De första stegen i livet!

Idag kom dom...det som alla småbarnsföräldrar av någon konstig anledning väntar på. De första stegen. Jo, idag tog min lilla ettåring sina första steg, sammanhängande i en följd. Och det är klart man blir stolt och alldeles varm i hjärtat, när man ser vad sin "lille" bebis klarar av. Ja, det är väl bara att konstatera, bebistiden är snart över, men det lär väl dröja några år till innan han lämnar boet åtminstone. Här kommer i alla fall bildbeviset:

Här laddar han...

...och där är han iväg...

Yes, han klarar det!

Ps. jag ber om ursäkt för den dåliga bildkvalitén, det var vad som åstadkoms i stridens hetta :-)

Vår nye vän och blivande arbetskamrat

Nu har vår nye familjemedlem kommit till oss. Kaylies nye vän, och min nye arbetskamrat… nåja, det dröjer väl ett tag innan vi kan arbeta tillsammans, men det ska bli otroligt spännande att få lägga grunden till en ny vallhund. Visst är min tre år gamla tik en duktig vallare, men att nu, ett antal erfarenheter rikare få uppfostra ytterligare en vallhund känns som ett privilegium och det ska bli riktigt kul!
Worker Boy, som vår lille Bordercollie valp heter, hämtade vi hem från TheLook i Äppelbo under helgen. Mamma Jeain kommer från Skottland och pappa Dan kommer från Irland, så rötterna från Bordercolliens hemland ligger nära, och mamma Jeain visade upp fina vallningsegenskaper för oss under besöket i hennes nya hem i Dalarna.

Välkommen till ditt nya hem Worker Boy!

Kaylie ligger och har koll på fåren, och bryr sig inte det minsta om någon leksugen valp just nu. Men det första mötet mellan de två blev mycket lyckat, båda viftade glatt på svansen. Dock sa Kaylie ifrån när Worker Boy försökte dia henne, där gick gränsen, men leker med varandra gör de (när det inte finns får i närheten vill säga).

Hoppsan, jag tror minsann att Worker Boy redan visar lust till att valla han också. Fåren fångade åtminstone hans intresse. Det verkar ju lovande :-)


Det är inte lätt att vara katt här på gården. Nu med två vallhundar som vaktar kattens steg.

Längtan...

...den här kom på posten idag... Och det gör inte min längtan mindre. 1 och 1/2 år har gått sedan vi sist besökte Jämtlands härliga fjälltopp, och som alltid så här på hösten, så börjar det klia i mina skidnerver. Att äldsta sonen dessutom flera gånger i veckan pratar om att han vill åka till björnarna i Åre gör inte heller, varken min eller hans, längtan lindrigare. Men...att dra till fjällen med en 1-åring känns som ett onödigt stort projekt just nu. Så... Skutan får nog vänta på oss ytterligare ett år, men då kommer vi definitivt!
Att få släppa på nedför Gästrappets härliga brant är ju bara så underbart, för att inte tala om utsikten från toppen av Åreskutan...om det ändå inte vore så långt till detta underbara vinterparadis...

Härliga höst

Det gamla äppelträdets stolta krona måste förevigas. Visst är hon vacker i sin höstskrud? Men till våren ska hon beskäras. Rejält. Äpplena faller så högt ifrån att de blir sönderslagna av fallet, nej sådant spill går inte an.
Nu har all fallfrukt städats bort, och det fanns får som blev mycket glada över läckerheterna. Höstbetet äts förvisso, men vad är det urlakade gräset mot saftiga äpplen. Vackra höstlöv äts och idisslas också dem med glädje.

Annars måste jag säga: Vad underbar hösten är, när solens strålar träffar dimman och lättar upp mot en underbar klar höstdag. Luften är krispig och skön, och allt har intagit ett lugnare tempo. Alla färger är som godis för sinnet. Jag njuter.

Även om gräset fortfarande är grönt, så finns det massor av nyttigheter i hagen. Och visst ser det härligt ut att ligga omgiven av lönnlöv och idissla i höstens ljumma solljus!

Jagad joggare...

Utan en tanke på älgjakt ger jag mig denna morgon ut på en joggingrunda i skogen. En fin slinga i åldrig skog som brukar ge mig kraft och energi. Efter ett tag noterar jag hundskall, och det är då som jag inser mitt misstag. Det pågår ju älgjakt i skogarna. Jag försöker att lokalisera hundarnas skall, det verkar som om min runda går runt hundarnas ivriga skall. Men vad gör man. Jag befinner mig två kilometer in i skogen, det är bara att springa vidare.
När jag närmar mig byvägen igen ser jag en grönklädd man med orangefärgat band i hatten. Sen hörs ett skott, och strax därefter ytterligare ett. Med ipodens snäckor väl inklämda i öronen vinkar jag glatt på jägaren och springer förbi. Skotten låtsats jag naturligtvis inte om att jag hört. Så väl hemma efter dagens motionsintag kan jag väl konstatera att det är tur jag lever. Men kanske hjälpte jag till att få älgen i rätt läge… vem vet?

Ett år av kärlek

Ett år har gått sedan jag låg och såg de färgsprakande lönnlöven dansa utanför sjukhusfönstret medan jag födde min son.
Idag, ett år senare ser dagen likadan ut. Strålande sol och färgglada höstlöv som leker i vinden. Men nu dukas det för kalas istället för att föda barn. Tänk vad ofantligt fort det här året gått. Min lilla bebis kan nu vinglande stå på egna ben, och tre ord har han lärt sig, pappa, mamma och hej.

Ett litet axplock av året som gått: Uppdaterat

11 månader

11 månader


11 månader



Klart att Edwin måste få vara med pappa och gräva. 11 månader




6 månader

Min bror Edwin

Min lille, lille bror
kom till världen utan skor.
Min lillebror är så söt
hans lilla huvud ska nu i blöt.
Så fin han är i klänning
min söte lillebror ska heta Edwin.

/lästes av Albin i kyrkan

Dopet. 4 månader

Fotomodell för Levi's. 3 månader

Vänner som delar på lammskinnet. 2 månader

100% hemstickad ull. 2 månader

1 dag gammal.


Nyfödd

Så stolta och tacksamma vi är över att få vara föräldrar till just våra pojkar!