Blir man lycklig?

Blir man lycklig av att nå sina drömmars mål och av att bada i pengar?

Efter gårdagens intervju med en musiker, som nått försäljningsrekord i Sverige flera gånger om, inser jag att man kanske inte blir lycklig av pengar (även om personen i fråga kanske tror att han är lycklig), visst underlättar dom, men vad ska man göra sen, när man kan göra vad man vill?
Nåja, ekonomin är en sak. Men drömmarna om att jobba med det man brinner för, vad händer med dom? Jag frågar vederbörande om grabbarna i bandet har sammankomster, där de träffs bara för att lira lite och ha kul tillsammans.
- Den tiden är förbi, får jag bara till svar. Och då undrar jag vart glädjen i musiken har tagit vägen. Då har det bara blivit ett jobb, visserligen ett mycket framgångsrikt sådant, men ändå. Har man då blivit så stor att man inte kan sänka sig till den nivå, att man bara kan sitta och lira för skojs skull?
Jag drar naturligtvis paralleller till skrivandet (en annan konstform). Om man lyckas som författare, om man når sina drömmars mål (som för mig visserligen inte sträcker sig längre än en utgiven bok just nu), och säljer miljoner exemplar. Blir skrivandet ett jobb, som bara måste göras då? Blir skrivandet tråkigt då?
Ursäkta, men jag kände mig nästan arg på mitt intervjuobjekt, som struntade i om utmärkelsen var en guld-, diamant- eller platinaskiva. Det spelade ingen roll, för han hade ändå så många och dessutom förvarande han dem i båtskjulet. Då anser jag att man tagit framgångarna för givna och för stort, när glädjen har försvunnit och bragderna inte betyder något längre. När man är så rastlös att man måste åka utomlands en gång i månaden, minst, för att man måste ha något att göra. Tiden har man köpt sig av obegränsad mängd tillgångar. För mig låter det bara tragiskt.