Till Mamma på Mors dag!

Grattis mamma

En bukett Liljekonvaljer till dig på mors dag...

Schlageryra!

Bänkade framför teven med vin och ost, tillbringade vi givetvis gårdagskvällen med att se på Eurovisionen. Och jag slogs ganska snart av att årets upplaga höll högre klass än vanligt, för en gångs skull hade jag svårt att välja ut en favorit. Men när omröstningen började och Grekland snabbt tog sig upp i topp miste jag förhoppningen om att "rätt låt" skulle vinna, denna sötsliskiga tonårspop, som Greklands bidrag bestod av. Men lyckligtvis så vann inte Grekland. Rysslands låt var helt klart värd att vinna och även om det, enligt mig, inte var den bästa låten, så var det definitivt en bra låt. Mina egna favoriter var Lettland, Frankrike och Danmark, och måste jag välja en av dessa så får det bli Danmark. En helt underbar låt som omedelbart föll mig i smaken, med en bra melodi och en text som gjorde att man genast ville sjunga med. Frankrikes bidrag var soft, härligt och annorlunda medan Lettlands var en riktig schlager.
Att Perrelli inte skulle nå en topplacerning med sin "Hero" hade jag inte väntat mig, och när hela startfältet var samlat så insåg man verkligen att Sveriges bidrag inte höll måttet. Personligen så tror jag att Rongedal hade givit oss en mycket bättre placering. Sen kan man ju alltid diskutera den politiska röstningen som övertagit arrangemanget, och hur stor betydelse musikskapandet egentligen har.

Ny tidskrift

Äntligen. En tidskrift om den skrivande processen är något jag saknat i tidningshyllorna. För övrigt också en bra artikel på SvD om författaryrket och med intressanta artiklar om andra författares skrivprocesser.

Vårdträdet!

Vi har planterat ett vårdträd, något vi funderat på ett tag och tyckte det passade bra nu när glasverandan var klar. I det soliga söderläget behövs skuggan av ett träd som breder ut sina grenar, även om vi nog får vänta några år på det :-)
Efter ett besök på ortens handelsträdgård beslutade vi oss för en Lind, då detta skulle vara det kulturhistoriskt rätta trädet att ha som vårdträd.


På många gårdar planterades en lind som vårdträd, eftersom det ansågs vara ett hälsobringande träd. I linden bodde älvor, tomtar och kanske också den fruktade lindormen. /Hämtat från Slöjden i skogen.


Mitt på gården planterades förr ett vårdträd, som till exempel en alm, lönn eller lind. Vårdträdet fanns med i släktens begynnelse och följde dess framväxt, generation efter generation.
Ibland trodde man att de avlidnas själar bodde i vårdträdet. Därför tog man väl hand om trädet, det var en garanti för gårdens lycka.
Seden att plantera ett vårdträd har anknytning till gamla nordiska offerlundar. I lundarna var träden heliga och man offrade till dem för välgång/Hämtat från Trädet som symbol.


Ja, vi får väl se om trädet bringar vår familj lycka. Men vi ska i alla fall vara rädda om det och vårda det ömt. Att det också sägs vara bra för kärlekslivet och att te på dess blad sägs ha en lugnande effekt är väl ingen nackdel. Till vårt vårdträds ära, lägger jag nu ut en dikt av Viktor Rydberg anno 1914:


VÅRDTRÄDET.
Till Agathe och Richert von Koch.
På odalmannens gård stod åldrig lind, ättens vördade träd, med väldig krona och stam, runristad av tjugu släktled.
Stormen kom, starkare än i mannaminne: det härliga trädet, tyngt av åren, föll.
Husets folk stod sörjande kring den fallna. Silverhårig farfader, som frestat nittio vintrar,
smekte med vissnad hand hennes vindfarna bark och sade:
Vi skiljas ej, du dör ej. Du skall leva i en dotter, en stark telning från din stam. I dig själv levde en moder, som, när Midgard var tusen år yngre än nu, sköt upp ur dess mull och skänkte svalka åt fäder, vilkas namn förnimmas på Sagas mun, om de ej tonat bort i tidernas fjärran.
Och din dotter skall växa, välsignad av de himmelska, och med susande krona för släkten, som komma, förtälja de sagor, som du förtalt för svunna släkten, och lyfta, som du, lyssnande andar till evighetstankar.
Vad äldst jag minns är min moders blick och därnäst dig, mina dagars vän!

Som barn jag sövdes av ditt sus: tyngda ögon sökte ännu i saltakets glugg ditt gungande bladverk, där det dallrade i dejligt solljus eller skymtade mot skymningens stjärnor.
Min första idrott var, när förvägen klättrare hann din högsta gren och såg där med tjusad syn, med spirande längtan till ledungsfärder, i guldglitter det gränslösa, himmelspeglande havet.
Jag minns så väl: dina vingade gäster skydde icke den obevingade. Av ålder fanns ett fridsförbund
emellan min ätt och dina åbor. Trygg kvittrade trädpiplärkan, staren lockade, lövsångaren sjöng sin vackra visa bredvid mig.
När jag som yngling återkom, sen fjärran med seglens svan jag färdats, sökte min blick hän över slätten i blånat avstånd ditt bladverks rundning, och när jag hunnit till hemmets grind, viskade du till välkomsthälsning mina bästa barndomsminnen och mina löften för livet.
Hur skön jag såg dig den sommardag, då hem jag förde min fagra brud!

Hur slösande du slöjat dig i dina väna blomstervippor! Aldrig göt du ljuvare din ångas doft i aftonluften än när solen, som lyst den lyckliga dag, sjönk ned under skimrande skyar.
Ej månde vi skiljas, du minnesrika! Du flyttar nu in i fädernas sal; ty ditt virke skall slöjdas i sinnrik snidning till högsätesstolpar och heliga bilder, som tyda i tecken tidernas gåtor och mana till manlig levnad de mina. Ditt virke skall slöjdas till värnande sköldar att lyftas framför lag och frihet; med järnet spetsas till spjutstänger
att föras i fejd för fosterjorden av mina söners modige söner i Svealandens kämpars led.

Ask vet jag stånda, nämnd Yggdrasil: den är det väldiga alltets vårdträd. Världar på dess grenar vila, dess rot rann upp ur rymdernas djup.
Det ljus, som i trädets krona gjuter livets friskhet, färg och fägring, menar man, kommer ur mänskovärlden, ur tidernas goda tankar och dåd.
Men Nidhögg gnager i rotens nätverk,
och gift han in i såren gjuter; det, menar man, kommer ur mänskovärlden, ur tidernas onda tankar och dåd.
Nornan har sagt: det närmar sig dagar, som ymnigt nära Nidhöggsgiftet. Lärkans ljuva sång då lönas med pilens järn i sångarhjärtat; gisslet sargar suckande dragarn till tack för mödan i middagshettan. Stolt går med otyngd skuldra den starke, den svage bär sin börda och hans. Bonden fäller, fal för vinning, med egen hand sin ätts vårdträd. Det flyktiga nu vill njuta sitt eget, men ej kedja forntid och framtid samman. Så lossas hävdernas heliga länkar. Himmelssyner hägra ej mera. Rättens runor ristas av våldet. Som gudar dyrkas Lusta och Guld.
Då klagar Yggdrasils träd och kvider, då gulnar lummigt lövvalv och glesnar. Det lider fram mot fimbulvinterns förutsagda fasors natt.
Hårt är i världen, hisklig orätt, dukade bord för lustans döttrar, hungerns död vid dygdig moders sinade bröst för trälens barn.
Då klagar Yggdrasils träd och kvider, dess grenar gnissla för isiga ilar. Det skymnar fram mot fimbulvinterns förutsagda fasors natt.
Bröder månde bröders bane varda, slitas månde systrars söners frändskap. Hårt är i världen, hiskliga laster, yxtid, knivtid med kluvna sköldar.»
Yggdrasil kvider med kronan skövlad, nu skälver dess starka stam till roten, skalvet skakar jordens grunder, flammor stiga ur fjällens djup.
Solen brann ut, natten är inne,
stormar ryta i öde rymder. Men högre dånar Heimdallsluren, som skallar till skapelsens sista strid.
Upp slås avgrundsportar, ättehögarnas grifter öppnas. De, som levat, återlivas att hävda sitt rum i härarnas led.
Spjutsvingande skaror spränga åt skilda håll på snabba hästar dit, där hon fladdrar, Lokes fana, dit, där hon glänser, Balder den godes.
Vilt de blandas i vapenträngsel,
lyst av brinnande världars lågor. Vinner Loke? Vinner Balder? Segrar det onda eller det goda?
Stridens vågs skålar vackla -- alla vi lade där våra lod -- tills i frälsningens vågskål fäller onämnd Gud sin godhets vikter. Det onda varder då till intet, rymdernas brand var en reningseld.
Sen stiger ur djupet en skönare jord, där våren leker kring livets källor. Utöver den breder Yggdrasil, alltets vårdträd, en vänare krona.

Syndfritt släkte samlas där till evig glädje i ljusets salar, och oskuldstidens tavlor, de gyllne, hittas i gräset vid härlig stam.

Jag och min visselpipa

För några veckor sedan mottog jag min Wilsonpipa på posten, en visselpipa för att ge min vallhund signaler när vi vallar får. Tidigare har jag bara använt mig av rösten i vallningen, men då detta sliter på stämbanden vid längre avstånd så ska jag nu öva in alla kommandon till visselsignaler istället. Men detta är inte bara, bara vill jag lova, till att börja med fick jag över huvud taget inte ljud i den. Men efter några veckors idogt övande börjar jag nu behärska pipans signaler och jag kan spela små
truddelutter på den (om man anstränger sig så tror jag att "Blinka lilla stjärna" och "Du ska inte tro det blir sommar" döljer sig bland mina toner). Nu har jag kommit till nästa moment, nämligen det att få hunden att lära om alla kommandon som visselsignaler, och då gäller det verkligen för mig att få till exakt samma ton varje gång. Vem sa något om att man måste vara musikalisk när man började med vallning??? Nåja, jag tycker mig ana att min vallhund har börjat förstå innebörden av den hårda, stränga ton som betyder stopp.
I övrigt så har tackor och lamm flyttats ut på sommarbete, och jag har därmed möjlighet att träna min hund på dem. Målet för den här sommaren är nämligen att få min goa Border-Collie godkänd vallhund, för detta krävs ett godkänt vallhundsprov. Vi håller tummarna (klorna) på att vi klarar detta i år!

Bedrövad make

Stackars min man, när han skulle röja undan stormfällda träd, som fallit över fårhagens stängsel, så brann hans motorsåg upp. Visst har han klagat ett tag på att den varit i dåligt skick, men denna dag fick han sannerligen rätt. Lyckligtvis blev han själv inte skadad när lågorna flammade upp ur motorsågen, men han fick snabbt springa efter vatten så att inte skogsbrand skulle uppstå. Nåväl, idag passade han på att köpa en ny såg, och i samband med det passade han på att köpa en ny åkbar gräsklippare också...ja vad gör man inte för mängdrabatten!

Ps. Sonen blev minst lika upprörd han, men jag kan meddela att de efter några minuter repade sig ur sina motorsågsdepressioner :-)

I väntans tider...

Min kära väninna går i väntans tider. Då hon var på besök igår passade jag på att ta några bilder på hennes vackra, gravida mage, då det närmar sig förlossning med stormsteg. Och naturligtvis måste en gravid kvinnas mage förevigas :-) Men stackars, jag lider med henne i värmen, där hon sakta lunkar fram. Med minnet av att vara gravid nära till hands, så vet jag hur gärna man vill att graviditeten ska vara över och hur stark längtan efter att kunna röra sig och använda sin kropp igen är. Men snart min vän... så är det över. Stort lycka till när tiden är inne. Att föda barn är livets stora upplevelse och något jag inte skulle vilja vara utan.

Favoritlitteratur!

Vår sons gudfar kom på besök en dag. Och detta till vår sons stora glädje förstås, då han tog sig tid att flyga drake med sonen, trots nästintill obefintlig vind. Och sen lockade sonens Tractor Power - tidning nya läsare, som tydligen var intressant nog för att fullständigt fånga intresset hos två vuxna män :-)

Vem behöver träna på gym?

Har stängslat 0,5 hektar för djuren de senaste två dagarna. Och att spetta hål för gärdsgårdsstolp för att sen slå i dem med slägga, modell större, är träning så det förslår. Ett rejält krafttag för hela överkroppen inklusive magmuskulaturen, så det där med att träna på gym verkar för mig överskattat, i alla fall om man bor på en lantgård. Här finns det arbete så det förslår. Avslutade träningspasset med en halvtimmes studsande tillsammans med stora sonen. Så nu kan jag väl med gott samvete unna mig en öl i kväll...eller?

Äntligen klar!

Vår glasveranda är äntligen klar. Och bilden är utsikten när man vilar på sofflocket. Detta rum blev så himla bra. En oas i hemmet, där man kan sätta sig och se ut genom dessa fantastiska gamla spröjsade fönster, med handblåsta glas i från Glava glasbruk och med etsade mönster i vissa. Vår gissning är att glasverandan är tillverkad vid sekelskiftet (troligtvis tidigt 1900-tal). Glasverandan plockades ned någon gång på sextiotalet, och tack och lov så blev den inte slängd, som så mycket annat på den tiden, utan stod prydligt uppställd och bevarad på logen. Där har den stått ända tills i höstas, då vi började renovera den. Höggravid kittade jag själv om alla rutor (264 st) innan jag målade fönstren medan maken slipade och snickrade. Sedan fick vi barn och det blev lite stiltje på renoverandet, men nu är den sista finishen gjord, möblerat och klart. Och det är helt underbart att njuta av vårsolen på denna plats. Att sitta i köket är numera en minne blott...

På verandans soffa har vi givetvis lagt gårdens egna lammskinn. Dessa underbart mjuka skinn, som är perfekta för vår lilla bebis att ligga på eller för oss att sitta på. Idag mottog vi en ny sändning skinn från Tranås berederi. Det är alltid lika spännande att se hur skinnen efter höstslakten ser ut. Även i år var det blandade färger: vita, grå och svarta. Detta är något av en överraskning varje år, då det inte går att se på slaktlammen hur skinnen kommer att bli eftersom de klipps först i beredningen.

Brännmärkt

av Catharina Ingelman-Sundberg, Widdingprisbelönad 1999 för sitt historiska skrivande. Brännmärkt är den första boken i en trioligi om Anne Persdotter. Och den leverar ett stycke härlig svensk medeltid på ett lättsamt, men ändå tidstroget sätt. Denna bok fångade mig omedelbart, och bara några rader in i boken var jag fast och jag kan definitivt säga att detta är en utav de bästa böcker jag läst.

Det är sent 1300-tal och på havet utanför Stockholm befinner sig Anne Persdotter och hennes man, på väg ifrån Lübeck till Stockholm för att börja ett nytt liv. Spänningen blir omedelbart ett faktum då Anne är högravid ute på stormigt hav och skeppet sjunker. Som enda överlevande tar hon sig iland och lyckas, trots plundrande skärgårdsbor, klara sig undan och tar sig sargad in till det medeltida Stockholm. Den rika borgarhustrun har mist både man, tillhörigheter och pengar. Utan vare sig mat eller husrum börjar värkarna och hon ska föda sitt barn.

Berättelsen för läsaren framåt i ett raskt tempo, och författaren lyckas hela boken igenom bibehålla spänningen. Att författaren är historiker och kunnig på sin sak märks av den detaljrika bilden av den medeltida staden med dess invånare. Stockholm är en orolig stad vid den här tiden, då svenskar och tyskar slåss om makten samtidigt som danska drottning Margareta vill erövra staden. Och som om inte detta vore nog, så härjar vitaliebröderna runt om i staden, dessa Östersjöns sjörövare som sätter skräck i människorna.

Boken bjuder på en fantastisk historielektion, som inte går att slita sig ifrån. Den drabbar även på ett känslomässigt plan, som kan locka fram tårarna hos den känslige. Att boken dessutom skildrar svensk historia från en kvinnlig vinkel, ger en mer levande och självständig bild av den kuvade medeltidskvinnan. Kärlek, svek och blodigt allvar, blandat med gycklare och lekmän gör denna bok oslagbar. LÄS. Nu ska jag hugga tänderna i bok nummer två: Förföljd.