onsdag 21 maj 2008

Vårdträdet!


Vi har planterat ett vårdträd, något vi funderat på ett tag och tyckte det passade bra nu när glasverandan var klar. I det soliga söderläget behövs skuggan av ett träd som breder ut sina grenar, även om vi nog får vänta några år på det :-)
Efter ett besök på ortens handelsträdgård beslutade vi oss för en Lind, då detta skulle vara det kulturhistoriskt rätta trädet att ha som vårdträd.


På många gårdar planterades en lind som vårdträd, eftersom det ansågs vara ett hälsobringande träd. I linden bodde älvor, tomtar och kanske också den fruktade lindormen. /Hämtat från Slöjden i skogen.


Mitt på gården planterades förr ett vårdträd, som till exempel en alm, lönn eller lind. Vårdträdet fanns med i släktens begynnelse och följde dess framväxt, generation efter generation.
Ibland trodde man att de avlidnas själar bodde i vårdträdet. Därför tog man väl hand om trädet, det var en garanti för gårdens lycka.
Seden att plantera ett vårdträd har anknytning till gamla nordiska offerlundar. I lundarna var träden heliga och man offrade till dem för välgång/
Hämtat från Trädet som symbol.


Ja, vi får väl se om trädet bringar vår familj lycka. Men vi ska i alla fall vara rädda om det och vårda det ömt. Att det också sägs vara bra för kärlekslivet och att te på dess blad sägs ha en lugnande effekt är väl ingen nackdel. Till vårt vårdträds ära, lägger jag nu ut en dikt av Viktor Rydberg anno 1914:


VÅRDTRÄDET.
Till Agathe och Richert von Koch.
På odalmannens gård stod åldrig lind, ättens vördade träd, med väldig krona och stam, runristad av tjugu släktled.
Stormen kom, starkare än i mannaminne: det härliga trädet, tyngt av åren, föll.
Husets folk stod sörjande kring den fallna. Silverhårig farfader, som frestat nittio vintrar,
smekte med vissnad hand hennes vindfarna bark och sade:
Vi skiljas ej, du dör ej. Du skall leva i en dotter, en stark telning från din stam. I dig själv levde en moder, som, när Midgard var tusen år yngre än nu, sköt upp ur dess mull och skänkte svalka åt fäder, vilkas namn förnimmas på Sagas mun, om de ej tonat bort i tidernas fjärran.
Och din dotter skall växa, välsignad av de himmelska, och med susande krona för släkten, som komma, förtälja de sagor, som du förtalt för svunna släkten, och lyfta, som du, lyssnande andar till evighetstankar.
Vad äldst jag minns är min moders blick och därnäst dig, mina dagars vän!

Som barn jag sövdes av ditt sus: tyngda ögon sökte ännu i saltakets glugg ditt gungande bladverk, där det dallrade i dejligt solljus eller skymtade mot skymningens stjärnor.
Min första idrott var, när förvägen klättrare hann din högsta gren och såg där med tjusad syn, med spirande längtan till ledungsfärder, i guldglitter det gränslösa, himmelspeglande havet.
Jag minns så väl: dina vingade gäster skydde icke den obevingade. Av ålder fanns ett fridsförbund
emellan min ätt och dina åbor. Trygg kvittrade trädpiplärkan, staren lockade, lövsångaren sjöng sin vackra visa bredvid mig.
När jag som yngling återkom, sen fjärran med seglens svan jag färdats, sökte min blick hän över slätten i blånat avstånd ditt bladverks rundning, och när jag hunnit till hemmets grind, viskade du till välkomsthälsning mina bästa barndomsminnen och mina löften för livet.
Hur skön jag såg dig den sommardag, då hem jag förde min fagra brud!

Hur slösande du slöjat dig i dina väna blomstervippor! Aldrig göt du ljuvare din ångas doft i aftonluften än när solen, som lyst den lyckliga dag, sjönk ned under skimrande skyar.
Ej månde vi skiljas, du minnesrika! Du flyttar nu in i fädernas sal; ty ditt virke skall slöjdas i sinnrik snidning till högsätesstolpar och heliga bilder, som tyda i tecken tidernas gåtor och mana till manlig levnad de mina. Ditt virke skall slöjdas till värnande sköldar att lyftas framför lag och frihet; med järnet spetsas till spjutstänger
att föras i fejd för fosterjorden av mina söners modige söner i Svealandens kämpars led.

Ask vet jag stånda, nämnd Yggdrasil: den är det väldiga alltets vårdträd. Världar på dess grenar vila, dess rot rann upp ur rymdernas djup.
Det ljus, som i trädets krona gjuter livets friskhet, färg och fägring, menar man, kommer ur mänskovärlden, ur tidernas goda tankar och dåd.
Men Nidhögg gnager i rotens nätverk,
och gift han in i såren gjuter; det, menar man, kommer ur mänskovärlden, ur tidernas onda tankar och dåd.
Nornan har sagt: det närmar sig dagar, som ymnigt nära Nidhöggsgiftet. Lärkans ljuva sång då lönas med pilens järn i sångarhjärtat; gisslet sargar suckande dragarn till tack för mödan i middagshettan. Stolt går med otyngd skuldra den starke, den svage bär sin börda och hans. Bonden fäller, fal för vinning, med egen hand sin ätts vårdträd. Det flyktiga nu vill njuta sitt eget, men ej kedja forntid och framtid samman. Så lossas hävdernas heliga länkar. Himmelssyner hägra ej mera. Rättens runor ristas av våldet. Som gudar dyrkas Lusta och Guld.
Då klagar Yggdrasils träd och kvider, då gulnar lummigt lövvalv och glesnar. Det lider fram mot fimbulvinterns förutsagda fasors natt.
Hårt är i världen, hisklig orätt, dukade bord för lustans döttrar, hungerns död vid dygdig moders sinade bröst för trälens barn.
Då klagar Yggdrasils träd och kvider, dess grenar gnissla för isiga ilar. Det skymnar fram mot fimbulvinterns förutsagda fasors natt.
Bröder månde bröders bane varda, slitas månde systrars söners frändskap. Hårt är i världen, hiskliga laster, yxtid, knivtid med kluvna sköldar.»
Yggdrasil kvider med kronan skövlad, nu skälver dess starka stam till roten, skalvet skakar jordens grunder, flammor stiga ur fjällens djup.
Solen brann ut, natten är inne,
stormar ryta i öde rymder. Men högre dånar Heimdallsluren, som skallar till skapelsens sista strid.
Upp slås avgrundsportar, ättehögarnas grifter öppnas. De, som levat, återlivas att hävda sitt rum i härarnas led.
Spjutsvingande skaror spränga åt skilda håll på snabba hästar dit, där hon fladdrar, Lokes fana, dit, där hon glänser, Balder den godes.
Vilt de blandas i vapenträngsel,
lyst av brinnande världars lågor. Vinner Loke? Vinner Balder? Segrar det onda eller det goda?
Stridens vågs skålar vackla -- alla vi lade där våra lod -- tills i frälsningens vågskål fäller onämnd Gud sin godhets vikter. Det onda varder då till intet, rymdernas brand var en reningseld.
Sen stiger ur djupet en skönare jord, där våren leker kring livets källor. Utöver den breder Yggdrasil, alltets vårdträd, en vänare krona.

Syndfritt släkte samlas där till evig glädje i ljusets salar, och oskuldstidens tavlor, de gyllne, hittas i gräset vid härlig stam.

2 kommentarer:

  1. Kul att någon läser Rydberg. Dikten är skriven 1888 och publicerades samma år i Nordiska museets minnesalbum "Runa".

    SvaraRadera
  2. Oops. Fel av mig att förlita mig på Google, men vilken fantastisk dikt om hur mycket historia ett träd kan ge.

    SvaraRadera