I veckan...

Tant Brun utmanar och jag svarar…

…ser jag: fram emot efterlängtad skidåkning i Åre tillsammans med sonen
…lyssnar jag: på min sons prat om hur Titanic sjönk
…läser jag: magasin Åre
…surfar jag: knappt alls
…äter jag: alldeles för mycket godis
…dricker jag: kaffe, vatten och förhoppningsvis några glas rött framåt helgen
…jobbar jag: tar hand om gårdens tackor inför deras lammningar
…bävar jag: ingenting faktiskt…
…måste jag: förbereda resan till fjällen och ta hunden till veterinären
…njuter jag: av snö… snö… snö och barnen såklart
…skrattar jag: tillsammans med sonen över att snart vara på väg…
…tänker jag: på hur lyckligt lottad jag är som har en fantastisk man och två ljuvliga barn

Nu utmanar jag Anna, Nathalie, Karina och Lina. Tänk över veckans händelser och dela med er om ni vill…

Sportlov

Det började med Rackstad Cup, tredje deltävlingen. Grenen var storslalom och killen laddade från starthuset, intog störtloppställning och fick fart. Fina svängar, nära portarna... han gör mig stolt!
Ja, även fast det bara är måndag, sportlovets egentliga första dag, så har vi ändå hunnnit med både slalomtävling, längåkning och slalomträning. Dagen bjöd först på stora, dalande och härliga snöflingor innan solen tittade fram genom molntäcket under min och sonens skidtur med hundarna över fälten. Och sen bar det av till slalombacken för måndagens ordinarie träning. Ja, man kan väl säga att vi gör just det som sportlovet är ägnat... vintersportande.



Lite bilder från skidbacken...

Sonens hopp (det var inte meningen med svartvitt, men kameran råkade visst vara inställd så, bilder från skidbacken gör sig väl så där i svartvitt :-)


Sonen testade lite offpist. Det här är stupet sonen jibbade utför...

Sonens favvohopp i backen

Lyckans hjul

av Kajsa Ingemarsson tar mig med på en resa genom vardagslivet och dess olika skeden. Boken handlar om tre kvinnor, som befinner sig i olika faser i livet och som råkar bo på samma gata. En spåkvinna för de tre kvinnorna samman, vilket leder till att de tre kvinnornas öden förs samman, och de har mer att ge varandra än de anar. Lyckans hjul tar dem på en resa tillsammans, en resa som snarare tar dem genom livssituationer än till huvudstaden, som är den egentliga destinationen.
Boken ger mig feel good – känslor, då vem som helst kan känna igen sig, oavsett ålder och var i livet man befinner sig. Kajsa lyckas fånga det lilla, som blir det stora i vardagen, en resa genom livet, och dess faser. En lätt och skön bok att läsa, som ändå väcker starka känslor. Kort och gott, den får mig att fundera över livets beslut och vändpunkter.

.

Nyfödda lammungar

.
Igårkväll föddes årets första lamm på gården. Två friska och starka bagglamm bräkte på bebisvis åt oss när vi kom för att utfodra för natten. Tackan hade galant klarat av förlossningen utan vår hjälp, och tog väl hand om pojkarna, som båda sög i sig ivrigt av tackans mjölk.

Nr 1 skuttar piggt runt i lamningsboxen, medan Worker Boy tar sig ett span ifrån foderbordet.

Så pigga och fina, och den erfarna mamman tar gårdagens händelser med ro. Nu väntas fler lamm snart... flera tackor ser sprängfärdiga ut.

.

En hel natt

För första gången på ett och ett halvt år vaknar jag av en egendomlig känsla. Det dröjer ett tag innan jag förstår. Det har börjat ljusna ute, och från barnsängen hörs ett mysigt jollrande. Är det sant? En hel natt utan barnskrik, en hel natt utan att ha varit uppe och letat nappar, utan en bebis som kryper runt, sparkar och drar mig i håret. Han har sovit hela natten, i sin egen säng. Och istället för att vakna av barnaskrik så har jag vaknat av ett härligt barnjoller, inte mitt i natten, utan på morgonen när det är dags att gå upp. Åh, låt det bara få fortsätta så nu.
.

Snörehab

Jag pratade med Kaylies veterinär idag, och hon ordinerade min hund att springa i djup snö för att benet skulle belastas mer, och på så vis läka bättre. Kan denna rehabiliteringsform passa bättre än nu? Knappast... så nu åker jag skidor över fälten, och hundarna springer bakom. Ja, snö är bra till mycket :)

Rehabilitering

Någonting under snön luktar riktigt gott

Apropå snö och skidor, när det gäller slalom, så har det varit en tuff träningsvecka. Med 17 minusgrader ute blir man lätt frusen om fingrar och tår i skidbacken, men sonen missar inte en chans att åka slalom, vilket vi gjort både igår och ikväll. Men nu har jag äntligen tinat efter en lång, varm dusch.
.

Utmanad

.

Detta är en gammal bild av mig själv som ...tja...treåring, kanske? Bilden är tagen av min pappa utanför mitt föräldrahem, med Glafsfjorden som skymtar bakom. Jag har scannat in gamla bilder från mamma och pappas fotoalbum, och detta är en utav dem. Jag publicerar den här på bloggen för att jag har blivit utmanad av Nathalie. Utmaningen går ut på att lägga ut den sjätte bilden från den sjätte bildmappen på sin dator. Nu utmanar jag er:

Karina författar

Tankar från en skrivarlya

Tant Brun

Lena Käld

Tina och Bob

Nu väntar jag med spänning på att få se vad som gömmer sig i era bildmappar :-)
.

Stolt metallarbetare

Efter att ha läst en artikel om de så kallade arbetarförfattarna i Dagens Arbete, IF Metalls medlemsmagasin, kan jag nog känna mig stolt över att vara metallarbetare. Artikeln handlade om Aino Trosell, Åsa Linderborg och Maria Hamberg, som alla tre kommer ifrån arbetarklassen. Aino Trosell, som är deckarförfattare, har i tio år arbetat som svetsare. Jag log för mig själv när jag läste om hur hon fick en massa romanuppslag och idéer medan hon jobbade på fabriken, och hur hon var tvungen att ha ett block i fickan för att hastigt skriva ner sina idéer.

Ja, varför log jag åt det då?

Jo, för det är precis så jag håller på, medan jag bygger hjullastare på Volvo. Nu är jag visserligen föräldraledig, men när jag arbetar stannar jag ständigt upp, för att då och då skriva ner mina tankar. Och jag har alltid hävdat att ett praktiskt arbete, där man arbetar med kroppen och slipper tänka så mycket, är det mest kreativa arbete man kan ha. För det är då hjärnan kan arbeta fritt, medan man går där och skruvar ihop traktorer. Det är det som har gjort mig kreativ, och fått mig att börja skriva på allvar, ett sug som visserligen alltid funnits, men som blommade upp ordentligt efter en tids fabriksarbete. Jag jämför med när jag vikarierar eller frilansar för lokaltidningen, skulle jag jobba heltid som journalist så skulle jag aldrig klara av att skriva på min fritid. Så därför, så länge jag inte kan leva på mitt skrivande, så kommer jag fortsätta att vara en stolt arbetare.

.

TheLook på besök

Min Bordercollie valps uppfödare Nathalie Ädel med hundar har varit på besök under dagen. Och med sig hade hon alla sina underbara hundar, däribland Worker Boy's mamma och syster. Och gissa om han hade roligt! Han blev alldeles till sig av alla Border collies som fyllde gården, så många att leka med på en gång, han njöt och lyssnade inte alls på inkallning som han vanligtvis gör. Mamma Jeain morrade lite först åt honom, men sen var det lek, liksom med syrran Enia, och Gemma var mycket intressant att leka med, för att inte tala om den lilla 10 veckors valpen (nyligen hemkommen från England). Tänk att få leka med någon som var mindre än han själv. Och för oss på två ben var det en fröjd att se sju Bordercollies i farten samtidigt...

Tyvärr blev det sämre med vallning, på grund av all snö som ligger. Varken får eller hundar orkar med det, speciellt inte med skaren som ligger.

Syskonen Enia och Worker Boy

Framifrån: Spot, Jeain, Gemma, Worker Boy och längst bak Enia

Valplek. TheLook's quickly syskon busar med lilla Spot

Boy & Spot

Intensiv lek mellan de små. Boy njuter av att leka med nån som är mindre än han själv

Och så slutligen en bild av syskonen igen, två av Quickly kullens valpar. - Vi vill inte sitta still när vi kan leka, därav den något sura uppsynen :-)

Tack Nathalie för besöket, så roligt för hundarna att träffas och så trevligt för oss att utbyta erfarenheter och lära känna varandra bättre.

Uppdatering: Titta in på TheLook's blogg för fler härliga bilder från gårdagen :-)
.

Ännu inte friskförklarad

.

Idag har vi åter en gång varit hos veterinären, för vilken gång i ordningen har jag tappat räkningen på. Det är många gånger nu, som vi rest de tolv milen för att ta två röntgenbilder på vallhundens ben. Men min älskade Kaylie, som bara väntar på att få börja arbeta igen, hennes ben är fortfarande inte läkt. Det såg visserligen mycket bättre ut den här gången, och hon har inte haltat på en dryg månad, men av någon anledning så läker benbrottet för sakta. Denna balansgång, benet ska belastas, men inte för mycket och inte för litet. Nåja, nu fick hon i alla fall tillåtelse att börja springa lite vid min sida, och gå sakta hos fåren, men det har hon fått gjort innan också, för att hennes rastlösa kropp ska få någon stimulans.
Men oj, vad hon längtar efter att få göra det här igen. Hennes livsuppgift.






Åh, jag vill ju komma igång och träna med henne, så vi kan få det där vallhundsprovet gjort, suck...