En reflektion...

Sonen har snart gjort sitt första år i skolan, och med skolan kommer utvecklingssamtalen och det väcker tankar hos mig som förälder. Redan i förskoleklassen efterfrågas en mängd aktiviteter, som vad han har för fritidsintressen, hur många kamrater han har och hur många av dessa som han leker med på sin fritid.

Mina funderingar: Måste ett barn i sexårsåldern ha en massa aktiviteter på sin fritid? När det inte finns några andra alternativ än fotboll sommartid (vintertid tränar han slalom tre dagar i veckan), räcker det då inte med att få växa upp på en gård med en massa djur, att dagligen kunna leka i skogen och vara med på de dagliga sysslorna på gården? Min son trivs med tillvaron. Han kan cykla utan att riskera bli påkörd, studsa på studsmattan och gunga. Han kan gå i skogen med hundarna, klappa fåren och kela med katten. Han är en utemänniska, som tycker om att hjälpa till och han ser skillnad på olika sorters träd och växter. Han längtar efter att få hjälpa till med veden, mocka skit och att köra in höet. Är inte det aktiviteter nog åt en sexåring? Hur många schemalagda aktiviteter behöver en sexåring?

Men det som väcker mest tankar hos mig är att skolan verkar tycka att han ska leka med killar. De efterfrågar fler kamrater, trots att han räknar upp flera stycken. Vad är problemet? … jo, de är alla flickor (jag lekte själv bara med pojkar då jag var sex år). Så jämställt var det samhället. Redan i förskoleklassen präntas det in i barnen att pojkar ska leka med pojkar och flickor ska leka med flickor. Inte konstigt att jämställdheten står och stampar.

Detta var min reflektion, lämna gärna kommentarer och berätta hur ni tänker.