Ännu inte friskförklarad

.

Idag har vi åter en gång varit hos veterinären, för vilken gång i ordningen har jag tappat räkningen på. Det är många gånger nu, som vi rest de tolv milen för att ta två röntgenbilder på vallhundens ben. Men min älskade Kaylie, som bara väntar på att få börja arbeta igen, hennes ben är fortfarande inte läkt. Det såg visserligen mycket bättre ut den här gången, och hon har inte haltat på en dryg månad, men av någon anledning så läker benbrottet för sakta. Denna balansgång, benet ska belastas, men inte för mycket och inte för litet. Nåja, nu fick hon i alla fall tillåtelse att börja springa lite vid min sida, och gå sakta hos fåren, men det har hon fått gjort innan också, för att hennes rastlösa kropp ska få någon stimulans.
Men oj, vad hon längtar efter att få göra det här igen. Hennes livsuppgift.






Åh, jag vill ju komma igång och träna med henne, så vi kan få det där vallhundsprovet gjort, suck...

Otäcka scener i mitt arbetsrum...

.

20 359 ord

116 798 tecken

17 kapitel

Shit, vad det flyter på nu! En riktigt läskig scen har nyligen utspelats i mitt arbetsrum. Jag har under den senaste timmen suttit och skrivit ett kapitel, som gav mig hårresning på armarna och hög puls. Det är så coolt, när historien tar mig med, när jag lever mig in så i mina egna, nyligen nedpräntade ord, så till den grad att jag måste stanna upp en stund för att pausa min inre film, men samtidigt så fruktansvärt härligt, när det flyter så lätt. Nu har spänningen i boken stigit en nivå, och det börjar att bli riktigt läskigt. Grymt, jag var kanske lite väl makaber i mitt senaste mord… men det är väl så det ska vara. Jag varvar ju med riktigt härliga scener emellanåt också :-) Jag måste få säga det igen… jäklar vad det är roligt att skriva deckare.

.

Ordens magi...

Det är när orden nästan automatiskt landar i worddokumentet, som det känns riktigt bra att skriva. När skrivflödet infinner sig och orden bara finns där, när historien utvecklar sig av sig självt och fingrarna bara skriver ner den. När man häpnar över den intrig, som man själv just skrivit ned och undrar, var kom den ifrån? Det pratas ofta om inspiration och skrivflyt, och även om jag kan sätta mig ner och skriva när som helst, så är det bara när flytet infinner sig som det blir riktigt bra. Ibland hjälper det varken att ta en dusch eller sätta på en platta med Lasse Winnerbäck, orden vill helt enkelt inte trilla dit. Och skriver jag då, så märks det i redigeringsarbetet sen, det är de texterna som jag inte blir nöjd med, medan jag kan häpna över dem jag knappt behövt tänka för att skriva ned. Visst är det märkligt? Skrivandet… vi skrivande människor, det finns liksom massor av människor som lever inom oss, som behöver få komma ut och få sitt sagt genom skrivandet och orden. Och när ingen av dessa har något att säga, så blir det helt enkelt inte så bra. Men ibland... så har dom massor att säga. Det är magi… det skrivna ordets magi.
.

Nu har jag bestämt mig...

.
Nej, det är klart att jag inte ska lägga ut på Kapitel1. Självklart ska jag fortsätta hoppas på att något förlag ska nappa på det jag slitit med så länge, alla timmar framför laptopen och alla timmar med en manusbunt i min hand, som jag läst, redigerat, skrivit om och läst igen. Jag tror ju på mitt manus, annars skulle jag ju inte envisas med att skicka det till olika förlag. Men det är ju sååå drygt…. att vänta på svar. Förlagen använder verkligen sin tid till fullo. Fick svar av ett förlag som skulle ta hösten på sig att fundera över manuset…hösten ja…det är vinter nu, och fortfarande inget brev i lådan. Det är väl i och för sig bra, det är ju egentligen ett telefonsamtal jag väntar på :-) Idag skickade jag iväg en ny lunta med lantbrevbäraren, och eftersom jag hade köpt på mig alldeles för mycket julfrimärken i julas, så fyllde jag papperspaketet med sådana. Ja, vem vet, det kanske får upp ögonen hos någon förläggare, haha.
.

Hjälp - jag behöver era råd

.
Jag funderar på att lägga ut text på Kapitel1, Piratförlagets författartävling, där första pris är att få sin bok utgiven. Men frågan är:
Ska jag lägga ut hela min färdigskrivna deckare (som just nu valsar runt hos olika förlag), eller bara början av den? Eller, ska jag lägga ut det jag skrivit på uppföljaren istället? Eller, ska jag inte lägga ut alls ?

Jag behöver råd och hjälp...
.

Ljudböcker

.
Vad vore livet utan denna uppfinning? Naturligtvis gillar jag allra bäst att krypa upp i soffan och läsa en bok på riktigt, men livet som småbarnsförälder och djurägare tillåter inte alltid tiden för det. Och just därför, är jag ljudböckerna evigt tacksam. När jag promenerar med hundarna, städar eller gör sysslor på gården, så sitter headsetet oftast i öronen. En musikmobil, och vips, så har man alltid en bok med sig. Även om det alltid ligger en ”vanlig” bok på nattduksbordet, så är det mp3 som hjälper mig att plöja böcker… men, som sagt, en bok, en filt och en kopp choklad… inget går upp emot det!
.

Snöyra, fudge och massor av bus

.
Snön har yrt ner hela dagen idag, något vi tagit fasta på och begett oss ut i snörusket. Vi har åkt pulka och skottat snö, medan mannen har byggt en trappa. Det blev så himla bra… en rejäl trappa upp till höloftet istället för en gammal ranglig stege. Nu känns det mycket tryggare att klättra upp där för att utfodra djuren. Jag och sonen gjorde dessutom en snölykta…visst blev den fin?



Och sen gjorde vi chokladfudge.... mums!

Sedan, medan mannen och stora sonen var ute med traktorn och forslade bort snön, som vräkt ned hela dagen, passade lillbrorsan på att ta ett bad när han fick ha baljan för sig själv.

...och varför inte passa på att nalla lite Cheese Balls och kolla brorsans telefon när han ändå var ute...

-lite av vår vardag med lördagsmys

.

Det tar sig...

.

16 561 ord

95 221 tecken

14 kapitel

Jorå... inledningen är satt, spänningen är satt i rullning och utredning pågår. Intrigerna och konflikterna hopar sig och persongalleriet har tagit form. Nu börjar det bli roligt att skriva uppföljaren, fastän skrivflödet måste stanna upp då och då för researcharbete. Men det känns riktigt bra, det är nu historien börjar ta form, från att ha varit ett litet frö av små tankar. Korta frekvenser, som spelats upp i min hjärna, och som nu sätts in i ett sammanhang. Jäklar vad det är roligt att skriva deckare.

.

Vi längtar...

.

Bara en dryg månad kvar nu, innan jag och sonen drar till Åreskutan... vi längtar. Sonen har redan börjat packa... O'boy paketet var det viktigaste, enligt honom.

Tänk er... första veckan i mars, strålande sol och några minusgrader uppe på skutan. En fantastisk vy ned över fjället och Åresjön längst där nere. Kan det bli vackrare? Och sedan få susa ned, njuta av farten, och stanna till då och då för att njuta av naturen. Bara nu alla vädergudar är på vår sida...

Bilderna kommer från Skistar

Jag blir alldeles tårögd...

.
Tack ni goa människor för de fina ord ni lämnat i kommentarerna till mitt avdammade alster, som jag rotat fram ur byrålådan. Era ord stöttar, peppar och värmer en drömmande skribents hjärta.
Tack för att ni orkade läsa.

Ha en skön kväll kära ni, och glöm nu inte säsongspremiären av Babel :-)

En novell av mig

.
Och som utlovats har, så tänkte jag lägga ut en novell, som jag skrev för ett år sen. Egentligen ägnar jag mestadelen av mitt litterära skrivande åt deckare. Men ibland orkar jag inte med invecklade och krångliga deckarintriger, och skriver då av mig något annat, för att få andas en stund och slippa tänka så mycket. Så varsågoda, här kommer Ögonblick:

Elden

.


Idag har det eldats här på gården, en massa bråte efter sommarens röjning och buskar efter rensning i trädgård och hagar. Stora sonen hjälpte gladeligen till att slänga gammalt skräp på elden medan den lille satt i vagnen och tittade med stor fascination på. Tänk att eld är så fascinerande.
Nu har vi bara en så där fem, sex rishögar kvar att elda, efter senaste röjningen i beteshagarna. Men det får väl bli längre fram mot våren...

Alster ur byrålådan inom kort...

.

Mörkret omsluter mig
utanför lager av kläder viner kylan
Hundarna tassar vid min sida
vi går genom mörk skog
Alla tre i våra egna tankar

och en stund för oss själva

-mina tankar efter en kvällspromenad

Idag har mannen klippt alla får... tack min make för den arbetsmyra du är! Om en knapp månad börjar våra tackor att lamma, och då är de nyfriserade så att de små lammen lätt hittar sin mat. Nu kommer tackorna att äta mer, och lammen i magarna att växa sig till friska och starka lammungar. För nu hoppas vi på många lamm, och några tackor ser riktigt stora ut, så det verkar ju lovande...

Och imorn tänker jag bjuda på ett alster ur byrålådan här på bloggen...

Solen i ögonen

.
Efter att ha sett kvällens dokumentär på svt känner jag mig full av skrivinspiration. Jag har tidigare bloggat om vad som inspirerar mig i mitt skrivande, och Lars Winnerbäck, eller snarare hans musik och texter, inspirerar mig verkligen. Ett knep jag tar till när worddokumentet och dess markör ilsket blinkar tomt emot mig, då sätter jag på en skiva med Lasse... och snart rinner orden ur mig. Lyssna... och njut!

Jag ska inte läsa...

.
Monica Antonssons bok om Liza Marklunds Gömda recenseras i DN idag (papperstidningen, kunde inte hitta den i nätupplagan). Och efter att ha läst bestämde jag mig för att inte läsa Antonssons skildring av ”verkligheten” bakom Gömda. De finns de som menar att ”Mia” har skott sig på framgångarna, och om så är fallet, så känns det som om här kommer ytterligare en och gör det samma.

Och som Liza sa i en annan artikel:
- Det är en skönlitterär text, ingen journalistisk text.

Så sant.

Avundsjuka?

.
Jag blir så trött...böckerna har funnits så länge, varför denna våldsamma debatt nu? Hur som helst så är det ju "Mia Erikssons" tolkning av händelser, som av naturliga skäl måst ha justerats. Boken, sann eller inte, hade ju uppenbarligen blivit en helt annan om den tolkats av "Mannen med de mörka ögonen", men för det kan ju "Mias" syn på saken vara sann, eller?
Är det avundsjukan, som åter en gång gripit tag om svenska folket, då det gått bra för någon annan? Visst, "Mia" tjänar pengar på sitt öde - good for her!

Skrivtips skriver:

Debatten fortsätter om det på en roman står "en sann historia" är liktydigt med att det ska vara en helt autentisk berättelse. Vilket är svårt att kontrollera då den romanen beskriver lever med skyddad identitet och det finns källskydd att förhålla sig till samt att det bara är författaren som utomstående som haft möjlighet att ta del av vissa fakta.

Liza har ju hedervärt ägnat en del av sitt liv för kvinnor som lever under dysfunktionella förhållanden. Det tycker jag hon ska ha heder för.

Tack för en härlig dag tillsammans!

.

…tusen tack alla mina nära och kära, mina vänner och min familj, som gjorde min dag alldeles speciell. Och Christan, du är fantastisk. Tack för att du är min man och allt du gör för mig!

Kolla in premiärturen...

En gnistrande vacker dag fick vi, solen tittade fram då och då och vi samlades på isen och hade det bara så mysigt tillsammans. Vi åkte skridskor och spark, pimplade och grillade lamm- och grönsaksspett och drack öl. En härlig dag ute i naturen… och mer drag blev det framåt kvällen…

… vilket party :-) Vad kul vi hade! Och tusen tack mina snälla föräldrar, som inte bara ställde upp som barnvakt, utan också som chaufför till parken. Tack pappa för att du alltid ställer upp för mig och för att du kom och hämtade oss mitt i natten!

Jag blir så glad...

Min lärare från Skrivarlinjen kikade in här på bloggen och lämnade avtryck. Tack Elisabet för dessa fina ord, som stärker ett sviktande självförtroende vad det gäller skrivandet:

"Kramar i mängd tillbaka till dig, nu ska jag kika in här då och då och följa dina öden och äventyr. Jag tror du kommer att hitta förlag så småningom - ingen fara, det är bra det du skriver! Fortsätt bara..."

Livets karusell

Dimman tätnar
jag får svårt att se
Tankar som ekar i mitt inre
eskalerar och slår rot

Mörkret är nattsvart
jag är fast
Det klamrar sig fast
kan inte komma loss
Hjälp

Fortfarande mörkt
jag kanske förstår
Känslor ilar i svindlande fart
Livet åker karusell
det går inte att hoppa av

Dimman lättar
jag börjar se igenom
Surret har klingat bort
och tankarna har klarnat
Jag finner ro

-mina tankar om livets uppochner

På jakt efter stjärnfall

.
Ikväll vandrade jag och sonen längs byvägen under den stjärnklara himlen. Endast ledda av månens vita sken, som gnistrade i rimfrosten, gick vi där med varsin hund och såg upp mot stjärnorna. Sonen ville så förskräckligt gärna få se ett stjärnfall, för då, då skulle han få önska sig någonting…han ville nämligen bli Musse Pigg.
Vi såg inget stjärnfall då. Väl hemma igen intog sonen ryggläge på gräsmattan, länge låg han där, men förgäves. Det blev inget stjärnfall ikväll. Istället avslutade vi sista dagen på jullovet med ett parti schack och sedan ett kapitel ur Bröderna Lejonhjärta när det blev läggdags. Och stjärnfallen får vi väl fortsätta att leta efter tills vi ser ett, antar jag :-) Men vi hade det väldigt trevligt där under vår månskenspromenad, så det fortsätter jag gärna med.
.

Säsongens första åk...

...så äntligen var det dags. Idag drog vi iväg till Rackstadbacken för årets första åk. Det spratt av glädje i sonen under frukosten, då jag meddelade dagens händelser, oj vad han väntade innan vi kom iväg. Och vi fick en rolig dag tillsammans, jag och sonen. Sonen, han intog störtloppställning så snart vi kom upp på topppen och gav sig på hoppen redan första åket, inte ringrostig efter en hel sommar här inte :-) Efter att sedan ha plogat sig igenom de tre första svängarna satt de som ett smäck på parallella skidor och snygga stoppsvängar. Nåja, lite ringrostiga var vi nog ändå, för vi kände båda två av våra ben efter en hel dags åkande. Muskler, som legat i träda en hel sommar och höst, fick plötsligt börja jobba igen. Detta märktes på sonens vurpor mot slutet av dagen, vilka han snabbt kom på benen ifrån, men han hävdade bestämt att han inte var trött och skulle absolut göra några åk till innan vi åkte hem. På söndag börjar träningen, så nu är det slalom flera gånger i veckan som gäller framöver :-)

Nya framsteg...

Jag förundras var gång jag tar Worker Boy med mig till fårhagen över vilka fantastiska framsteg han gör, blott fyra månader gammal. Han kunskaper och instinkter är otroliga, och kanske beror det på de fina skotska och irländska linjerna från hans föräldrar.
Eftersom han är så ung så har jag inte börjat med "riktig" vallträning ännu, utan bara låtit honom busvalla lite för att tända honom, samt tränat lydnaden både med och utan får. Men idag fick den lilla valpen mig att tappa hakan åter en gång.
Jag tog ut en liten flock om fem tackor i hagen, och Boy rusar genast iväg för att balansera upp dem. Sen kommer han till mig på inkallning, bara det en bedrift för hans låga ålder (det är en sak att lyda till vardags, och en helt annan när det finns får i närheten). Vi har börjat träna lite på Walk on - kommandot (framåt), och döm om min förvåning när jag ger honom kommandot, utan att egentligen förvänta mig något, när han sakta går rakt mot fåren. Jag ger honom Lay down (ligg), och han lägger sig. Det måste vara en tillfällighet, tänker jag men fortsätter ändå. Men matte, vad tror du om din valp?... han fortsätter på detta vis över hela fältet och flyttar lugnt och metodiskt flocken över hela fältet. När jag sedan ger honom "schschhh", springer han runt och balanserar upp. Vad ska det bli av detta underverk? Detta ger mig naturligtvis stora förhoppningar inför vallhundsåret 2009, och tack Nathalie för vår nye arbetskamrat!

Tyvärr så fick jag inte med kameran ut idag, men jag bjuder på en några dagar gammal vinterbild istället.

Barnarbete?

Idag har det röjts i beteshagarna. Vi har dragit ris och ordnat fina vedhögar, som visserligen kräver mer arbete innan den är färdig för att värma vårt hus, men den har minnsann värmt oss i dagens minusgrader också. Ja, veden värmer många gånger innan den är färdig som bränsle.

Och tur är det väl att sonen gillar att arbeta. När jag i morse frågade honom om han ville åka skridskor eller hjälpa till med veden, svarade han:

- Jag vill arbeta med veden såklart.

En riktigt duktig hjälpreda är han också, vår sexåring. Men efter att ha intagit massäcken frös han om fingrarna och gick hem till några välförtjänta race på datorn med Colin McRae.

Och fint blev det. Fåren får fräscha hagar till våren, och vi får öppna landskap samt värme i stugan. Hundarna var naturligtvis också med på dagens arbete, fastän de lekte mest :-)