Ännu inte friskförklarad

.

Idag har vi åter en gång varit hos veterinären, för vilken gång i ordningen har jag tappat räkningen på. Det är många gånger nu, som vi rest de tolv milen för att ta två röntgenbilder på vallhundens ben. Men min älskade Kaylie, som bara väntar på att få börja arbeta igen, hennes ben är fortfarande inte läkt. Det såg visserligen mycket bättre ut den här gången, och hon har inte haltat på en dryg månad, men av någon anledning så läker benbrottet för sakta. Denna balansgång, benet ska belastas, men inte för mycket och inte för litet. Nåja, nu fick hon i alla fall tillåtelse att börja springa lite vid min sida, och gå sakta hos fåren, men det har hon fått gjort innan också, för att hennes rastlösa kropp ska få någon stimulans.
Men oj, vad hon längtar efter att få göra det här igen. Hennes livsuppgift.






Åh, jag vill ju komma igång och träna med henne, så vi kan få det där vallhundsprovet gjort, suck...

Otäcka scener i mitt arbetsrum...

.

20 359 ord

116 798 tecken

17 kapitel

Shit, vad det flyter på nu! En riktigt läskig scen har nyligen utspelats i mitt arbetsrum. Jag har under den senaste timmen suttit och skrivit ett kapitel, som gav mig hårresning på armarna och hög puls. Det är så coolt, när historien tar mig med, när jag lever mig in så i mina egna, nyligen nedpräntade ord, så till den grad att jag måste stanna upp en stund för att pausa min inre film, men samtidigt så fruktansvärt härligt, när det flyter så lätt. Nu har spänningen i boken stigit en nivå, och det börjar att bli riktigt läskigt. Grymt, jag var kanske lite väl makaber i mitt senaste mord… men det är väl så det ska vara. Jag varvar ju med riktigt härliga scener emellanåt också :-) Jag måste få säga det igen… jäklar vad det är roligt att skriva deckare.

.

Ordens magi...

Det är när orden nästan automatiskt landar i worddokumentet, som det känns riktigt bra att skriva. När skrivflödet infinner sig och orden bara finns där, när historien utvecklar sig av sig självt och fingrarna bara skriver ner den. När man häpnar över den intrig, som man själv just skrivit ned och undrar, var kom den ifrån? Det pratas ofta om inspiration och skrivflyt, och även om jag kan sätta mig ner och skriva när som helst, så är det bara när flytet infinner sig som det blir riktigt bra. Ibland hjälper det varken att ta en dusch eller sätta på en platta med Lasse Winnerbäck, orden vill helt enkelt inte trilla dit. Och skriver jag då, så märks det i redigeringsarbetet sen, det är de texterna som jag inte blir nöjd med, medan jag kan häpna över dem jag knappt behövt tänka för att skriva ned. Visst är det märkligt? Skrivandet… vi skrivande människor, det finns liksom massor av människor som lever inom oss, som behöver få komma ut och få sitt sagt genom skrivandet och orden. Och när ingen av dessa har något att säga, så blir det helt enkelt inte så bra. Men ibland... så har dom massor att säga. Det är magi… det skrivna ordets magi.
.

Nu har jag bestämt mig...

.
Nej, det är klart att jag inte ska lägga ut på Kapitel1. Självklart ska jag fortsätta hoppas på att något förlag ska nappa på det jag slitit med så länge, alla timmar framför laptopen och alla timmar med en manusbunt i min hand, som jag läst, redigerat, skrivit om och läst igen. Jag tror ju på mitt manus, annars skulle jag ju inte envisas med att skicka det till olika förlag. Men det är ju sååå drygt…. att vänta på svar. Förlagen använder verkligen sin tid till fullo. Fick svar av ett förlag som skulle ta hösten på sig att fundera över manuset…hösten ja…det är vinter nu, och fortfarande inget brev i lådan. Det är väl i och för sig bra, det är ju egentligen ett telefonsamtal jag väntar på :-) Idag skickade jag iväg en ny lunta med lantbrevbäraren, och eftersom jag hade köpt på mig alldeles för mycket julfrimärken i julas, så fyllde jag papperspaketet med sådana. Ja, vem vet, det kanske får upp ögonen hos någon förläggare, haha.
.

Hjälp - jag behöver era råd

.
Jag funderar på att lägga ut text på Kapitel1, Piratförlagets författartävling, där första pris är att få sin bok utgiven. Men frågan är:
Ska jag lägga ut hela min färdigskrivna deckare (som just nu valsar runt hos olika förlag), eller bara början av den? Eller, ska jag lägga ut det jag skrivit på uppföljaren istället? Eller, ska jag inte lägga ut alls ?

Jag behöver råd och hjälp...
.

Ljudböcker

.
Vad vore livet utan denna uppfinning? Naturligtvis gillar jag allra bäst att krypa upp i soffan och läsa en bok på riktigt, men livet som småbarnsförälder och djurägare tillåter inte alltid tiden för det. Och just därför, är jag ljudböckerna evigt tacksam. När jag promenerar med hundarna, städar eller gör sysslor på gården, så sitter headsetet oftast i öronen. En musikmobil, och vips, så har man alltid en bok med sig. Även om det alltid ligger en ”vanlig” bok på nattduksbordet, så är det mp3 som hjälper mig att plöja böcker… men, som sagt, en bok, en filt och en kopp choklad… inget går upp emot det!
.

Snöyra, fudge och massor av bus

.
Snön har yrt ner hela dagen idag, något vi tagit fasta på och begett oss ut i snörusket. Vi har åkt pulka och skottat snö, medan mannen har byggt en trappa. Det blev så himla bra… en rejäl trappa upp till höloftet istället för en gammal ranglig stege. Nu känns det mycket tryggare att klättra upp där för att utfodra djuren. Jag och sonen gjorde dessutom en snölykta…visst blev den fin?



Och sen gjorde vi chokladfudge.... mums!

Sedan, medan mannen och stora sonen var ute med traktorn och forslade bort snön, som vräkt ned hela dagen, passade lillbrorsan på att ta ett bad när han fick ha baljan för sig själv.

...och varför inte passa på att nalla lite Cheese Balls och kolla brorsans telefon när han ändå var ute...

-lite av vår vardag med lördagsmys

.

Det tar sig...

.

16 561 ord

95 221 tecken

14 kapitel

Jorå... inledningen är satt, spänningen är satt i rullning och utredning pågår. Intrigerna och konflikterna hopar sig och persongalleriet har tagit form. Nu börjar det bli roligt att skriva uppföljaren, fastän skrivflödet måste stanna upp då och då för researcharbete. Men det känns riktigt bra, det är nu historien börjar ta form, från att ha varit ett litet frö av små tankar. Korta frekvenser, som spelats upp i min hjärna, och som nu sätts in i ett sammanhang. Jäklar vad det är roligt att skriva deckare.

.

Vi längtar...

.

Bara en dryg månad kvar nu, innan jag och sonen drar till Åreskutan... vi längtar. Sonen har redan börjat packa... O'boy paketet var det viktigaste, enligt honom.

Tänk er... första veckan i mars, strålande sol och några minusgrader uppe på skutan. En fantastisk vy ned över fjället och Åresjön längst där nere. Kan det bli vackrare? Och sedan få susa ned, njuta av farten, och stanna till då och då för att njuta av naturen. Bara nu alla vädergudar är på vår sida...

Bilderna kommer från Skistar

Jag blir alldeles tårögd...

.
Tack ni goa människor för de fina ord ni lämnat i kommentarerna till mitt avdammade alster, som jag rotat fram ur byrålådan. Era ord stöttar, peppar och värmer en drömmande skribents hjärta.
Tack för att ni orkade läsa.

Ha en skön kväll kära ni, och glöm nu inte säsongspremiären av Babel :-)