En deckare blir till

Under gårdagen läste jag klart mitt eget manus, en ganska rolig upplevelse efter att ha fått lite distans till det egna. Det är ju minst sagt svårt att vara objektiv till sin egen text, men jag måste erkänna att jag ändå rycktes med ibland, log för mig själv när jag konstaterade att mina ”red herrings”, som smugit sig in här och där, var riktigt finurliga. Jag tyckte faktiskt att min egen text var spännande, ganska märkligt egentligen, jag vet ju trots allt hur det slutar…

När jag började skriva på min deckare skrev jag en synopsis, som visserligen har ändrats en hel del på vägen, men har ändå funnits som ett stöd för mig under resans gång. Jag skrev också en karaktärsförteckning, som jag nu ska ge mig i kast att se över och ta reda på om mina romanfigurer blev som det var tänkt från början. Jag har också en mängd anteckningar, både i datorn och i olika anteckningsblock, samt på post it lappar. Mitt skrivande har varit väldigt ostrukturerat, vilket lett till en massa extraarbete då det gått för lång tid mellan skrivperioderna. Något jag tagit fasta på i mitt skrivande av uppföljaren, som jag påbörjade för en tid sedan, där alla anteckningar sker i ett worddokument, samt att jag för en noggrann kapitelförteckning. Ingen tråd får ju ligga onystad så att säga, vem vill läsa en deckare som inte ger alla svar? Själva deckarskrivandet går ju ut på att tvista till historien, komplicera den och sätta griller i huvudet på läsaren så till den grad, att alla kan vara potentiella gärningsmän och att pusselbitarna först faller på plats på de allra sista sidorna. Jag kan försäkra att detta kräver en hel del eftertanke och klurande hos mig som skribent.
.