Skolan börjar...

Tänk vad tiden går...hur många gånger har man inte sagt det? Idag började min äldste son skolan. Något han väntat på i flera veckor. Skolstarten...så spännande för en femåring. Och kanske mest spännande av allt var att få åka skolbuss.
Omsorgsfullt hade han packat sin nya ryggsäck, som farmor givit honom inför skolstarten. Två äpplen från sitt eget äppelträd skulle med, utifall han skulle bli hungrig på rasten, samt regnkläder och keps. Vatten kunde han dricka på skolan om han blev törstig, försäkrade han mig.
Förväntansfulla följde jag min äldsta son till bussen under morgonen, medan lillen åkte med på armen för att vinka av storebror. Vi betraktade korna på ängen nedanför medan vi stod där längs vägen och väntade. Och det var en underlig och lite vemodig känsla som fyllde mig när han klev på bussen och han åkte mot sitt livs första skoldag. Så stor han blivit min pojke...

I skrivandets startgrop

Så har jag börjat skriva på min andra bok. I flera månader har den funnits i mina tankar, där den har bearbetats och konstruerats. Och efter en sömnlös kväll, då bokens inledning skapades istället för att sömnen skulle infinna sig, satte jag mig omedelbart morgonen därpå för att skriva prologen. Och så var jag igång. Detta skedde för ett par dagar sedan.
Under denna morgon, i skrivande stund, har första kapitlet skapats. Så nu är jag igång, och det känns underbart att låta fingrarna flyta över tangenterna medan det som skapats i mitt huvud kommer i pränt. För efter en lång paus i mitt litterära skrivande så känns det skönt att få skriva igen. Så medan bok nr. 1 valsar runt hos förlagen fortsätter jag mitt skapande och hopp om att bli utgiven.
Naturligtvis arbetar jag även denna gång med en krimhistoria, en slags fortsättning på den förra, även om mordgåtan är fristående. Och även om jag fortfarande befinner mig i startgroparna, så känns det redan bättre och mer organiserat än när jag startade mitt första bokprojekt.

Kvällsmat

En mysig familjedag har tillbringats på vedbacken, där hela familjen hjälpts åt med veden. Ja, lillen var med han också, fast han såg mest bara på förståss:-) Men Albin har fått visa sin muskelstyrka i armarna då han lyft stora stockar och rullat fram enorma kubbar till klyven.
Och denna trevliga dag avslutades med en skogspromenad tillsammans (lillen åkte med på pappas rygg). Jag och Albin hade tagit med varsin svampkorg, vilket visade sig vara tur då vi fann mängder av skogens guld.
När vi anlände till hemmet igen, efter den avkopplande skogsturen, bakade jag ut surdegen jag satt på jäsning tidigare. Sedan rensade jag och äldste sonen kantarellerna innan det var dags för kvällsmat och läggdags. Behöver jag säga att kvällsmaten bestod av smörstekt svamp och nybakat bröd...

Ett hämt på banan - sen var det över...

Så stod vi där, laddade vid startstolpen. Regnet öste ner, en blixt blekade över fältet och åskan mullrade kraftigt. Och vi skulle precis starta vårt absolut första VP (vallhundprov), min hund och jag. Fåren uppenbarade sig på hämtningsplatsen 100 meter bort, alla stående åt olika håll, kanske skrämda av åskan som gick över nejden. Får brukar nämligen vanligtvis flocka sig och stå med nosen åt samma håll, men så gjorde inte vår vallgrupp på fem får.
Vi anlände tidigt till tävlingen, för att se de föregående ekipagen, som tävlade i IK1. Jag kände mig någotsånär lugn, tyckte Gotlandsfåren rörde sig tämligen lugnt och fint. Men så blev det då till sist vår tur. Kaylie var laddad, hade gjort några lydnadsövningar och hon var väl rastad. Mannen som tagit fram fåren gav oss tecken att det var klart att starta. Efter många avvägningar bestämde jag mig slutligen för att skicka hunden vänster, trots ett tydligt drag åt vänster hos fåren. Regnet smattrade i marken när jag visslade vänster. Hunden vek av fint och höll ut bra, men när hon hundra meter bort närmade sig fåren smet hon in alldeles för tätt bakom dem. Förödande. Fåren delade på sig och skenade åt vänster, vilket jag naturligtvis befarat. I ett sista försök att rädda situationen saktade jag in hunden och gav henne ett nytt vänsterkommando, men det var försent. Fåren hade kommit av banan och domaren (som satt torr under tak i bilen) tutade för att markera att jag var diskvalificerad. Synd, vi som var så laddade, men vi får ta nya tag i Tunarp i oktober. Innan dess ska jag gå en Karin Söderberg - kurs, där jag förhoppningsvis får tips om hur jag kan lära hunden att känna av sitt eget tryck på olika djur. Problemet är att mina egna får är så tröga, vilket naturligtvis lärt Kaylie att det inte är nödvändigt att hålla ut så mycket. Men eftersom hon ändå flankar bra, så borde det väl inte vara någon omöjlighet. Så nu återstår bara att träna vidare. Det är klart att en sån go och duktig vallare (som hon trots allt är) ska bli en godkänd vallhund.

Tävlingsdebut i vallning

Imorgon smäller det. Då debuterar jag och hunden i tävlingssammanhang. Min 3-åriga border collie ska nämligen prova på sitt första vallhundsprov (och jag med för den delen). Förhoppningen är naturligtvis att vi ska lyckas, och att Kaylie sedan kan titulera sig: Godkänd vallhund. Men det är ett tufft prov att gå igenom. Hämt, fösning och drivning genom grindar ska lyckas, för att sedan avslutas med en samlad grupp får i en fålla.

Många träningar har det blivit under sommaren, och den senaste veckan har vi tränat flera gånger om dagen. Mycket naturlig träning för den delen, då våra får har fått för sig att gräset är godare på andra sidan staketet, vilket lett till att Kaylie fått valla in rymmarna otaliga gånger. Så visst funkar hon som vallhund hemma på gården, men det blir ju en annan sak i tävlingsammanhang.

Vi får andas lugnt.. köra några lydnadsövningar före start... och hoppas att pälsfåren i Kil inte är för springiga, så kanske det kan gå vägen imorgon...

Två år som ett äkta par...

...ja, för två år sedan idag sade vi ja tillvarandra, min man och jag. Även om vi hade många år tillsammans även före det, så var det ändå en mycket speciell dag. Den dag då vi blev man och hustru. Jag minns fortfarande hur jag på skakande ben vandrade kyrkgången fram, hand i hand med min blivande man och sonen som gick framför oss. Det var en fantastisk dag, som jag kommer att minnas hela livet. Och jag älskar fortfarande min man oändligt mycket.

Ett möte mellan två förälskade. Vi hade så kul längs den slingriga grusvägen i skogen, då vi åkte nedcabbat från kyrkan och stannade då och då för att fotografen såg ett perfekt motiv. Vi myste där i baksätet på bilen medan sonen fick sitta fram hos sin gudfar, som körde bilen.

Fotograf: Rune Johansson

.

Sommarens godis...

Detta ljuvliga bär, som är det godaste bär som finns. Så sött och syrligt på samma gång, och så vackert dessutom. Och ikväll har jag och sonen plockat några mjölkkannor fulla av just detta fantastiska bär, Hallonet. Synd bara att brännässlorna är dess nämsta vän, vilket kräver storstövlar och långbyxor där man grenar sig väg ibland snåren. Och farligt är, att börja äta av godiset medan man plockar. Det finns då en viss risk att det inte blir så mycket i kannan.
Sonen kallar vår bärträdgård för frukthallen, och i frukthallen har vi travat runt medan hunden jagat katten. Och tänk vad mycket vi hunnit samtala om, jag och sonen, medan vi blivit röda om fingrarna av bären och knotten har kliat i huvudet. Men roligt har vi haft...och här är resultatet!

Första hjälpen

Femåringen är inne på sin tredje vecka i simskolan, och idag var det livräddning och första hjälpen på schemat. Albin har pratat om en docka sedan simskolan drog igång, och idag förstod jag var det var han väntat så ivrigt på. Mun mot mun - dockan, såklart! Eleverna lyssnande flitigt på vad simläraren sa om olyckshändelser och hur man skulle bete sig om olyckan var framme. Och sedan fick alla testa att ge dockan konstgjord andning. Så spännande för barnen, och så otroligt bra att ge kunskapen redan vid fem års ålder.

Efter att andningen var avklarad fick barnen prova på att kasta i en livboj, och sedan skulle läraren visa hur man hjälpte en person i nöd upp på bryggan. Vattnet var kallt och eleverna stod huttrande på bryggan när läraren efterlyste en frivillig som hon kunde visa på. Och vem anmäler sig frivilligt? Jo naturligtvis min son, vattendjuret, som gärna badar obegränsat trots futtiga 18 grader i vattnet.

Dela av lammen - inte det lättaste...

Iförda sina cowboyhattar, gjorde sig killarna i familjen (utom lillen då förstås:-))redo att flytta får i helgen. Och Albin passade på att nypa sig några nymogna hallon innan det stora uppdraget: Nämligen att flytta alla tackor med lamm till en hage, för att sedan därifrån kunna dela av lammen. Flytten gick bra och hunden skötte sig bra då hon föste djuren över fälten.

Värre var det några dagar senare då vi skulle flytta tillbaka tackorna till samma hage och låta lammen gå kvar. Vanligtvis så brukar tackorna vara glada åt att bli av med de stora lammen, varför vi valde att flytta tackorna från lammen. Men icke, efter fem minuter kom alla sju tackorna vackert galopperande tillbaka till sina bäande lamm. Så vi gör väl ett nytt försök om ett par dar...antar jag!

Two weeks is such a short time

My dear little sister from America has visit me for two weeks. It's only been a year since I last met her, but it's been so great to spend time with her again. She usually lives in Pennsylvania, where she's in High School. I'm so happy that she decided to visit me during her summerbreak this year. But two weeks went by so fast, and it was already time for her to leave yesterday.
We have done lots of thing together like, seen the Royal Palace in Stockholm and, of course, has a lot of shopping been done in the capital of Sweden.

My sister also brought a friend, and both got to live the countrylife I'm living. They loved to pick wild strawberries that they thread on a straw of grass. A very typical and traditionell Swedish childhood, but so new and exciting for Americans. A piece of Swedish culture is brought over to the States :-)

Since the girls arrived during the inbringing period of hay, they got to be a part of that. During some hot and sunny days we did the hay on the farm, and the girls were happy to help out. They figured it was a lot of work though :-)

And, of course, another Swedish childhood tradition was brought home when we finished the haybringing by sleeping in the haybarn, surronded by the smell of fresh hay.