskad varje gång.
.

Jag ser ljuset - jag närmar mig målet

Jag har kommit över krönet nu, ser ner på andra sidan. Det har länge känts som om jag stått och trampat på mitten, men nu så, har mer än halva manuset skrivits om. Och jag börjar se en utveckling i mitt skrivande, något har hänt och karaktärerna har fått det liv de borde ha haft från början. Nu ska bara miljöerna vässas och bli mer levande, eller rättare sagt, bli fler. Det finns en god grund att bygga på, jag har bara inte utnyttjat den som jag borde. Men nu så…
.

Vårlivet på Hagen

Våren har kommit på riktigt, vilket lett till att pausandet från redigeringsarbetet bestått i att se över stängsel i beteshagarna, låta hundarna få valla och låta barnen känna på leran :-)

En lerig liten, som bara vill vara ute i det fria och leka.

Systers hund kom på besök några dagar medans syster med familj var i fjällen. Många lekstunder blev det bland de tre på gården.

Tre vallhundar håller koll på fåren i beteshagen

Lilla Worker Boy passar lillen, som blivit placerad i fållan medan mamma och pappa sätter upp nya stängsel :-)

.

En väns blogg

Hittade denna underbara blogg idag, tillhörande en fabrikskollega till mig. Tommy Nilsson skriver alldeles underbart vackert om livet på alla sätt och vis. Han bloggar om sin kamp mot leukemin, som härjade i hans kropp, fridens liljor och livet som nykter alkoholist. Dessutom delar han med sig av sitt musikskapande.

Hearts & Thoughts

.

Glad Påsk!

.

.

Jag har gjort en upptäckt...

Det känns bra. Bit för bit skriver jag om mitt deckarmanus. Utanför skiner solen och jag sitter som gjuten vid mitt worddokument. Kan inte slita mig. Det är så stärkande att se sin story ta en helt annan form, trots att innehållet är det samma. Jag gestaltar, lever mig in och blir ett med handlingen, som tog sin allra första början för tre år sedan. Jag har utvecklats, skrivandet har blivit ett med mig, och jag har gjort en upptäckt. Då, för tre år sedan, så kände jag inte mina romankaraktärer. Nu har jag levt med dem i tre år och skrivit så oändligt mycket mer om dem att de lever inuti mig. Och naturligtvis är det därför som det inte fanns något djup i dem då jag började min berättelse. Trots att jag arbetat mycket med texten innan, så var det bokförlagets inspirerande ord och förslag, som fick upp ögonen på mig. Och när jag påbörjade den totala omskrivningen, så insåg jag det uppenbara. Tack!
.

Mamma minns du mig

Idag kom den här fina boken med posten. Elisabet Norins skönlitterära debutroman. Den kommer ut precis nu i dagarna, och jag hade den fina äran att få ett signerat ex hemskickat idag.

Den handlar om Clara, som står mitt i livet då hennes mamma drabbas av Alzheimer - KÖP!

Elisabet var min lärare på en skrivarutbildning jag gick, och hon var ett stort stöd för mig i arbetet med den roman jag nu försöker få utgiven.

.

Lektörsutlåtande...

Medan jag går här i väntans tider, så dyker ett lektörsutlåtande upp, från ett annat förlag. Det finns alltså ytterligare ett förlag som visat intresse för mitt manus. Med bultande hjärta läste jag utlåtandet, om och om igen. Vad skriver de, vad vill de, vill de ha mig (eller snarare mitt manus)? Inget löfte om utgivning, men likväl ett lektörsutlåtande som berättar att mitt deckarmanus har stor potential. Orden ”Intrigen sitter redan som gjuten” gjorde mig onekligen varm och upprymd och skapade hopp om att kanske, kanske, kanske. Ojojojoj… de vill se en bearbetad version av mitt manus. Så nu är det definitivt färdigskrivet på bok nr. 2 för ett tag. Nu ligger fokus på bok nr.1 och den ska bli så jäkla bra. Nu ska jag ta till mig av förlagets synpunkter och göra en jäkligt bra bearbetning. Jag förstår vad de menar och var bristerna ligger. Och det är framför allt ändringar som känns bra, och som definitivt behöver göras. Så nu alla vänner och bekanta, nu låser jag in mig med min dator och text ett tag, vi syns när jag är klar :-)
.

Flyt vid köksbordet...

Wow, nu flyter det igen. Jag började imorse på köksbordet med kaffekoppen vid min sida och lillen i knäet. Hade bara tänkt skriva en inledning av ett nytt kapitel – kapitel 19 - men det började flyta. Orden landade fint och miljöer skapades. Pendlingar och övergångar mellan karaktärer, samt tid och rum blev bra och en cliffhanger åstadkoms (of course), vi snackar ju deckare. Lillen satt en stund betagen av mina fingrar, som dansade över tangentbordet, innan han ålade sig ner på golvet och brummade lite med en bil.
Skrivandet avbröts en stund för välling, läggning och utfordring av djuren. Sen satte jag mig vid köksbordet igen, och det flöt vidare…

20 kapitel

24 956 0rd

143 897 tecken

Ps. Jag har ett arbetsrum med en bra stol, men vadå, man får väl skriva där lusten faller på :-) och det råkade ju stå en laptop på köksbordet!
.

Det där mötet...

Några undrar… och apropå mitt möte med förlaget så återstår väntan. Det här med att försöka publicera en bok är en långdragen process har jag fått erfara. Det ska skrivas, researchas, skrivas, läsas, redigeras, läsas, printas, läsas, redigeras, läsas, printas ut i massor, skickas runt till förlag, vänta, motta refuseringsbrev, skicka några till, vänta… ja, ni förstår. Det gäller nog att utrusta sig med en god skopa envishet, nerver och tålamod för att orka med att slå sig in i författarbranschen. Och en jäkla vilja och lust att skriva såklart. Hos mig finns allt detta, annars hade jag inte ens mäktat med att färdigställa ett helt bokmanus, och definitivt inte ens orkat tänka tanken att påbörja ytterligare ett.
Ja, och så var det detta med förlaget då. De läser fortfarande mitt manus, och redaktören har delvis förklarat varför det tar tid, samt att ett möte stundar kring påsken. Så under tiden sitter jag nagelbitandes som fasttejpad vid telefonen och väntar… haha… nej, det gör jag inte alls. Livet snurrar på som vanligt, förutom att en eventuell stundande utgivning pushat på mig i skrivandet av tvåan då.

.

Nya arbetsrutiner...

Nu jäklar ska bok nr. 2 bli klar. Och med en bebis med ett alltmer krympande sömnbehov, så finns det bara en sak att göra – skriva när han är vaken. Jag läste för länge sedan en intervju med Camilla Läckberg, där hon beskrev hur hon satt i tevesoffan med laptoppen i knäet medan barnen lekte runt henne. Kan hon, så kan väl jag. Något jag nu har tagit fasta på. Och med all text på ett USB-minne, en laptop på köksbordet (till min mans förtret) och en i arbetsrummet/lekrummet så skriver jag numera med lillen ibland hängandes i datormusen, ibland intresserad sittandes i mitt knä och ibland grinandes vid min sida. Men ibland sitter han också snällt och bläddrar i en bok, kör bil eller leker med storebror. Allt med avbrott då och då för att byta en bajsblöja eller blanda en vällingflaska. Och ibland, när det blir tyst, får man räkna med att kanske städa upp O’boy pulver från golvet. Men vad gör man inte för att få skriva deckare.
.

På pallen igen

Igår kväll var det dags för slalomträningsavslutning. Hela familjen drog till backen för detta evenemang, och självklart hade jag skidorna med, så att jag kunde tävla mot sonen i den parallellslalom bana som var uppsatt för barn och föräldrar. Efter att alla elever försetts med korv och godis var det dags för prisutdelning av Rackstad Cup 2009, och åter en gång fick jag som stolt mamma se min son på pallen. En tredje placering, trots två missade deltävlingar är verkligen inte fy skam. Och om mamma var stolt, så var det inget mot vad sonen var. Alla barn och tränare bjöd sedan på ett otroligt vackert fackeltåg nedför backen innan fyrverkeriet brakade loss på toppen, så stämningsfullt och så vackert.
Väl hemma placerades den nyvunna pokalen intill fjolårets stora förstaplaceringspokal. Ja, 6 år och redan två troféer på hyllan, är det möjligen en ny Stenmark, Pärson eller Byggmark? Ja, det återstår att se, men en sak är säker, han har hittat en sport han brinner för.

.

Tre generationer på fjället

Ännu en stund bland fjälltoppar och snö har avverkats. Trots att inte alla vädergudar var med oss så hade vi en fantastisk dag i Trysilfjällen, morfar, son och mamma (jag). Tre generationer skidfreaks, som älskar att känna stålkanterna bita sig genom snön och susa ner för fjällvidderna. Jodå, det blev ytterligare en skidfilm:

.

Vi njuter...

Solen skiner, snön smälter och barmarken börjar titta fram här och där. Våren är på väg med stormsteg, vi njuter av vårsolens uppiggande värme och ljus. Cykeln är framplockad och hundarna njuter av denna efterlängtade motionsform. Men ännu har vi inte gett upp skidåkandet, så länge det finns snö åker vi skidor och till helgen bär det av mot fjällen igen, denna gång Norge och Trysilfjällen. Ett alldeles underbart sätt att njuta av våren och dess intåg, en fjälltopp fylld av vit och härlig snö, samt en sol som värmer alldeles underbart skönt i backen. Mmmmmm, och sockrig slasksnö framåt eftermiddagen, det hör våren till…
.

En deckare blir till

Under gårdagen läste jag klart mitt eget manus, en ganska rolig upplevelse efter att ha fått lite distans till det egna. Det är ju minst sagt svårt att vara objektiv till sin egen text, men jag måste erkänna att jag ändå rycktes med ibland, log för mig själv när jag konstaterade att mina ”red herrings”, som smugit sig in här och där, var riktigt finurliga. Jag tyckte faktiskt att min egen text var spännande, ganska märkligt egentligen, jag vet ju trots allt hur det slutar…

När jag började skriva på min deckare skrev jag en synopsis, som visserligen har ändrats en hel del på vägen, men har ändå funnits som ett stöd för mig under resans gång. Jag skrev också en karaktärsförteckning, som jag nu ska ge mig i kast att se över och ta reda på om mina romanfigurer blev som det var tänkt från början. Jag har också en mängd anteckningar, både i datorn och i olika anteckningsblock, samt på post it lappar. Mitt skrivande har varit väldigt ostrukturerat, vilket lett till en massa extraarbete då det gått för lång tid mellan skrivperioderna. Något jag tagit fasta på i mitt skrivande av uppföljaren, som jag påbörjade för en tid sedan, där alla anteckningar sker i ett worddokument, samt att jag för en noggrann kapitelförteckning. Ingen tråd får ju ligga onystad så att säga, vem vill läsa en deckare som inte ger alla svar? Själva deckarskrivandet går ju ut på att tvista till historien, komplicera den och sätta griller i huvudet på läsaren så till den grad, att alla kan vara potentiella gärningsmän och att pusselbitarna först faller på plats på de allra sista sidorna. Jag kan försäkra att detta kräver en hel del eftertanke och klurande hos mig som skribent.
.