Herrarna i hagen

De går så fridfullt och betar där utanför mitt skrivarfönster, herrarna i hagen. Avelsbaggarna tar hand om de små bagglammen, som går på eftervallen för att växa till sig. Framåt hösten ska de få göra en resa till mataffären medan de två äldre herrarna ska få några damer var sig att ta hand om.
Lika fridfullt är det inte hos tackorna, de är mer påhittiga och kan då och då få för sig att rymma. Så var det nämligen häromdagen. Då jag av en slump fick se att tackorna var på väg bort mot bagghagen (det är för tidigt för betäckning ännu :-)), som tur var hade jag hunden med mig och fick dem tillbaka in i sin egen hage. Anledningen till att de då rymt, var en älg som fått för sig att trampa rakt genom staketet. Detta ledde givetvis till att det inte var ström i staketet, men då undrar jag: Hur kan de dumma fåren veta att det inte längre finns ström i tråden? Ja, svaret på det måste väl vara att får inte alls är dumma djur. Den erfarenheten har jag dock gjort för längesedan.

Skolan börjar...

Tänk vad tiden går...hur många gånger har man inte sagt det? Idag började min äldste son skolan. Något han väntat på i flera veckor. Skolstarten...så spännande för en femåring. Och kanske mest spännande av allt var att få åka skolbuss.
Omsorgsfullt hade han packat sin nya ryggsäck, som farmor givit honom inför skolstarten. Två äpplen från sitt eget äppelträd skulle med, utifall han skulle bli hungrig på rasten, samt regnkläder och keps. Vatten kunde han dricka på skolan om han blev törstig, försäkrade han mig.
Förväntansfulla följde jag min äldsta son till bussen under morgonen, medan lillen åkte med på armen för att vinka av storebror. Vi betraktade korna på ängen nedanför medan vi stod där längs vägen och väntade. Och det var en underlig och lite vemodig känsla som fyllde mig när han klev på bussen och han åkte mot sitt livs första skoldag. Så stor han blivit min pojke...

I skrivandets startgrop

Så har jag börjat skriva på min andra bok. I flera månader har den funnits i mina tankar, där den har bearbetats och konstruerats. Och efter en sömnlös kväll, då bokens inledning skapades istället för att sömnen skulle infinna sig, satte jag mig omedelbart morgonen därpå för att skriva prologen. Och så var jag igång. Detta skedde för ett par dagar sedan.
Under denna morgon, i skrivande stund, har första kapitlet skapats. Så nu är jag igång, och det känns underbart att låta fingrarna flyta över tangenterna medan det som skapats i mitt huvud kommer i pränt. För efter en lång paus i mitt litterära skrivande så känns det skönt att få skriva igen. Så medan bok nr. 1 valsar runt hos förlagen fortsätter jag mitt skapande och hopp om att bli utgiven.
Naturligtvis arbetar jag även denna gång med en krimhistoria, en slags fortsättning på den förra, även om mordgåtan är fristående. Och även om jag fortfarande befinner mig i startgroparna, så känns det redan bättre och mer organiserat än när jag startade mitt första bokprojekt.

Kvällsmat

En mysig familjedag har tillbringats på vedbacken, där hela familjen hjälpts åt med veden. Ja, lillen var med han också, fast han såg mest bara på förståss:-) Men Albin har fått visa sin muskelstyrka i armarna då han lyft stora stockar och rullat fram enorma kubbar till klyven.
Och denna trevliga dag avslutades med en skogspromenad tillsammans (lillen åkte med på pappas rygg). Jag och Albin hade tagit med varsin svampkorg, vilket visade sig vara tur då vi fann mängder av skogens guld.
När vi anlände till hemmet igen, efter den avkopplande skogsturen, bakade jag ut surdegen jag satt på jäsning tidigare. Sedan rensade jag och äldste sonen kantarellerna innan det var dags för kvällsmat och läggdags. Behöver jag säga att kvällsmaten bestod av smörstekt svamp och nybakat bröd...

Ett hämt på banan - sen var det över...

Så stod vi där, laddade vid startstolpen. Regnet öste ner, en blixt blekade över fältet och åskan mullrade kraftigt. Och vi skulle precis starta vårt absolut första VP (vallhundprov), min hund och jag. Fåren uppenbarade sig på hämtningsplatsen 100 meter bort, alla stående åt olika håll, kanske skrämda av åskan som gick över nejden. Får brukar nämligen vanligtvis flocka sig och stå med nosen åt samma håll, men så gjorde inte vår vallgrupp på fem får.
Vi anlände tidigt till tävlingen, för att se de föregående ekipagen, som tävlade i IK1. Jag kände mig någotsånär lugn, tyckte Gotlandsfåren rörde sig tämligen lugnt och fint. Men så blev det då till sist vår tur. Kaylie var laddad, hade gjort några lydnadsövningar och hon var väl rastad. Mannen som tagit fram fåren gav oss tecken att det var klart att starta. Efter många avvägningar bestämde jag mig slutligen för att skicka hunden vänster, trots ett tydligt drag åt vänster hos fåren. Regnet smattrade i marken när jag visslade vänster. Hunden vek av fint och höll ut bra, men när hon hundra meter bort närmade sig fåren smet hon in alldeles för tätt bakom dem. Förödande. Fåren delade på sig och skenade åt vänster, vilket jag naturligtvis befarat. I ett sista försök att rädda situationen saktade jag in hunden och gav henne ett nytt vänsterkommando, men det var försent. Fåren hade kommit av banan och domaren (som satt torr under tak i bilen) tutade för att markera att jag var diskvalificerad. Synd, vi som var så laddade, men vi får ta nya tag i Tunarp i oktober. Innan dess ska jag gå en Karin Söderberg - kurs, där jag förhoppningsvis får tips om hur jag kan lära hunden att känna av sitt eget tryck på olika djur. Problemet är att mina egna får är så tröga, vilket naturligtvis lärt Kaylie att det inte är nödvändigt att hålla ut så mycket. Men eftersom hon ändå flankar bra, så borde det väl inte vara någon omöjlighet. Så nu återstår bara att träna vidare. Det är klart att en sån go och duktig vallare (som hon trots allt är) ska bli en godkänd vallhund.

Tävlingsdebut i vallning

Imorgon smäller det. Då debuterar jag och hunden i tävlingssammanhang. Min 3-åriga border collie ska nämligen prova på sitt första vallhundsprov (och jag med för den delen). Förhoppningen är naturligtvis att vi ska lyckas, och att Kaylie sedan kan titulera sig: Godkänd vallhund. Men det är ett tufft prov att gå igenom. Hämt, fösning och drivning genom grindar ska lyckas, för att sedan avslutas med en samlad grupp får i en fålla.

Många träningar har det blivit under sommaren, och den senaste veckan har vi tränat flera gånger om dagen. Mycket naturlig träning för den delen, då våra får har fått för sig att gräset är godare på andra sidan staketet, vilket lett till att Kaylie fått valla in rymmarna otaliga gånger. Så visst funkar hon som vallhund hemma på gården, men det blir ju en annan sak i tävlingsammanhang.

Vi får andas lugnt.. köra några lydnadsövningar före start... och hoppas att pälsfåren i Kil inte är för springiga, så kanske det kan gå vägen imorgon...