Gott nytt år!

En härligt strålande sol har årets sista dag bjudit oss på, och vi passade på att njuta av den korta dagens soltimmar. Fåren letade sig ut ur fårhuset för att få lite solljus på sig, jag och Worker Boy tog tillfället i akt och busvallade lite. Vår lilla gosiga valp fyllde 4 månader igår!

GOTT NYTT ÅR!

Mitt 2008

Några dagar in på 2008 påbörjade jag mitt tjugonionde år. Ett intensivt år med en bebis, som utvecklats till en allt livligare liten unge för varje dag som gått. Det är både fantastiskt givande, samtidigt som det är energitömmande att få följa sitt barns första levnadsår. 2008 har varit ett år av sömnlösa nätter, men det har givit oss så oändligt mycket kärlek. Dels det lilla underverket, som så småningom utvecklat sin egen identitet och personlighet, och dels hans storebror, som inte bara utvecklats i sin roll som storebror, utan också tagit steget in i skolans värld.
Tillsammans med äldste sonen tillbringande jag många timmar i slalombacken under årets tre första månader, något som resulterade i att Albin vann sin första pokal i Slalom Cupen. Och skidor åkte vi ända in i vårslasket.
Under våren skrev jag sedan klart mitt livs första bokmanus. Min deckare. Och känslan, som fyllde mig då jag skrev de sista raderna på det 350 sidor långa manuset, går nästan inte att beskriva. Först lättnad, och sedan en stolthet, över att faktiskt ha klarat av att göra något som många går och drömmer om. Att skriva en bok. Det krävdes envishet, viljestyrka och tålamod. Och att mer eller mindre bli en eremit. En bok kräver oändligt många timmar i ensamhet, och då är det väl tur att jag inte är så social av mig.
Sommaren kom, och min lillasyster från USA kom och hälsade på under sommaren. Vi fick ett par härliga veckor tillsammans, då vi bland annat körde in höet och låg vid stranden. Sommaren var också fylld av intensiv vallträning med hunden, som skulle tävla i VP för att bli godkänd vallhund. Men olyckan var framme och Kaylie bröt benet i början av hösten, och därmed fick vallningen läggas på is.
Höstens stora händelse var naturligtvis sonens skolstart, och han trivs som fisken i vattnet i skolan. Sen kom nästa höjdpunkt, då vi fick ytterligare tillökning i familjen. Worker Boy kom till oss i slutet på oktober, en Bordercollie valp som är helt underbar. Han har utvecklats till en social familjehund och har redan visat stora framgångar i vallningen. Något som får mig att vänta extra på vallhundsåret 2009, ett år som förhoppningsvis ger mig två godkända vallhundar på gården. Och kanske vi hinner skaffa lite mer tävlingsmeriter i vallningen. Kaylie och Boy är goda vänner, leker och trivs med varandra liksom med barnen och vice versa. Vi är en lycklig familj, med två barn, två hundar, två katter och en massa får.
Nu återstår endast en dag av 2008. Några skidor har vi ännu inte hunnit med, men denna mellandag har vi tillbringat nere vid sjön. Isen var tjock och slät, vilket gav oss tillfälle att åka lite skridskor och grilla korv. En mysig familjeutflykt, som kan ses som ett fint avslut på det gångna året. Nu ser vi med hungrande iver fram emot ett nytt år, fyllt av nya påhitt och upptåg.

Gott nytt år allesammans...

...och ett riktigt lyckosamt 2009!

God Jul önskar jag alla mina läsare

Så här dagen före dopparedagen vill jag passa på att önska alla mina bloggläsare en riktigt God Jul, och önska er allesammans en riktigt skön julafton. Hoppas ni kan njuta av morgondagen och att julefriden infinner sig!

Medan vi i vår familj väntar på julaftonsmorgon ska vi klä julgranen tillsammans och göra lite mera julgodis medan vi dricker glögg och myser tillsammans. Snart kommer tomten... och fram till dess får ni njuta av Viktor Rydbergs klassiska dikt. Varsågoda...

Tomten

av Viktor Rydberg

Ursprungligen publicerad i Ny Illustrerad Tidning 1881.

Midvinternattens köld är hård, stjärnorna gnistra och glimma. Alla sova i enslig gård djupt under midnattstimma. Månen vandrar sin tysta ban, snön lyser vit på fur och gran, snön lyser vit på taken. Endast tomten är vaken.

Står där så grå vid ladgårdsdörr, grå mot den vita driva, tittar, som många vintrar förr, upp emot månens skiva, tittar mot skogen, där gran och fur drar kring gården sin dunkla mur, grubblar, fast ej det lär båta, över en underlig gåta.

För sin hand genom skägg och hår, skakar huvud och hätta
nej, den gåtan är alltför svår, nej, jag gissar ej detta slår, som han plägar, inom kort slika spörjande tankar bort, går att ordna och pyssla, går att sköta sin syssla.

Går till visthus och redskapshus, känner på alla låsen
korna drömma vid månens ljus sommardrömmar i båsen; glömsk av sele och pisk och töm Pålle i stallet har ock en dröm: krubban han lutar över fylls av doftande klöver

Går till stängslet för lamm och får, ser, hur de sova där inne; går till hönsen, där tuppen står stolt på sin högsta pinne; Karo i hundbots halm mår gott, vaknar och viftar svansen smått, Karo sin tomte känner, de äro gode vänner.

Tomten smyger sig sist att se husbondfolket det kära, länge och väl han märkt, att de hålla hans flit i ära; barnens kammar han sen på tå nalkas att se de söta små, ingen må det förtycka: det är hans största lycka.

Så har han sett dem, far och son, ren genom många leder slumra som barn; men varifrån kommo de väl hit neder? Släkte följde på släkte snart, blomstrade, åldrades, gick, men vart? Gåtan, som icke låter gissa sig, kom så åter!

Tomten vandrar till ladans loft: där har han bo och fäste högt på skullen i höets doft, nära vid svalans näste; nu är väl svalans boning tom, men till våren med blad och blom kommer hon nog tillbaka, följd av sin näpna maka.

Då har hon alltid att kvittra om månget ett färdeminne, intet likväl om gåtan, som rör sig i tomtens sinne. Genom en springa i ladans vägg lyser månen på gubbens skägg, strimman på skägget blänker, tomten grubblar och tänker.

Tyst är skogen och nejden all, livet där ute är fruset, blott från fjärran av forsens fall höres helt sakta bruset. Tomten lyssnar och, halvt i dröm, tycker sig höra tidens ström, undrar, varthän den skall fara, undrar, var källan må vara.

Midvinternattens köld är hård, stjärnorna gnistra och glimma. Alla sova i enslig gård gott intill morgontimma. Månen sänker sin tysta ban, snön lyser vit på fur och gran, snön lyser vit på taken. Endast tomten är vaken.

Jämställdhet, jobb och julstämning

Medan jag suttit framför laptopen och knackat ner tangenter till mellandagarnas artiklar i lokaltidningen har mannen tagit hand om barnen, julstädat, strukit, bytt gardiner, tvättat, utfordrat djuren och bäddat rent i sängarna, samt bjudit mig på glögg och mandlar.
Så de feminister (bl a Hanne Kjöller) som hävdar att jämställdhet bara går ut på att dela föräldraförsäkringen lika, har enligt mig fel. Hur vuxna människor delar upp sina vardagssysslor är helt och hållet var och ens beslut, och inget som staten ska lägga sig i. En annan fråga som jag ställer mig är, varför feministerna kräver att männen ska vara delaktiga i så kallade ”kvinnosysslor”? Det är inte så ofta det vänds på. Det borde ju i så fall vara lika naturligt för kvinnorna att sätta på vinterdäcken, meka med bilen och renovera huset. Men om en kvinna gör något av ovan nämnda, så ses det ofta som en större prestation än om en man skulle ha gjort det. Varför?

Blir man lycklig?

Blir man lycklig av att nå sina drömmars mål och av att bada i pengar?

Efter gårdagens intervju med en musiker, som nått försäljningsrekord i Sverige flera gånger om, inser jag att man kanske inte blir lycklig av pengar (även om personen i fråga kanske tror att han är lycklig), visst underlättar dom, men vad ska man göra sen, när man kan göra vad man vill?
Nåja, ekonomin är en sak. Men drömmarna om att jobba med det man brinner för, vad händer med dom? Jag frågar vederbörande om grabbarna i bandet har sammankomster, där de träffs bara för att lira lite och ha kul tillsammans.
- Den tiden är förbi, får jag bara till svar. Och då undrar jag vart glädjen i musiken har tagit vägen. Då har det bara blivit ett jobb, visserligen ett mycket framgångsrikt sådant, men ändå. Har man då blivit så stor att man inte kan sänka sig till den nivå, att man bara kan sitta och lira för skojs skull?
Jag drar naturligtvis paralleller till skrivandet (en annan konstform). Om man lyckas som författare, om man når sina drömmars mål (som för mig visserligen inte sträcker sig längre än en utgiven bok just nu), och säljer miljoner exemplar. Blir skrivandet ett jobb, som bara måste göras då? Blir skrivandet tråkigt då?
Ursäkta, men jag kände mig nästan arg på mitt intervjuobjekt, som struntade i om utmärkelsen var en guld-, diamant- eller platinaskiva. Det spelade ingen roll, för han hade ändå så många och dessutom förvarande han dem i båtskjulet. Då anser jag att man tagit framgångarna för givna och för stort, när glädjen har försvunnit och bragderna inte betyder något längre. När man är så rastlös att man måste åka utomlands en gång i månaden, minst, för att man måste ha något att göra. Tiden har man köpt sig av obegränsad mängd tillgångar. För mig låter det bara tragiskt.

Mitt begär...

Ännu en dag fylld av arbete. Journalisten har varit i farten igen… massor av intervjuer, som just nu surrar i skallen. Imorn måste jag skriva två artiklar (hoppas lilleplutt sover sin förmiddagslur länge), innan jag ska iväg på ytterligare jobb, intervju med Vikingarna… eller åtminstone dess manager, det ni, haha! (jag måste göra research ikväll, känner att min kunskap om dessa svenska dansfavoriter inte är den bästa).


Oj, oj, jag blir alldeles rörd av ert intresse angående mitt bokmanus. Och ändå är jag så feg att berätta om processen, det är ju min lilla bebis, som är där ute i stora världen och prövar sina vingar. Historierna och deckarintrigerna kommer till mig hur lätt som helst, hade jag bara tiden att skriva så mycket som jag ville, skulle det inte vara några problem. Men jag kan ju inte låta bli att njuta av mina underbara pojkar heller :-) Samtidigt vill jag heller inte stressa fram historierna. Skriva kommer jag alltid att göra, det går inte att låta bli. Skrivklådan har alltid funnits, den visade sig som hastigast under högstadiet, för att sedan gå i ide. Runt 25 så blommade den okontrollerat upp igen, och det var då jag på allvar förstod att jag måste skriva. Det har alltså inte varit ett medvetet val, långtifrån, men jag antar att begär inte går att tygla :-) Det är mycket jag vill skriva om, det finns idéer till många romaner, som jag kommer att skriva, jag har ju hela livet på mig. Allt behöver inte ske just nu. Men lyckan just nu… vore såklart att det förlag, som just nu har min manusbunt i sin hand, vill trycka och ge ut min bebis…

Deckarkartan

Haha... hittade den här på bloggen Bokhora. Det betyder ju att mina deckarkaraktärers hemort fortfarande är oskriven om :-)

Observera att för Göteborg och Stockholm som är deckartäta städer, är nålarna utplacerade för att visa på stor mängd, snarare än exakt placering av varje deckarkaraktärs hemvist.
Följande författare är inlagda för tillfället: Mats Ahlstedt, Arne Dahl, Åke Edwardson, Kjell Eriksson, Ramona Fransson, Björn Hellberg, Anna Jansson, Mari Jungstedt, Mons Kallentoft, Catharina Kjellberg, Tove Klackenberg, Maria Lang, Åsa Larsson, Kristian Lundberg, Camilla Läckberg, Henning Mankell, Liza Marklund, Jonas Moström, Jan Mårtenson, Bodil Mårtensson, Håkan Nesser, Åsa Nilsonne, Leif GW Persson, Viveca Sten, Johan Theorin, Helene Tursten, Karin Wahlberg, Emma Vall, Hans-Olov Öberg, Håkan Östlundh.

Ett annat liv

av Augustprisvinnaren Per Olov Enqust. Efter att ha sett PO Enquist berätta om sin bok i Babel tog jag mig an denna drygt 500 sidors roman, som handlar om författarens liv. Men trots att det är en självbiografi, som visserligen då och då griper tag om mig, så har jag ändå känslan boken igenom av att författaren undviker att skriva om sig själv. Detta är ju ändå huvudsyftet med hans bok. Han beskriver sig själv i tredje person varierande med, pojken, han själv, honom, Enqusiten osv.
Ett annat liv handlar om författarens våndor i sin barndoms by, Hjoggböle i Norrland, där han endast 6 månader gammal blir faderslös och växer upp med en ensamstående, djupt religiös mor. En tro som ofrivilligt förföljer honom hela livet.
Han börjar skriva, och frågar sig själv varför, vart kom det ifrån? Han söker svar på frågor som kanske är omöjliga att få svar på. En gammal släkting som blev tokig ock skrev på väggarna, kom det från henne?
Boken fortsätter genom att skildra hans framgångar i världen och människorna i hans närhet, på olika platser i världen, från pojken till idrottaren, dramatikern, missbrukaren och till slut åter författaren. Allt utspelar sig medan en smygande alkoholism tar sin början, men även här har jag känslan av att han vill dölja den delen av sitt liv (fast ändå inte) för sina läsare, trots att han skrivit en bok om det. Men istället förmedlar han våndorna om att vara en skrivande person, som inte kan skriva, på ett mycket gripande och förståligt sätt.
Det var en intressant bok, som dock inte uppfyllde mina förväntningar. Men den gör mig absolut sugen på att läsa Kapten Nemos bibliotek.

Sitter bänkad...

...framför teven. Det är söndagkväll, vilket innebär Wallander på fyran. Trodde dock att jag skulle missa denna höjdpunkt ikväll eftersom jag jobbade. Som frilansande journalist får man rycka in lite då och då och närsomhelst, men puh, jag hann hem till nio. Hemligheten, som är kvällens film, pågår just nu, men jag passar på att blogga lite under nyheterna. Ha en bra kväll allesammans och en trevlig 3:e advent.

GW & Läckberg om att skriva deckare

Dessa två författare inspirerar mig i mitt deckarskrivande. Leffe är en skön personlighet och jag beundrar Läckbergs attityd, att hon vågar stå upp och vara stolt över vad hon gör, trots att vissa litteraturmänniskor tycker att deckare är andra klassens litteratur. Men uppenbarligen det som svenska folket allra helst läser.

Årets hus

Medan snön har yrat utanför fönstren har vi ägnat oss åt lite julpyssel här i huset. Årets upplaga av pepparkaksmodellen av vårt hus är klar, och sonen parkerade som vanligt ett par bilar utanför, då det stod klart.

Julens köksfönster pyntat som det ska

God Jul

Ett nytt kapitel...

Sakta, sakta växer min andra deckare fram. Uppföljaren. Ibland går det flera veckor mellan mitt skrivande på den, och så plötsligt så sätter jag mig framför laptopen och ytterligare ett kapitel växer fram. Då känner jag mig nöjd med mig själv. I flera dagar kan jag gå omkring och må bra, för att jag kommit ytterligare en liten bit på vägen mot mitt mål. Däremellan så arbetas historien fram i mitt huvud, allra bäst när jag duschar av nån underlig anledning. Många idéer har nämligen kläckts just i duschen (kanske en av anledningarna till att jag tycker om att duscha länge). Ja, alla vi skrivande filurer har väl våra knep, när det gäller just skrivandet. Vad är ditt?

ÅRE... here we come!

I månader har äldsta sonen pratat om Åre.

-Mamma, ska vi aldrig mer åka till Åre?

-Jodå, men kanske inte i år, lillbrorsan är ju så liten.

Men det är klart att ett brinnande skidintresse ska uppmuntras, trots min egen längtan har jag dock hela hösten hävdat: "inte i år, det är så dyrt också". Men då mannen slutligen föreslog att bara jag och sonen skulle åka, orkade jag naturligtvis inte stå emot längre. Alltså, vi ska till Åre, jiiiiiippiiiiii!

Jag bokade en Ski Lodge mitt i backen, intill Kabinbanan, så att vi enkelt kan ta oss upp på Skutan. Vi drömmer... och längtar varje dag nu, jag och sonen. Sonen studerar dessutom pistkartan in i detalj, så han vet vilka pister han ska ta sig an då vi nått vårt mål 70 mil norrut. Det dröjer dock till första veckan i Mars innan det bär av.

Här kommer ett bildkollage från januari 2007:

Albin, nyss fyllda 4 år, hänger med i alla pister tack vare selen. Pappa håller i tyglarna.

En fantastiskt vy från mitten av Gästrappet. Den låga januarisolen skymtar bakom fjälltoppen.


Utsikt från Skutans topp.

Albin och morfar intill ett nedisat lifthus på Skutans topp.

Jag och mannen på toppen.

Andra sidan flocken - ett mål på vägen är nått

Worker Boy har fått känna på fåren under några dagar, och jag är glad att se att han redan har tänt på dessa roliga varelser, som flyttar sig för honom. Först ville han bara jaga dem, men ganska snart förstod han, och ville ta sig till andra sidan flocken. Så det är bara att konstatera att första steget mot en fungerande vallhund är taget. Nu är det bara resten kvar... haha. Nåja, det tar sin tid, men här kommer i alla fall bildbeviset på att han har tänt:

Worker Boy 3 månader busvallar from Victoria Olsson on Vimeo.

Ps. De kommandon jag ger är till min vuxna vallhund, som är med och håller koll på läget.

Vardagslyx...

Det finns massor av fördelar med att vara fårbonde. En är lyxen att kunna unna sig en bit kött av lamminnerfilé en helt vanlig fredagskväll. Eftersom vi ofta har frysen full av lammkött, tillagar vi då och då en festlig måltid, som vi njuter av i finrummet. Äldste sonen älskar att få duka fint, och att sedan äta av hemmagårdsköttet, en lyx vi alla njuter av. Att dessa underbara djur sedan håller våra betesmarker öppna, med blomstrande fauna och att deras ull är den bästa fiber som finns, är ju bara ett plus. För att inte tala om dessa underbara lammullsskin som våra får ger oss. Vem vill inte ge sin bebis den rogivande harmonin? Dessutom är det världens bästa stimulans för våra hundar, som dessutom hjälper oss i det dagliga arbetet med djuren. En sluten cirkel, som alla på gården gläds åt helt enkelt.

Rallybrudar

Ikväll tog jag och min äldste son en kväll för oss själva, som vi tillbringade på bio tillsammans. Vi bänkade oss med en enorm popcorn framför bioduken och såg Rallybrudar.

Äntligen en bra gjord film som utspelar sig i Vämland utan att förlöjliga värmlänningar och vränga till dialekten. Det här är bra och skildrar 60-talets landsbygd, så som det var. Och kan vara ännu idag, med bilmekanikern, lokalredaktören och servitrisen som alla känner varandra och som dessutom spelar i ett band tillsammans på helgerna i Fensbols Folkets Park. Härlig och trovärdig sextiotalsfeeling. Filmen skildrar också en levande bygd med levande människor som vill ägna sig åt konsten, men som hålls tillbaka och beskrivs som konstiga av omgivningen. En revolt tar sin början, lantisarna vill också bli nånting. I den här filmen är det framförallt kvinnorna som gör revolt genom att ta för sig på det mest manliga området som finns i värmlandsskogarna. Rally. Nostalgin flödar på duken genom alla gamla Volvo PV, Amazoner och Saab V4:or som spinner fram längs slingriga grusvägar. Det är Bergslagsrallyt och K.A.K Rally, och brudarna kör så det ryker. Detta utspelar sig under en tid då resultatet ännu hängde mest på föraren, istället för på plånboken och högteknologiska inställningar. En härlig nostalgifilm, som jag som rallyälskande värmlänning kommer att se om många gånger. Ett stort plus också för urvalet av skådespelare. Eva Röse var som klippt ock skuren för rollen.

Beroende...

...av Yoga. Denna fantastiska träningsform, som får en att må bra en stund. Yoga ger en stund för sig själv, där man kan fokusera på sig själv, där och då. Vem behöver inte det ibland?

Jag är något av en periodare vad det gäller Yoga, men just nu är jag inne i en yogande period, och jag njuter. När ryggen börjar värka vet jag att jag gjort för lite Yoga, den gör nämligen undervärk för ovan nämnda problem. Det är så otroligt skönt och avslappnade, samtidigt som det ger kroppen en riktig genomkörare vad det gäller både styrka och smidighet.

Som för många småbarnsföräldrar så är tiden en bristvara, så även för mig. Och av den anledningen har jag hittat det perfekta sättet att hinna med min yoga. Framför teven. Perfekt, har jag en halvtimme över rullar jag igång filmen, inga resor, inga tider att passa. Kan det bli mer avslappnat?
Anette Lefterow, min absoluta favorit vad det gäller Yogainstruktörer på film. Hennes filmer får en verkligen att slappna av, och skapar en närhet till henne som instruktör, trots teverutan emellan.

Leksaker överflödiga?

Äntligen ser det så där mysigt, juligt ut när man tittar ut genom fönstret. Precis som det ska göra i december. Det är bara att hoppas på att vädret håller i sig, för vi vill väl ha en vit jul? Självklart!!
Äldste sonen gjorde glädjeskutt och hoppade glatt i overallen när han skulle iväg till skolan i morse.

-Åh, då kan ju jag busa i snön idag, sa han och skyndade iväg till skolbussen.



Och under tiden roade sig lillebrorsan med andra saker...

...ja, det känns ju som om leksaker är överflödiga...

...att sitta i vedkorgen och leka plockepinn är mycket roligare!

Men efter förmiddagsluren ska han nog få tulta runt i snön lite :-)

Mera bak i huset

Bakarglädjen smittade tydligen av sig till min man. Eller så kanske han är trött på allt surdegs och fullkorns bakande. För när han plockade fram mjöl och jäst, så blev det fluffigt, vita tekakor. Och jag kunde riktigt se hur det tindrade i hans ögon då han stolt knådade den släta och följsamma degklumpen.

Färdigknådad deg...

...inne i ugnen...

...färdigt resultat. Mums!!!

Visst är det härligt att baka bröd... och så gott! Och så slipper man ju alla tillsatser och kemikalier, man har rent mjöl i påsen så att säga, haha...

Ja, vi har i alla fall njutit att varma, nybakade tekakor här i familjen till kvällsmat. Det tackar vi far i huset för. Puss & Kram

Kolla in Vallhundsprovet

Min BC valp är en så kallad livmoderimport, vilket gör att han inte blir registrerad förrän modern avlagt godkänt vallhundprov. En prestation mamma Jeain nu klarat av under helgens tävlingar nere i Maglarp i Skåne.
För fyra månader sedan kom Jeain dräktig till Sverige från Skottland, och när man tänker på vad mycket denna tik gått igenom den senaste tiden (varit dräktig, tagit hand om valpar i 8 veckor, haft livmodersinflamation och tränat vallning), så blir man mycket imponerad över hennes fina insats och höga poäng. Här kommer bildbeviset av tävlingsinsaten:




Jeain blir Godkänd Vallhund from Kennel TheLook on Vimeo.


Och för er som inte vet hur ett vallhundsprov går till:
Föraren står vid startstolpen, och får inte lämna denna förrän hunden hämtat fåren och fört dem till föraren. På ett VP är hämtet 100 meter. Föraren skickar hunden, antingen höger eller vänster, och hunden ska då göra en fin båge runt fåren och lugnt driva dessa mot föraren och startstolpen, runda startstolpen för att sedan påbörja en fösning genom grindar. Hunden föser då fåren framför sig, medan föraren går bakom och styr hunden. När fåren passerat första grinden påbörjas drivningen. Föraren går då först med fåren efter sig och hunden längst bak, driver så genom nästa grindöppning, för att sedan fortsätta drivningen mot en fålla. Framme vid fållen skall föraren öppna grinden och låta hunden driva in fåren i fållan, stänga grinden för att sedan släppa in hunden, som lugnt och sansat ska ta kontroll över fåren inne i fållan och sedan lugnt driva ut dem ur fållan igen. Väl ute ska hunden ta kontroll över flocken igen. Provet är nu klart och hunden är förhoppningsvis godkänd.

Min treåriga tik har ännu inte klarat detta, något jag själv tror hon skulle ha gjort den här säsongen om hon inte brutit benet. Tidigt i höstas bröt min Kaylie benet under en skogspromenad, då hon halkade på en sten. Det blev operation och en natt på djursjukhus, för att sedan påbörja en lång rehabilitering, som pågår ännu. Hon får inte springa och absolut inte valla. Ibland har arbetet med djuren på gården krävt en hund, och då har jag använt henne försiktigt, genom att lägga henne och hålla fåren osv.
Denna olycka satte givetvis stopp för både Karin Söderberg-kurs och tävlingar som vi anmält oss till. Men vi får ta nya tag till våren, och nu har jag ju två hundar att träna med, så vi får väl se vem utav dem som blir godkänd först.

Vinkväll och adventsbak

Jodå, i morse rotades adventsljusstaken fram, så att vi kunde tända det första ljuset och mysa i dess sken medan vi åt frukost. Utegran med ljus i ordnades under gårdagen, samt några elektriska ljusstakar på glasverandan. Så underbart... ett magiskt sken pryder nu vårt fina, välkomnande utrymme. Och idag föll snön... om än något blöt sådan!

Idag har det bakats...

Eftersom sonen fått order av fröken att ha lussekatter med sig till skolan, inför lussefirandet, så ställde vi till med bak idag. Och om jag ska vara ärlig så var det bara degen jag gjorde, resten skötte sonen galant själv (nästan i alla fall).
- Nu blir nog fröken stolt över mig imorn, sa han och fascinerades över mängden lussebullar som faktiskt hamnat på plåten. Men vi behåller allt några själva också. Dom med pärlsocker på. Eftersom ingen i familjen är förtjust i russin, så garnerar vi våra egna med pärlsocker istället. Jättegott!

Och när vi ändå vara i bakartagen, så fortsatte vi med skorpor. Leilas underbara saffransskorpor, som jag fick en passion för förra julen.


Och igår vinades det...

Fyra fnittriga väninnor satt och samtalade till halvtvå på natten i gårkväll, medan det åtnjöts vin, glögg, mandel och pepparkakor med ädelost på. Men så var det också längesedan vi sist hade en sammankomst... och alltså mycket att prata om. Mycket trevligt hade vi i alla fall! Och vinet... det tog slut...

Mamma Jean tränar bana

Min Bc valps mamma, Jean och hennes förare Nathalie Ädel, tränar bana inför tävlingar nere i Skåne kommande helg. Worker Boy med familj önskar Lycka till!

Jeain tränat bana from Kennel TheLook on Vimeo.

Bokstavsfrossa...

På min sons skola pågår just nu läs- och skrivveckor. Något som gör en skrivande mamma glad. Idag gjorde de ett besök på biblioteket, där de fick "Barnens andra bok", samt en guidning av hur det går till på biblioteket. Sonen var sprudlande glad då han kom hem och visade stolt upp sin nya bok, som vi genast bläddrade i tillsammans. Och omedelbart imponerade han på mig genom att läsa Elsa Beskows bokstavsramsa "ABCD - råttmor kokar te" ur denna bok. Alla i klassen fick dessutom välja ut varsin bok, som de ska läsa tillsammans med föräldrarna, för att sedan ta med till skolan och diskutera och samtala kring på fredag. Min son valde: Mamma Mu åker bobb.
Åh, det är såna här saker som gör det så otroligt roligt att äntligen ha barn som uppnått skolåldern Mamma njuter. Nu ska det frossas i böcker och bokstäver här hemma.

- en bokstavsramsa av Elsa Beskow

Bagge på vift...

Åter en gång har baggarna fått för sig att rymma. Då jag kom ned till fårhuset var grinden forcerad. En utav baggarna låg utanför hagen och idisslade lugnt, men den andre däremot, han var borta… Jag tog bägge hundarna med mig för att gå och leta efter honom, men förgäves. Jag ringer min man och säger att baggen har rymt (han är på jobbet). Då jag hör två skott avfyras i skogen tänker jag direkt, å nej nu sköt dom honom. Strax efteråt ser jag en skåpbil köra in på gården. Jaha, nu har någon jägare skjutit vår avelsbagge, tänker jag.
Men så var det inte. Däremot hade en man i grannbyn fått besök av vår "Sunnebässe", då han hade varit i skogen och huggit ved och plötsligt känt någon knuffa på honom. Efter att ha involverat ytterligare personer, lyckas flera män till slut få in baggen i en skåpbil för vidare färd mot en hundgård. Ingen vet vems baggen är ännu.

Männen i skåpbilen kommer emot mig i fårhagen, och undrar försiktigt om vi har får, och om vi eventuellt har en bagge som är borta.
-Jo, jag håller på att leta efter honom, svarar jag.
-Han sitter i hundgården hos mig, meddelar mannen och förklarar hela historien.
Samtidigt har en viss telefonkedja dragit igång på bygden, och strax efter att männen anlänt ringer min man och talar om att baggen sitter i en hundgård i grannbyn. Någon har ringt honom på jobbet och meddelat detta, varpå några arbetskamrater fått mycket roligt åt händelsen.
Gubben skyndar sig hem från jobbet (jag är ju ensam med barnen och kommer dessutom inte vidare överens med våra baggar), tar med sig koppel och vallhund för en promenad till grannbyn. Varifrån han sedan promenerar hem med ett får i koppel längs vägen. Det måste ju i alla fall ha sett ganska lustigt ut för förbipasserande.
Så just nu snickras det rymningsfritt fårhuset, och jag hoppas verkligen att det är slut på rymningar. För även om det då och då händer att fåren rymmer, så har de aldrig lämnat gården tidigare. Men så ser baggen också mycket sliten ut efter sin långpromenad idag.

Vilken syster han har min BC valp

Kolla in Worker Boy's syrra, The Looks Quickly Enia, vad hon kan, bara 12 veckor gammal.


Enia 12veckor vallar from Kennel TheLook on Vimeo.

En mamma i kaos

Dagen började som vanligt med att lilleman vaknade före klockan ringde, inget konstigt med det. Men sen började kaoset. Äldste sonen var sjuk och skulle stanna hemma från skolan, än så länge lugnt, jag skulle bara leta upp telefonnummer till skolbussen och skolan för att ringa och meddela läget. Medan jag klär på mig hinner lillen krypa ut till teverummet, där får han tag på ett fullt saftglas och välter givetvis ut det över golvet. Suck, jaja, det var vårt eget fel som lämnade kvar det på bordet. Jag går in på toa för att ta av lillen den dyblöta pyjamasen och byta blöja, när jag plötsligt hör hunden börja skälla från nedervåningen. Något hon bara gör om det kommer någon (det bor en liten vakthund i min vallhund). Så rufsig i håret, klädd i smutsiga mysbyxor och linne och med lillen endast i förd blöja på armen, rusar jag ned för trappan. Det är sotaren som står och knackar. Shit, det hade jag helt glömt, så medan han går runt i hela huset och inspekterar muren (det var nämligen dags för besiktning), irrar jag runt som en galning och letar telefonnummer, samtidigt som jag försöker klä på lillen. Dessutom ska sotaren upp på vinden, trapputrymmet är fullt av diverse prylar som jag hastigt plockar undan och ber om ursäkt för röran.
– Jag hade totalt glömt att du skulle komma, ursäktar jag mig. Mitt i allt kaos står äldste sonen och oroar sig för sitt stökiga rum.
–Tror du han går in på mitt rum, det är så stökigt, säger han och tror att den främmande mannen ska besikta husets rum, inte skorstenen. Så finner jag telefonnummer, ringer buss och skola, sotaren lämnar oss och vi kan börja äta frukost. Men det är inte över...
Hundarna, som nu är i hundgården, börjar plötsligt skälla igen. Jag tittar ut, jo mycket riktigt, det kommer en telearbetare. Jag öppnar för honom. Han ska byta en ledning inne i fårhagen och undrar om jag kan dra ur strömmen till stängslet.
–Ja, jag ska bara lägga lillen först, säger jag. Det är nämligen en bit att gå till aggregatet.
- Nej, nej, det går nog bra ändå, jag går in genom grinden, svarar han. Men jag tror några får har rymt, fortsätter han och berättar att han sett lösa får på gården då han anlänt.
Hastigt blandar jag till välling, som jag ger lillen, klär på honom och lägger han i barnvagnen. Han somnar. Tack för det.
När jag kommer ner till fårhuset, där de båda baggarna bor, ser jag en forcerad grind och en vild bagge, som springer lös. Hunden hjälper mig att få honom tillbaka och håller vakt medan jag spikar fast grinden. Jag går sen upp på höloftet för att skotta ner hö till tackorna, bara för att upptäcka att baggen rymt igen då jag kommer ner. Tilläggas ska, att allt detta sker med publik, då telearbetaren har klättrat upp i en telefonstolpe och betraktar mitt kaotiska arbete med djuren. Jag suckar och låter bägge baggarna gå hos tackorna, och hoppas att de är färdigbetäckta av den rätte baggen. Och än har dagen bara börjat…

Emma - Mias dotter

Maria Eriksson har skrivit boken Emma, Mias dotter. Alltså boken om sin egen dotter, en sann historia som verkligen griper tag om känslorna. Ger en annan vinkling av böckerna Gömda, Asyl och Mias hemlighet, samt tar vid med en fortsättning där ovan nämnda böcker slutar.
Åter en gång får man stifta bekantskap med Mia och hennes familj, den här gången mest med hennes dotter Emma. Emma var, enligt böckerna, den som tog mest skada av livet på flykt från hennes egen far och hans landsmän som ville döda henne.
Den här gången får läsaren först en slags resumé av vad som hänt, genom Emmas huvud, och hur hon upplevde allt det tragiska som utspelar sig i Liza Marklunds Gömda och Asyl. Allt ur ett barns perspektiv. Sen, när man kanske tror att familjen äntligen hade fått det bra, brakar helvetet loss för Emma. Hon hatar sin mamma för att ha ljugit och hon hatar ”Mannen med de mörka ögonen”, som hon först som tonåring får veta att det är hennes egen far. Mannen som gjort det omöjligt för familjen att leva i Sverige. Det är en omtumlande och gripande sann historia som berättas, där hemskheterna avlöser varandra. Finns det ingen ände? Ska allt drabba denna familj? Tankar som hela tiden dyker upp medan jag läser. Det är ett miserabelt tonårsliv som väntar Emma, där hennes förhållande med Mr White, ett drogberoende, tycks vara det enda som betyder något för henne. Ända tills ett liv dyker upp, det enda som kan rädda Emmas eget liv.

I nattens tystnad

I nattens tystnad är en fristående roman av Margit Sandemo. Och som vanligt tar Sandemo mig som läsare med på ett spänningsfyllt äventyr, detta trots att bokens huvudkaraktär är en ganska torr och tråkig figur. Boken handlar om människans behov av ett samtal med en anonym röst, och om människans sätt att manipulera och utnyttja sitt tillstånd. Språket och handlingen är enkelt men intrigfyllt. Det enda som stör mitt läsande är de högtravande dialogerna, som jag antar är tänkta att skildra överklass, men som bara känns ditklistrade och onaturliga.
Berättelsen utspelar sig i en liten norsk stad där man får bekanta sig med en kvinna, Irina, som lider av kärlekssorg efter att ha blivit lämnad av sin man. En tämligen tråkig inledning, som ganska snart tar en helt ny och oväntad vändning. Sandemo skildrar på ett skickligt vis Irinas egen förändring och hur hennes självinsikt förändras genom att vrida och vända på karaktärerna, så att läsaren också upplever det Irina upplever. Det utlovas dödlig fara och spänning, spänning som kanske inte riktigt griper tag i mig som läsare, men som ändå får mig att fortsätta läsa. Helt klart läsvärd, men Sandemo kan egentligen bättre än så här.

Om man bara kunde tänka så här lite oftare

En sak i taget, en sak i taget.

Forcera inte, stressa inte, pressa inte.

En sak i taget.

Allt har sin tid och din tid kommer.

Låt saker sjunka in.

Landa.

Du måste inte prestera hela tiden.

Lita på dig själv och din förmåga.

Låt saker komma till dig.

En sak i taget, en sak i taget.

Saxat från en annan blogg. Tack för lånet!

Sån är jag... testa dig själv!

What Kind of Reader Are You? Your Result: Dedicated Reader You are always trying to find the time to get back to your book. You are convinced that the world would be a much better place if only everyone read more.
Literate Good Citizen
Fad Reader
Obsessive-Compulsive Bookworm
Book Snob
Non-Reader
What Kind of Reader Are You? Quiz Created on GoToQuiz

Mig äger ingen

Åsa Linderborgs självbiografi Mig äger ingen tar mig med på en resa genom folkhemmets Sverige, till dess fall och fram till nu. Men den skildrar framförallt 70-talets stretande åsikter i klassamhället. Den beskriver ett arbetarhems iver att vara det svenska folkhemmet till lags, trots olikheterna, på ett klockrent och humoristiskt vis.
Det är miljöbeskrivningar och tidstypiska händelser, som kan ge vem som helst igenkänningskänslor. Men framförallt berör den med sin beskrivning av en liten flicka (Åsa Linderborg), som växer upp med en ensamstående, alkoholiserad far, som vid varje löningsutbetalning snabbt sätter sprätt på pengarna. Den berättar om industrialismens blomstrande tid, om metallarbetarnas trogna ström till och från fabriken i ett 70-talets Västerås.
Härdarmästare Leif Andersson är stolt över att vara metallarbetare, och han är stolt över sin lilla flicka, Åsa själv. Det är en unik relation som skildras, och jag kan inte bestämma mig för om jag tycker synd om flickan, eller inte. Det är minst sagt två sidor av Leif som skildras. Den ena, en svettig, smygsupande far, som lånar lall (pengar) av dottern för att kunna köpa mellanöl, och vars fotsvett dottern sniffar i sig varje morgon. Den andra, en ståtlig karl, som är stolt över att ha hyreshusets vackraste fönster och som charmar dagispersonalen.
Det är en fin berättelse, om kärlek, trots svåra förutsättningar. Om en man som är stolt över sitt arbete samtidigt som han hatar det. Om en man som tar dottern med till hennes farmor och farfar för en bit mat när lönen är slut och som låter fastern ta hand om smutstvätten. Han sköter inte sin egen hygien, men sköter istället hemmet pedantiskt, allt i dimman av en smygande alkoholism, och när mellanölet förbjuds 1977 blir det alltmer sprit för härdarmästaren, vilket till slut leder till den stolte arbetarens förfall.
Ja, det är en minst sagt omtumlande färd som denna historia tar mig med på. Det är gripande och självutlämnande, samtidigt som den målar upp en bild av en gemenskap som är få far-dotter relationer förunnat. Och som framförallt var ovanlig då, vilket naturligtvis ledde till en rädsla för ett utanförskap. När jag lägger igen pärmarna till denna bok, ser jag den som en öm kärleksförklaring till en far som gjorde sitt bästa, och som älskade sin dotter över allt annat.

Pappas plånbok är stor som en handflata, svart och lätt böjd efter ett liv i bakfickan. Den har börjat ge efter lite i sömmarna och är tung, trots att den nästan är tom. I sedelfacket ligger ingenting, i myntfickan arton kronor och femtio öre. Bakom patientbrickan trängs ett checkhäfte från Nordbanken och ett medlemskort för Metall avdelning 20. Ett skrynkligt tidningsurklipp med statistik över Västerås Sportklubbs bandyframgångar, ett ensamt frimärke med kungen på. I ett av facken gömmer sig ett splitter nytt bankomatkort, inlindad i en lapp med ordet lall och en sifferkod. Det är 99 kronor på kontot. När pappa dog hade han elva dagar kvar till nästa a-kassa.
/Så börjar denna omtumlande läsning, som jag varmt rekommenderar.

Margit Sandemo

Kvinnan som kan skriva en bok på elva dagar... bara det en otrolig och fantastisk bedrift. Min absoluta favorit bland hennes ofantliga mängd utgivna böcker är naturligtvis Sagan om Isfolket. Läsning som jag omedelbart fastnade för och tyckte så mycket om att jag läste denna 47 böcker långa serie två gånger. Dock med några års mellanrum. Läs denna intervju av detta oerhörda författarskap.
Margit Sandemo äger ingen författarutbildning, och läser knappt några böcker alls, och kanske är det just detta faktum som gör henne så bra och opåverkad. Ja, hon bjuder i allafall på spänning, historia, relationsskildringar och ockult dramatik i en härlig blandning, böcker som knappt går att lägga ifrån sig. Och själv kallar hon sig för en simpel underhållningsförfattare. Ja...hon har ju bara sålt en sådär 36 miljoner exemplar.

Foto: Martin Argles