De första stegen i livet!

Idag kom dom...det som alla småbarnsföräldrar av någon konstig anledning väntar på. De första stegen. Jo, idag tog min lilla ettåring sina första steg, sammanhängande i en följd. Och det är klart man blir stolt och alldeles varm i hjärtat, när man ser vad sin "lille" bebis klarar av. Ja, det är väl bara att konstatera, bebistiden är snart över, men det lär väl dröja några år till innan han lämnar boet åtminstone. Här kommer i alla fall bildbeviset:

Här laddar han...

...och där är han iväg...

Yes, han klarar det!

Ps. jag ber om ursäkt för den dåliga bildkvalitén, det var vad som åstadkoms i stridens hetta :-)

Vår nye vän och blivande arbetskamrat

Nu har vår nye familjemedlem kommit till oss. Kaylies nye vän, och min nye arbetskamrat… nåja, det dröjer väl ett tag innan vi kan arbeta tillsammans, men det ska bli otroligt spännande att få lägga grunden till en ny vallhund. Visst är min tre år gamla tik en duktig vallare, men att nu, ett antal erfarenheter rikare få uppfostra ytterligare en vallhund känns som ett privilegium och det ska bli riktigt kul!
Worker Boy, som vår lille Bordercollie valp heter, hämtade vi hem från TheLook i Äppelbo under helgen. Mamma Jeain kommer från Skottland och pappa Dan kommer från Irland, så rötterna från Bordercolliens hemland ligger nära, och mamma Jeain visade upp fina vallningsegenskaper för oss under besöket i hennes nya hem i Dalarna.

Välkommen till ditt nya hem Worker Boy!

Kaylie ligger och har koll på fåren, och bryr sig inte det minsta om någon leksugen valp just nu. Men det första mötet mellan de två blev mycket lyckat, båda viftade glatt på svansen. Dock sa Kaylie ifrån när Worker Boy försökte dia henne, där gick gränsen, men leker med varandra gör de (när det inte finns får i närheten vill säga).

Hoppsan, jag tror minsann att Worker Boy redan visar lust till att valla han också. Fåren fångade åtminstone hans intresse. Det verkar ju lovande :-)


Det är inte lätt att vara katt här på gården. Nu med två vallhundar som vaktar kattens steg.

Längtan...

...den här kom på posten idag... Och det gör inte min längtan mindre. 1 och 1/2 år har gått sedan vi sist besökte Jämtlands härliga fjälltopp, och som alltid så här på hösten, så börjar det klia i mina skidnerver. Att äldsta sonen dessutom flera gånger i veckan pratar om att han vill åka till björnarna i Åre gör inte heller, varken min eller hans, längtan lindrigare. Men...att dra till fjällen med en 1-åring känns som ett onödigt stort projekt just nu. Så... Skutan får nog vänta på oss ytterligare ett år, men då kommer vi definitivt!
Att få släppa på nedför Gästrappets härliga brant är ju bara så underbart, för att inte tala om utsikten från toppen av Åreskutan...om det ändå inte vore så långt till detta underbara vinterparadis...

Härliga höst

Det gamla äppelträdets stolta krona måste förevigas. Visst är hon vacker i sin höstskrud? Men till våren ska hon beskäras. Rejält. Äpplena faller så högt ifrån att de blir sönderslagna av fallet, nej sådant spill går inte an.
Nu har all fallfrukt städats bort, och det fanns får som blev mycket glada över läckerheterna. Höstbetet äts förvisso, men vad är det urlakade gräset mot saftiga äpplen. Vackra höstlöv äts och idisslas också dem med glädje.

Annars måste jag säga: Vad underbar hösten är, när solens strålar träffar dimman och lättar upp mot en underbar klar höstdag. Luften är krispig och skön, och allt har intagit ett lugnare tempo. Alla färger är som godis för sinnet. Jag njuter.

Även om gräset fortfarande är grönt, så finns det massor av nyttigheter i hagen. Och visst ser det härligt ut att ligga omgiven av lönnlöv och idissla i höstens ljumma solljus!

Jagad joggare...

Utan en tanke på älgjakt ger jag mig denna morgon ut på en joggingrunda i skogen. En fin slinga i åldrig skog som brukar ge mig kraft och energi. Efter ett tag noterar jag hundskall, och det är då som jag inser mitt misstag. Det pågår ju älgjakt i skogarna. Jag försöker att lokalisera hundarnas skall, det verkar som om min runda går runt hundarnas ivriga skall. Men vad gör man. Jag befinner mig två kilometer in i skogen, det är bara att springa vidare.
När jag närmar mig byvägen igen ser jag en grönklädd man med orangefärgat band i hatten. Sen hörs ett skott, och strax därefter ytterligare ett. Med ipodens snäckor väl inklämda i öronen vinkar jag glatt på jägaren och springer förbi. Skotten låtsats jag naturligtvis inte om att jag hört. Så väl hemma efter dagens motionsintag kan jag väl konstatera att det är tur jag lever. Men kanske hjälpte jag till att få älgen i rätt läge… vem vet?

Ett år av kärlek

Ett år har gått sedan jag låg och såg de färgsprakande lönnlöven dansa utanför sjukhusfönstret medan jag födde min son.
Idag, ett år senare ser dagen likadan ut. Strålande sol och färgglada höstlöv som leker i vinden. Men nu dukas det för kalas istället för att föda barn. Tänk vad ofantligt fort det här året gått. Min lilla bebis kan nu vinglande stå på egna ben, och tre ord har han lärt sig, pappa, mamma och hej.

Ett litet axplock av året som gått: Uppdaterat

11 månader

11 månader


11 månader



Klart att Edwin måste få vara med pappa och gräva. 11 månader




6 månader

Min bror Edwin

Min lille, lille bror
kom till världen utan skor.
Min lillebror är så söt
hans lilla huvud ska nu i blöt.
Så fin han är i klänning
min söte lillebror ska heta Edwin.

/lästes av Albin i kyrkan

Dopet. 4 månader

Fotomodell för Levi's. 3 månader

Vänner som delar på lammskinnet. 2 månader

100% hemstickad ull. 2 månader

1 dag gammal.


Nyfödd

Så stolta och tacksamma vi är över att få vara föräldrar till just våra pojkar!

Baggsläpp

Så var det äntligen dags för vår nyinköpta Gotlandsbagge att få komma in till flickornas hage. Maken lånade hundens koppel och ledde honom längs ängsvägen bort mot "kuel", som hagen längst bort kallas. Och han gick fot bättre än hunden enligt maken, som för övrigt kommer mycket bättre överens med våra baggar än jag själv gör. Men oss hade baggen snart glömt då han fick syn på tackorna, och snart blev han omsvärmad av damer som ville komma fram och nosa på honom. Så om han nu sköter sig därinne så kommer lammen i början mars, alldeles lagom för att hinna växa till sig ordentligt under sommarhalvåret.

En helg fylld av härligt arbete

Visst är det härligt när hela familjen kan hjälpas åt med arbetet på gården? Nåja, lillen hjälper väl inte till så mycket än, men hans storebror däremot hjälper gärna till.
Det fina vädret gav oss utrymme att ordna sådant som måste ordnas inför vintern. Gårdagen började med att far och äldste son blandade till en rejäl balja med puts för att laga väggarna i ladugården, medan jag satte upp tillfälliga stängsel och gjorde fårgrindar. Sedan hjälptes vi åt att slänga puts på väggarna där den gamla fallit av. Fåren måste ju få fint innan de ska in i vinterbostaden. Efter maten blandades en ny balja, men då var vår son trött på att putsa väggar och gick in för att leka skola ett tag istället. Vi hade nämligen köpt en whiteboard tidigare, som visserligen ska sättas upp i fårhuset för att ha koll på lamningar, men sonen ville naturligtvis leka skola då han såg den.
Sen kom dagens höjdpunkt, det som Albin väntat på så länge. Att få rödfärga vedboden, oj vad han väntat och han blev överlycklig då vi begav oss mot boden med rödfärgsburken och penslar. Och målade gjorde han, och han gav sig inte förrän det var klart. Men oj så röd han var efteråt. Men det vaskades snart av för att sedan hjälpa mamma att plocka äpplen och linda in dessa i tidningspapper. Ja, så kanske vi har egna Åkeröäpplen till jul...

Herrarna i hagen

De går så fridfullt och betar där utanför mitt skrivarfönster, herrarna i hagen. Avelsbaggarna tar hand om de små bagglammen, som går på eftervallen för att växa till sig. Framåt hösten ska de få göra en resa till mataffären medan de två äldre herrarna ska få några damer var sig att ta hand om.
Lika fridfullt är det inte hos tackorna, de är mer påhittiga och kan då och då få för sig att rymma. Så var det nämligen häromdagen. Då jag av en slump fick se att tackorna var på väg bort mot bagghagen (det är för tidigt för betäckning ännu :-)), som tur var hade jag hunden med mig och fick dem tillbaka in i sin egen hage. Anledningen till att de då rymt, var en älg som fått för sig att trampa rakt genom staketet. Detta ledde givetvis till att det inte var ström i staketet, men då undrar jag: Hur kan de dumma fåren veta att det inte längre finns ström i tråden? Ja, svaret på det måste väl vara att får inte alls är dumma djur. Den erfarenheten har jag dock gjort för längesedan.

Skolan börjar...

Tänk vad tiden går...hur många gånger har man inte sagt det? Idag började min äldste son skolan. Något han väntat på i flera veckor. Skolstarten...så spännande för en femåring. Och kanske mest spännande av allt var att få åka skolbuss.
Omsorgsfullt hade han packat sin nya ryggsäck, som farmor givit honom inför skolstarten. Två äpplen från sitt eget äppelträd skulle med, utifall han skulle bli hungrig på rasten, samt regnkläder och keps. Vatten kunde han dricka på skolan om han blev törstig, försäkrade han mig.
Förväntansfulla följde jag min äldsta son till bussen under morgonen, medan lillen åkte med på armen för att vinka av storebror. Vi betraktade korna på ängen nedanför medan vi stod där längs vägen och väntade. Och det var en underlig och lite vemodig känsla som fyllde mig när han klev på bussen och han åkte mot sitt livs första skoldag. Så stor han blivit min pojke...