Ett skrivande lantliv

Flyttar

2010-11-03T09:52:00.002+01:00

.
Efter en lång bloggpaus börjar jag om på nytt och flyttar hit.

Träning i vinterhagen

2010-02-11T10:44:00.003+01:00

Den senaste tiden har hundarna mest hjälpt till med det praktiska på gården. Det har inte blivit så mycket aktiv vallträning, utan mer hålla fåren medan vi utfodrar och hjälpa till vid klippningen m.m. Men nu har mannen plogat upp en plan på gärdet, så vi försiktigt kan smyga igång med träningen inför tävlingssäsong 2010. Tackorna är ju rätt så högdräktiga nu så vi tog det försiktigt, men jag tror både får och hundar njöt. Och fåren fick ju lite mer att röra sig på utomhus, det är ju inte så lätt för dem att pulsa i en halvmeter snö…

.

Vinternöje och Storslalom

2010-02-08T11:28:00.006+01:00

Vi njuter av snö i massor, och kanske är det därför som det är glest mellan inläggen här på bloggen. Slalom, skridskor, längskidor, pulka, snöskottning… ja, det finns ju massor att göra. Hela helgen har i alla fall tillbringats i slalombacken. På lördag körde jag hårt med mina elever i skidskolan, där de gjorde stora framsteg som att åka lift och lära sig svänga. Eftermiddagen blev riktig mysig sen, då vi grillade korv och åkte ännu mer skidor. Min lilla tvååring är energisk i backen, det får inte gå för sakta…

Igår gick Lilla Världscupen kvaltävling i vår backe och stora grabben gjorde debut i riktiga tävlingssammanhang. Nog var det lite nerver som spökade, då han tappade humöret uppe vid start. Att vänta på sitt startnummer var definitivt inte roligt. Men desto roligare var det sen, då han fick ta emot pris i form av medalj och leksak. En tolfte plats bland åkarna i Värmland är inte fy skam, och då tävlade han ändå mot de som var två år äldre eftersom sjuåringarna inte hade en egen klass. Jo, mamma är stolt, över båda sina pojkar som gör framsteg i slalombacken.

Bilder från helgens tävling i storslalom:

Snart så...

2009-12-18T09:05:00.014+01:00

…får vi spänna på oss skidorna igen. Vi ser fram emot skidsäsongen 2010, som kommer att inledas med Nyårsfirande i Trysilfjällen. Längtar… och utrustningen börjar komma på plats. Minstingen, vår lilla tvååring, provar utrustningen för första gången och knallade glatt omkring i sina märkliga nya skor.

Ser fram emot den nya säsongen med minnen från den förra. Se och njut:

Åre 2009 - en solig dag uppe på Skutan from Victoria Olsson

Höstplöjning i vinterskrud

2009-12-13T20:07:00.016+01:00

Äntligen har det slutat regna och frusit på såpass att det gått att påbörja höstplöjningen. Det har varit en underbart frostig dag som bjudit på sol och minusgrader. Visst är det vackert?

Godkänd Vallhund

2009-12-06T19:01:00.014+01:00

Jag måste börja med att be om ursäkt för min bloggstiltjé. Snart kommer jag att vara aktiv igen… det lovar jag. Hösten har varit hektisk och jag har helt enkelt inte haft tid. Men nu kan jag inte låta bli att dela med mig av denna glada nyhet.

Efter tre misslyckade försök har äntligen min Bordercolliehane blivit godkänd vallhund. Vi började träningen tidigt i våras, och han har egentligen varit klar länge trots sin ringa ålder på dryga året, men det är väl också hans låga ålder som ställt till det för oss på tävlingsbanorna. Han har rent utav inte varit mogen för den press en tävling innebär. Men igår begav vi oss till Dalarna och en liten by som heter Bråfors jag, min far och TheLook Quickly Worker Boy. Här är resultatet:

TheLook Quickly Worker blir Godkänd Vallhund - Bråfors 091205

Livspusslet

2009-10-23T10:46:00.006+02:00

Tiden rusar. Jag har börjat arbeta och livspusslet är varje dags prövning. Tidiga mornar och hektiska kvällar, och sen är det bara att börja om nästa dag. Detta eviga pussel. Varför?

Min lilla älskling har hunnit bli två. Det känns bra, han fick två lugna år i sitt hem innan vardagshetsen drabbade honom. Men han har det bra. Sitter i soffan hos dagmamman och myser med sin vällingflaska om mornarna. Men… det borde vara i vår soffa… i mammas eller pappas knä…

Höstens solstråle har blivit 2 år

Grattis på 1-årsdagen

2009-08-30T11:04:00.007+02:00

Foto: Nathalie Ädel

Idag blir han ett år vår minsting, The Looks Quickly Worker, som är en helt underbar vallhund. Han är en lekfull och tillgiven hund samtidigt som han redan är en fullfjädrad arbetskamrat. Worker Boy tar arbetet med fåren på största allvar och älskar nya utmaningar i träningshagen. Hans grund för vallningen sitter som ett smäck, han har fina utgångar, stannar bra och har bra djurkänsla. För någon vecka sedan började vi träna delningar, en uppgift han älskar och fattade omedelbart vad det gick ut på. Boy är koncentrerad och mjuk i sin vallning, samtidigt som han har ett bra tryck och kan sätta sprätt på de trögaste får. Vi känner oss redo att starta VP i Malung i september, där vi också kommer att starta IK1. En ettåring med framtiden framför sig, det känns som om vi skulle kunna gå långt tillsammans jag och min Worker Boy.

Godkänd vallhund och seger

2009-08-09T01:07:00.008+02:00

Äntligen… klarade jag och min Bordercollietik vallhundsprovet, och Kaylie kan därmed titulera sig Godkänd vallhund. Men inte bara det… VI VANN också, av 13 startande ekipage.
Nervös som en galning var jag givetvis, men svärmor viskade i mitt öra att vara lugn och det gick ju vägen. Något krokigt och hetsigt blev det, och med en hejdundrande fart in i fållan, men klarade det gjorde vi. Totalpoängen blev 75 varav 39 i hämtet. Och sen fick vi vår efterlängtade stämpel i stamtavlan och en guldmedalj om halsen. Tänka sig, det kunde jag aldrig tro att vi skulle gå och vinna, vilken bonus :-)

Här kommer bildbeviset. Tack snälla Anna för att du filmade!

Klinthults Kayleigh Godkänd vallhund

Ps. I morgon kör lillen VP - TheLooks Quickly Worker "Boy"

Jag och startstolpen

2009-07-24T21:29:00.008+02:00

Och så stod vi där igen, vid startstolpen på ett Vallhundsprov. Förutsättningarna var bästa tänkbara, fint väder, lugna får och en perfekt bana. Vi var bättre förberedda än någonsin. Kayleigh kunde sina moment väl. Men hon har en svaghet, nämligen den att hon ibland balanserar upp fåren mot människorna som ställer ut dem istället för mot mig.
Jag står där, kroppen skakar och munnen är så torr att jag knappt får ljud i visselpipan. Tävlingsnerver, knappast. Jag skickar henne vänster, hon håller ut fint, sen… händer det som jag var mest rädd för. Hon viker in för tidigt, exakt klockan tolv mot en av utställarna. Och vad gör jag, jo jag börjar hysteriskt skrika vänster, ut, bort. Stackars hunden blir alldeles förtvivlad och struntar i fåren och springer tillbaka till mig. Och där tog det slut på det vallhundsprovet.
Så här i efterhand, nu när jag haft tid att tänka, kan jag bara konstatera att jag naturligtvis borde ha låtit henne fortsätta som hon gjorde. Visserligen skulle fåren ha sätt fart åt fel håll och vi hade fått en massa poängavdrag, men hon skulle ha rett ut det och fört fåren till mig ändå. Nåväl, nu ska här tränas hämt med en massa människor i fårhagen, för om två veckor kör vi igen. Skam den som ger sig :-)
.

Igår...

2009-07-23T20:43:00.009+02:00

Foto: Rune Johansson

... firade jag och min man treårig bröllopsdag. Då, för tre år sedan, stod solen högt medan vi något försenade skyndade till kyrkan och sa ja till varandra. Tre fina år har vi fått tillsammans sedan dess, och en underbar liten pojke till. Edwin. Då fanns bara Albin, men visst är de stiliga, far och son?

Foto: Rune Johansson

Christian, jag älskar dig! Nu och för alltid!

Han har lärt sig simma

2009-07-23T08:09:00.010+02:00

De senaste veckorna har simskolan varit i full gång, vilket inneburit att både jag och barnen har badat i ur och skur. Och redan första dagen på simskolan lärde sig äldsta sonen att simma. Och inte bara det, sen lärde han sig att dyka från bryggan, simma ryggsim och livräddning med boj. Inte illa för en sexåring, och så bra att kunna, eller hur?

Foto: Christina Hermansson

Och vad gör man själv medan barnen kämpar med simmärken i det kalla vattnet? Ja inte sitter man på land och tittar på. Nej, den senaste tiden har jag simmat 2 km bröstsim, 1 km ryggsim, 1 km klädsim, dykt 18 meter längddykning, flutit och trampat vatten i respektive 12 minuter, dykt 5 gånger (i följd) ner på tre meters djup och hämtat upp sand. Och kanske det jag är mest stolt över, utfört livräddning på tid där jag faktiskt slog några av stadens brandmän :-) Så nu vet ni vad jag gjorde medan sonen gick i simskola. Jag tog en Guldmagister!
.

Vallning i Äppelbo

2009-07-14T23:58:00.016+02:00

Vi börjar bli taggade för tävling nu, jag och hundarna. Tävlingssäsongen är i full gång, och jag och Kaylie tränar stenhårt nu för att hon ska bli godkänd vallhund. Förra årets tävlingssäsong fick ju ett abrupt slut, i och med att gumman bröt benet, men nu är benet läkt och vi vallar varje dag. För att förena nytta med nöje tog vi oss en tur till Äppelbo, jag och hundarna, till min lilla killes uppfödare TheLook. TheLooks Quickly Worker, eller Boy som jag kallar honom till vardags, har hunnit bli 10 månader och visar redan mycket goda egenskaper även han för att bli en godkänd vallhund i år. Tack Nathalie för att du tog emot oss och hade en VP bana iordningställd åt oss. Åh, vad roligt för Boy att få träffa sin mamma igen, även om han kanske tyckte lilla TheLooks Red Hot Tiffany var roligast att busa med.

Klinthults Kayleigh

Klinthults Kayleigh (Kaylie) vallar på TheLooks Gotlandsfår

TheLooks Quickly Worker

TheLooks Quickly Worker (Boy) in action. Här visar han upp sina goda vallegenskaper för sin uppfödare på besöket hos TheLook.

Mor och Son - Jeain och TheLooks Quickly Worker - så fina de är!

Fotograf: Nathalie Ädel

Fler bilder finns här. Tack för lånet!

Efter höskörd kommer regn

2009-07-11T16:15:00.007+02:00

Regn, regn och regn. Allting står stilla i väntan på att regnet ska sluta porla ned från himlen. Men innan regnet kom var det full fart här på gården, medan solen gassade dag efter dag körde vi in en sisådär 25 ton hö. Sen kom regnet, och vi välkomnade vilan efter att prickiga på både armar och ben ha flyttat på närmare 2000 balar, efter att ha slagit, vänt, stränglagt och pressat vallen. Tack kära föräldrar, svärföräldrar och syskonbarn, som hjälpt till både att bära balar och att vara barnvakt.

Men ännu är det inte över, fortfarande står gräset högt på oslagna vallar och inväntar ett nytt högtryck.
.

Glad Midsommar!

2009-06-19T11:03:00.007+02:00

Svensk sommar när den är som bäst. Solen skiner och blommorna kommer från ängen utanför knuten. Nu ska det bindas kransar innan det bär av mot hembygdsgården och dans runt midsommarstången.

Glad midsommar alla bloggvänner!

Fårklippning

2009-06-18T10:53:00.003+02:00

Vår bagge Max njuter av att bli friserad inför sommarvärmen. Gotlandsbaggen Sven blev också klippt igår. Och nu går de båda omkring nyklippta och njuter i en del av vår trädgård, där de får agera levande gräsklippare! Av någon anledning så föredrar de rosa lupiner framför blå, så jag antar att de rosa är godare.
.

Sommarlovsmusik

2009-06-14T07:37:00.004+02:00

Vi dansar till…

… sonens klass sjöng denna klassiker i kyrkan på skolavslutningen. Och den har verkligen bitit sig fast i hans sinne, han njuter av sommarlov medan han tar av sig sin kavaj och sparkar av sig båda skorna! Bredvid står lillbrorsan och skakar rumpan :-)

The ship of dreams

2009-06-10T21:56:00.010+02:00

Titanic har varit samtalsämnet under hela våren här i huset. Äldsta sonen har funnit det gamla fartygets historia så intressant att han studerat filmerna in i minsta detalj, både den gamla och den nya, samt dagligen frågat sina föräldrar om detaljer kring skeppet :-) Hur det gick till när hon sjönk, från vilken vinkel slog skrovet i isberget, hur fartyget bröts itu och hur skorstenen fälldes etc. Ja, något är det som gör detta skepp så intressant, och naturligtvis var det en stor historisk händelse, men vad är det som fångar en sexårings intresse så till den milda grad? Nåväl, intresset har nu lett till att sonen byggt en trämodell av fartyget, som han idag hade med sig till skolan…

… och i skolan berättade han för sina klasskamrater om vad som hände natten den 15 april 1912. Om hur Titanic ”the ship of dreams” sjönk till havets botten. Han svarade på deras frågor, och fröken hade ordnat med tipspromenad. Naturligtvis handlade alla frågor om Titanic, och gissa vem som kunde svaret på alla de frågorna :-)

Åh, det är så spännande att få ta del av sitt barns intresse. Hur han lever sig in i sin Titanicvärld, står vid fönstret och rattar sitt fanatsiskepp med hjälp av en gammal spinnrock, klädd i en blå morgonrock som agerar kaptensrock. Och jag ler då jag hör honom prata med sina fantasikollegor ombord -Pick up your bastards, iceberg right ahead, säger han på klockren engelska.

Grattis syster

2009-06-10T08:30:00.008+02:00

Foto: Pappa Odd Nilsson

För en liten tid sedan var du bara en liten krabat i mammas famn. Några år har passerat sedan dess, men du är lika ung ändå :-) Hoppas du får en riktig mysig dag idag.

Grattis på 40 - årsdagen!

Traktormek

2009-06-05T22:51:00.006+02:00

Äntligen… efter att traktorn har befunnit sig på långvården hela vintern har vi idag skruvat ihop den. Lyften, eller rättare hela hydraulsystemet, har inte fungerat ordentligt. Problem som skulle ha ordnats under vintern, och vips så var det vår och snart sommar och därmed närmar sig höskörden med stormsteg. Då måste ju traktorn vara i ordning. Mycket trixning med spakar och reglage inuti växellådan blev det… men till sist så… vi fyllde olja och startade upp. Och det FUNGERADE. Upp och ner, så nu så… vi är reda att köra hö. Men vi ger väl gräset några veckor till att växa till sig på :-)

I, under, vid sidan, över. Lyfta, vrida, skruva. Göra, och göra om, men sen så...

Fjolårsfavoriten

2009-06-03T22:25:00.002+02:00

Måste ju passa på att bjuda på fjolårsfavoriten också :-)

Det tuggar sig framåt...

2009-06-03T21:06:00.005+02:00

Min kvällsmat efter en rolig och krävande dag. Vi får se...

... kreativiteten får åtminstone fart :-)

Ett riktigt skitföretag

2009-05-28T10:33:00.002+02:00

Tio dagar har jag varit utan teve och bredband. Först idag kom en tekniker. Ett komplicerat fel, som kräver många timmars arbete, vilket det naturligtvis inte fanns utrymme till idag. Telia, detta j…a företag, som jag blivit beroende av. Jag har bundit upp mig och har allt hos dem (telefon, internet, teve, mobil).
Nödtorftigt kommer jag nu ut på nätet i snigelhastighet, så att jag åtminstone kan kolla mail och bloggar. Det dröjer nog ett par dagar till innan jag får acceptabel hastighet, och teven tillbaka. Ska det behöva vara så?
.

Åh, jag bara lyssnar...

2009-05-18T20:19:00.016+02:00

.
... kan inte få nog. Den är ju så jäkla bra!

Det har lättat - det är på väg

2009-05-08T12:18:00.004+02:00

Äntligen. Ett tungt ok har fallit från mina axlar. Efter mycket slit har jag skickat manuset till förlaget. Nu återstår bara ett nervkittlande magpirr. Hjälp… nu måste det bara gå vägen…
.

En reflektion...

2009-05-07T14:30:00.008+02:00

Sonen har snart gjort sitt första år i skolan, och med skolan kommer utvecklingssamtalen och det väcker tankar hos mig som förälder. Redan i förskoleklassen efterfrågas en mängd aktiviteter, som vad han har för fritidsintressen, hur många kamrater han har och hur många av dessa som han leker med på sin fritid.

Mina funderingar: Måste ett barn i sexårsåldern ha en massa aktiviteter på sin fritid? När det inte finns några andra alternativ än fotboll sommartid (vintertid tränar han slalom tre dagar i veckan), räcker det då inte med att få växa upp på en gård med en massa djur, att dagligen kunna leka i skogen och vara med på de dagliga sysslorna på gården? Min son trivs med tillvaron. Han kan cykla utan att riskera bli påkörd, studsa på studsmattan och gunga. Han kan gå i skogen med hundarna, klappa fåren och kela med katten. Han är en utemänniska, som tycker om att hjälpa till och han ser skillnad på olika sorters träd och växter. Han längtar efter att få hjälpa till med veden, mocka skit och att köra in höet. Är inte det aktiviteter nog åt en sexåring? Hur många schemalagda aktiviteter behöver en sexåring?

Men det som väcker mest tankar hos mig är att skolan verkar tycka att han ska leka med killar. De efterfrågar fler kamrater, trots att han räknar upp flera stycken. Vad är problemet? … jo, de är alla flickor (jag lekte själv bara med pojkar då jag var sex år). Så jämställt var det samhället. Redan i förskoleklassen präntas det in i barnen att pojkar ska leka med pojkar och flickor ska leka med flickor. Inte konstigt att jämställdheten står och stampar.

Detta var min reflektion, lämna gärna kommentarer och berätta hur ni tänker.

Mammas bloggturné

2009-05-04T08:32:00.017+02:00

Elisabet Norin debuterade för en dryg månad sedan med sin bok - Mamma minns du mig. Nu gästar hon min blogg.

Elisabet Norin är verksam som handledare på kurser i kreativt skrivande. Sedan många år tillbaka är hon också aktiv som lektör och litteraturkritiker, främst i Kristianstadsbladet. Elisabet har tidigare varit medförfattare i olika litterära projekt, Mamma minns du mig är hennes första roman. Sajt: http://www.elisabetnorin.se/.

Boken bygger delvis på självupplevda händelser, har det varit till fördel/nackdel i skrivandet av boken?
Eftersom jag alltid varit ett fan of fantasin hade jag inte kunnat föreställa mig att första boken skulle bli en blandning av fantasi och verklighet. Jag är överraskad själv av hur bra det gick att ta avstamp i verkligheten och sedan stuva om och fylla på så att det ändå känns som en trovärdig historia. Fördel, alltså. Men vissa saker gick inte att berätta. De blev för råa.

Boken handlar om att vara anhörig till en demenssjuk, kan boken hjälpa andra i liknande situationer?
Det är min förhoppning. Framför allt när det gäller att stå på sig mot personer som representerar myndigheterna. Ibland drivs de av en annan agenda än man själv gör när man har omsorg om sin anhöriga. De har också fördomar om andra. Scenen med Claras telefonsamtal med biståndshandläggaren är i det närmaste autentisk. Fruktansvärt.

Har skrivandet fungerat som terapi för dig?
Inte vad det gäller sjukdomen: vi har ältat situationen med vår Alzheimerdrabbade mamma/mormor otroligt mycket i familjen, på telefon och när vi träffats. Men när det gäller arvet, identiteten och förmågan att handskas med liv och livsbeslut, kan det stämma: jag vet lite om min mamma men nästan inget om min mormor. Där finns en tystnad som ligger och retar.

Du har lyckats med konsten att skriva enkelt samtidigt som boken berör på djupet, var det ett medvetet val att skriva på det viset?
Mmm, den här historien skulle berättas på ett sätt som passade personerna i den och då var det nödvändigt att hålla sig borta från det litterära språket. Jag blev också väldigt inspirerad på en engelsk skrivarkurs jag gick för några år sedan. Den engelska traditionen är mycket mer ”pratsam” än svensk minimalism. Men under skrivandets gång kom också uttryck från min barndomsdialekt upp. Överraskande! Sen vill jag förstås att läsaren ska bli berörd. Skratta och gråta. Gärna samtidigt. :-) Med hjälp av ett vardagligt språk.

Du är skönlitterär debutant, berätta om din väg mot en färdig bok, skrivprocessen från frö till hårda pärmar.
De första utkasten var bara avsedda för mig själv: försök att hålla fast stunden, de sista flämtande minnesbilderna, den sista genuina kontakten med psyket som varit mammas hela mitt liv. Först senare kom tanken att sätta samman allt till en roman. När jag sedan satt sista punkt följde många omskrivningar då vänner och andra läste och gav respons på texten. Jag har skickat manus till förlag flera gånger och sedan skrivit om mellan refuseringarna. Sammantaget tror jag det är en bättre text som sedan blev antagen, än som först var ”klar”. Från de första fragmenten till boken nu i april har det nog gått fem-sex år.

Och till sist, vad kommer vi att få läsa av dig i framtiden?
Förhoppningsvis en handbok i prosaskrivande: jag samlar mina erfarenheter som pedagog, litteraturvetare, recensent och författare och skriver. Sedan har jag en idé om en ny roman, men det är just nu lite hemligt!

Mamma minns du mig är en bok som berör på djupet, och den för läsaren träffsäkert genom ett sjukdomsförlopp. Den väcker tankar och lyfter fram det lilla i det stora. Elisabet lyckas verkligen med att fånga vardagens ögonblick, och som läsare måste jag gång på gång stanna upp och tänka att precis så kan det ju kännas. Och budskapet blir fram emot slutet mycket tydligt. Trots det tragiska i berättelsen, så är det med ett leende på läpparna som jag lägger ihop boken.

Clara står mitt i livet och inser plötsligt att hon blivit mamma till sin egen mamma, ett mycket svårare uppdrag än hon någonsin kunnat drömma om.

/Victoria

Bokens omslag har gjorts av Anna Karlsson, a form & design i Göteborg.

När förlaget frågade mig vilka tankar jag hade om omslag visste jag en sak: det svartvita fotot från Gudrun Romeborns utställning i Jönköping för snart tio år sedan skulle passa perfekt! Med sina osäkra nivåer och tolkningsmöjligheter gav det en ton som jag kände var i balans med romanen. Så efter mitt önskemål köpte förlaget in bilden och den och mitt manus skeppades elektroniskt till Anna i Göteborg. Anna kom upp med det som nu är bokens omslag och ett alternativ som byggde på mina idéer och som jag helst vill glömma just nu.

För mig kändes det som att Anna har hittat precis det jag ville meddela. Hon förmedlar känslan fullständigt klockrent och lägger dessutom till nyanser som jag inte visste fanns i texten.

Vill man ha ett dedicerat exemplar av boken handlar man på Elisabet Norins sajt. Eller så köper man boken här.

Fortsätt följa Elisabet Norins bloggturné här.
.

Vitaminboost

2009-05-02T21:43:00.004+02:00

Idag har jag vitaminboostat min familj genom att utfodra dem med vårens absolut vitaminrikaste grönsak. Och det bästa av allt, den finns i massor… och är gratis. Jag har gjort brännässelsoppa, och killarna runt köksbordet tittade alla skeptiskt på mig då jag serverade den gröna, läckra soppan. Sen var det ganska roande att se deras gillande miner. Det var ju gott också :-)

Vitaminkick till middag

Nyplockade nässlor under tillagning

Jag läser...

2009-05-01T21:33:00.001+02:00

Ursäkta min bloggstiltje… men efter att äntligen har skrivit om hela mitt manus, eller stora delar av det åtminstone, så läser jag. Och dräkten är ny, det känns fräscht. Så nu ska jag bara läsa igenom en gång till (hur många gånger jag läst mitt eget manus har jag för längesedan tappat räkningen på :-)) och sen… är det bara att hoppas på att förlaget vill ha det…
.

Författarbesök...

2009-04-23T08:38:00.014+02:00

Under vecka 19 kommer Elisbet Norin att stanna till med sin bloggturné hos mig, där jag kommer att intervjua henne med anledning av hennes nyutkomna debutroman Mamma minns du mig, som jag presenterat tidigare här i bloggen.

Och i väntan på att hon kommer hit till bloggen kan ni lyssna på den här radiointervjun med Elisbet Norin.

Kapitel 9 - ett urdrag ur Mamma minns du mig:

Det är gnistrande sol och skarpt för ögonen när Clara kör uppför den nyplogade avtagsvägen. Dalsänkan med bäcken ligger stilla och frusen. Dagmars hus lyser rött uppe på kullen ovanför. Det välbekanta landskapet är inbäddat i ett mjukt och vitböljande täcke, försonande mot skogens svärta på andra sidan hagen. I förbifarten har hon hunnit se att Johan och Amis röda pick-up står på gården vid stora huset. Någon av dem är troligen hemma, hon ska ringa sedan och tala om att hon är framme, ifall de inte har sett henne svänga upp.
Hon parkerar framför garaget där Dagmars rostiga Toyota står, avställd numera. Johan tog hand om nycklarna den gången då hon kört iväg till Margit, sin väninna i Norrköping utan ytterkläder och handväska och utan att berätta för någon. Efter det såg läkaren till att Dagmars körkort blev indraget. Hon hade varit ömsom rasande, ömsom frågande inför nyordningen och ringt till alla i bekantskapskretsen och beklagat sig över läkaren. Att han inte var att lita på hade hon ju sagt från början.
Någon ganska avlägsen bekant ringde upp Johan och Ami och ifrågasatte beslutet.
”De fattar inte att Alzheimer är en sjukdom, de tror att vi gör så här av elakhet”, sa Ami bittert till Clara i telefon efteråt. ”Fattar de inte att hon kan köra ihjäl sig? Och förstöra andras liv också! Man kan bli galen för mindre, och vi får skulden…”
Det var orätt.
Clara vet att Johan och Ami pratar med Dagmar i telefon flera gånger varje dag, de ser till henne, tittar om det lyser i hennes kök det första på morgonen och det sista på kvällen. De har hela tiden ett vaksamt öga över ängen upp mellan träden. Clara vet att det är en del av deras vardag. Men aldrig är det tillräckligt. Vad händer om Dagmar går ut i skogen och går vilse? Om hon glömmer stekpannan på spisen? Om hon faller och inte kan resa sig? Ständigt dessa rädslor, det är vad de lever med.
Ibland blir det bara galet. Man går där med detta ständiga vardagsskav, tänker Clara. Man blir så van vid det att man till slut inte reflekterar över pressen eller sorgen eller bördan eller vad det nu är som nöter sig in i ens hud. Till slut har allt man gör börjat anpassa sig till det där skavet och man börjar gå snett eller på hälarna eller vad som helst för att kompensera att det gör så förbannat ont. Och det ger i sin tur nya påfrestningar någon annanstans. Med tiden nöter sig oron in i det omedvetna, blir en del av vardagen. Och vardagen har en märklig makt över sinnena. Många gånger utgör den ett stöd, som när svårigheterna och de stora livsfrågorna hotar att tippa världen över ända. Då påminner den om att det finns en värld utanför, en värld som bär sig själv i någon sorts normalitet. Men vad har vi för val med Dagmar, frågar hon sig. Vad mer kan vi göra än att oroa oss för henne och försöka mildra hennes lidande så gott vi kan?
Kylan biter i ansiktet och Clara måste sätta på sig vantarna när hon lyfter ur väskorna och kassarna ur bagageutrymmet. Ytterdörren är låst fast det är mitt på dagen och hon får ringa på. Dagmar har under senaste tiden blivit allt mer ängslig och hon håller ytterdörren låst dygnet runt.
”Men vad tror du ska hända?” har Clara frågat.
”De kan komma in här”, har Dagmar svarat och gjort vida armrörelser som för att visa på hela husets volym. ”De bryter sig in hos vanligt folk, ligorna, och stjäl allt som finns. Hos Öhrns tog de alla Gretas smycken, allt hon ärvt av sina föräldrar…”
Clara vet inte hur det förhåller sig med de där smyckena, det är ganska länge nu som hon svävat i tvivelsmål om vad som är verkligt och vad som är delar av mammas föreställningsvärld. Vid några tillfällen har Dagmar ringt upp och så övertygande berättat att hon och Johan har varit och tittat på en annan gård, och beskrivit boningshus och arealer och möjligheten till mjölkproduktion, att Clara nästan trott att det varit sant, trots att Johan och Ami inte andats ett ord till henne om några flyttplaner.
Clara njuter av den torra kylan och solen medan hon väntar på att dörren ska öppnas, vänder upp ansiktet och blundar. Det är en sällsynt dag, de här dagarna hör januari och februari till, de brukar inte infinna sig förrän jul och alla helger är över. Låskolven klickar till bakom henne. När hon vänder sig om står Dagmar barfota, rund och oformlig, i sitt gamla turkosa nattlinne innanför tröskeln. Det gråsprängda håret spretar. Hon ropar till Clara:
”Men skynda dig in, fort! Det är så kallt!”
”Men du har ju inte klätt på dig.”
Clara skrattar och bär in resväskan och kassarna med julmat och julklappar, hennes egna till Dagmar och de till Johans familj, och julklapparna från Axel och Ebba till henne själv och mormor. Barnen har valt att åka till Janne över julen. Clara vet att de är lika bekymrade som hon över Dagmar men de har uppriktigt sagt att de tycker att det är jobbigt att fira jul hos sin mormor. Däremot har båda två erbjudit sig att komma och hjälpa till och städa om det är så att Clara har tänkt ägna någon tid åt det. Jo, det har ju också blivit en tradition de senaste åren, cyniskt nog.
I samma stund som hon drar igen ytterdörren efter sig slår hettan emot henne. Vad har hänt? Hon drar ett par djupa andetag. Slemhinnorna i näsan och luftrören drar ihop sig och torkar till. Det kittlar i halsen, hon hostar till.
”Varför är det så varmt?”
”Här, menar du?”
Dagmar stirrar oförstående på henne.
”Ja?”
”Här är inte varmt. Det är så dragit så det är inte klokt. Jag förstår inte varför jag måste bo i den här gamla kåken.”
”Det är ju ditt hus… Men om du klär på dig kanske det känns bättre?”
”Tror du det?”
Dagmars ton är ironisk. Hon vänder och går in i sovrummet. För att klä på sig, hoppas Clara, och går in i köket. Här är ännu varmare och hon tittar på termometern som hänger på ytterväggen ovanför diskbänken. Hon tror inte sina ögon. Den visar på trettiofyra grader. Dagmar har dragit upp shunthandtaget till max och den lilla elpatronen vid sidan av spisen surrar ansträngt. Clara drar först ned från tio till två på skalan, tvekar lite, men stänger sedan av cirkulationspumpen också. Det är visserligen runt tjugo minusgrader ute, men det kommer ändå att dröja innan luften blir normal här inne. Helst skulle hon vilja öppna och vädra, men det går nog inte Dagmar med på. Hon har rasslat en stund bakom draperiet till sovrummet och kommer nu ut i köket i ett par byxor i svart syntetmaterial och en urtvättad grön collegetröja. Byxorna har lappats på sidan av benet i samma tyg, stygnen är breda och klumpiga.
”Duger jag åt dig nu?”
”Ja, det är ingen fara…”. Clara ler lite och suckar inombords. ”Du duger alltid, men det kan vara bra att klä på sig istället för att höja värmen så här. Vet du att det är trettiofyra plusgrader här inne?”
”Jaså, jag trodde du kom hem för att klaga på hur jag är klädd, men nu klagar du på värmen, hur ska du ha det?”
Clara släpper samtalsämnet, diskussionen är meningslös.
”Jag har handlat en del julmat”, säger hon därför och böjer sig ned och börjar plocka upp ur matkassen. ”Men vi får nog ge oss iväg och handla mer i alla fall.”
”Jaha, va bra.” Dagmar låter gladare. ”När gör vi det då?”
”Vi kan åka på eftermiddagen. Det är inte så mycket som behövs, själva julmiddagen äter vi ju hos Johan och Ami.”
”Säger du det…”. Dagmar drar på svaret som om hon har glömt hur det förhåller sig eller är tveksam till om Claras påstående är rätt och riktigt. ”Men när kommer Wille?”
”Pappa?”
Clara blir osäker och försöker vinna tid. ”Försök inte rätta henne”, rådde sköterskan på Silviahemmet när hon ringde och undrade över rätta sättet att bemöta sin mamma på. ”Avled henne istället, eller låt henne påstå saker även om de är felaktiga. Säg inte emot. Hon har snart glömt det i alla fall. Om du försöker rätta henne blir hon sårad och osäker.”
”Nej”, svarar Dagmar indignerat där hon står bredvid Clara och tittar på hennes plockande med matvarorna. ”Han är väl inte din pappa, heller, det är det ju Gunnar som är…”
Clara fnittrar till nere i kassen som hon står böjd över. Det är absurt. Förut hade hon svårt att se det komiska, hon blev mest bara ledsen när Dagmar inte ville känna igen henne. Men det är inte en fråga om vilja, har hon förstått.
”Nej, jag vet inte när han kommer”, svarar hon därför samlat och enkelt.
”Jaså”, säger Dagmar i sitt vanliga tonläge igen. ”Fast han var här i förrgår, i alla fall. Han sa att han skulle komma tillbaka som idag, men att han var tvungen att hämta mamma och pappa vid järnvägsstationen först.”
Clara ställer in i kylen. Den är nästan tom, bara en burk rödbetor och en liter mjölk med gammalt datum och en hop halvt urklämda tuber, kaviar, majonnäs, tomatpuré i dörrfacket. Hon passar på att byta samtalsämne.
”Har du städat kylen?”
”Nej, inte jag!” Dagmars förtrytelse är tillbaka. ”Det var de där flickorna från hemtjänsten. De kom hit och slängde min mat. Eller vad de gjorde. Städa, kallade de det. Och sen packade de ned allt i påsar. Inte vet jag om de inte har någon mat själva. Det kan väl inte vara rätt att ta andras mat i alla fall! Det sa jag till dem. Ska ni komma hit och stjäla min mat mitt framför ögonen på mig?”
”Men åkte ni inte och handlade nytt sedan?”
”Aldrig i livet. Jag tänker inte betala färdtjänst åt de där kärringarna, medan de har sina egna bilar stående här utanför under tiden. Varför tar vi inte era bilar, har jag frågat. Då skulle jag inte behöva betala taxi, först för mig själv och sedan för någon av de där sniporna också…”
Clara biter sig i läppen. Ajdå. Minerat område. Hon har inte riktigt förstått det här, hur det förhåller sig med färdtjänsten, men är inte säker på att Dagmar heller har fattat rätt när hon påstår att hon måste betala för medföljande person.
”Men det är väl inte så dyrt? Några tior per person?”
”Johodå. Om jag bara hade min bil, så skulle jag handla själv!”
Ajdå igen.
”Men den är sönder, det är körförbud på den, vet du väl.”
”Jaså, säger du det.”
Dagmar blir lika överraskad varje gång.
.

Jag ser ljuset - jag närmar mig målet

2009-04-20T20:35:00.004+02:00

Jag har kommit över krönet nu, ser ner på andra sidan. Det har länge känts som om jag stått och trampat på mitten, men nu så, har mer än halva manuset skrivits om. Och jag börjar se en utveckling i mitt skrivande, något har hänt och karaktärerna har fått det liv de borde ha haft från början. Nu ska bara miljöerna vässas och bli mer levande, eller rättare sagt, bli fler. Det finns en god grund att bygga på, jag har bara inte utnyttjat den som jag borde. Men nu så…
.

Vårlivet på Hagen

2009-04-19T20:06:00.008+02:00

Våren har kommit på riktigt, vilket lett till att pausandet från redigeringsarbetet bestått i att se över stängsel i beteshagarna, låta hundarna få valla och låta barnen känna på leran :-)

En lerig liten, som bara vill vara ute i det fria och leka.

Systers hund kom på besök några dagar medans syster med familj var i fjällen. Många lekstunder blev det bland de tre på gården.

Tre vallhundar håller koll på fåren i beteshagen

Lilla Worker Boy passar lillen, som blivit placerad i fållan medan mamma och pappa sätter upp nya stängsel :-)

En väns blogg

2009-04-18T11:30:00.004+02:00

Hittade denna underbara blogg idag, tillhörande en fabrikskollega till mig. Tommy Nilsson skriver alldeles underbart vackert om livet på alla sätt och vis. Han bloggar om sin kamp mot leukemin, som härjade i hans kropp, fridens liljor och livet som nykter alkoholist. Dessutom delar han med sig av sitt musikskapande.

Hearts & Thoughts

Glad Påsk!

2009-04-10T23:52:00.001+02:00

Jag har gjort en upptäckt...

2009-04-06T11:52:00.009+02:00

Det känns bra. Bit för bit skriver jag om mitt deckarmanus. Utanför skiner solen och jag sitter som gjuten vid mitt worddokument. Kan inte slita mig. Det är så stärkande att se sin story ta en helt annan form, trots att innehållet är det samma. Jag gestaltar, lever mig in och blir ett med handlingen, som tog sin allra första början för tre år sedan. Jag har utvecklats, skrivandet har blivit ett med mig, och jag har gjort en upptäckt. Då, för tre år sedan, så kände jag inte mina romankaraktärer. Nu har jag levt med dem i tre år och skrivit så oändligt mycket mer om dem att de lever inuti mig. Och naturligtvis är det därför som det inte fanns något djup i dem då jag började min berättelse. Trots att jag arbetat mycket med texten innan, så var det bokförlagets inspirerande ord och förslag, som fick upp ögonen på mig. Och när jag påbörjade den totala omskrivningen, så insåg jag det uppenbara. Tack!
.

Mamma minns du mig

2009-04-02T22:26:00.011+02:00

Idag kom den här fina boken med posten. Elisabet Norins skönlitterära debutroman. Den kommer ut precis nu i dagarna, och jag hade den fina äran att få ett signerat ex hemskickat idag.

Den handlar om Clara, som står mitt i livet då hennes mamma drabbas av Alzheimer - KÖP!

Elisabet var min lärare på en skrivarutbildning jag gick, och hon var ett stort stöd för mig i arbetet med den roman jag nu försöker få utgiven.

Lektörsutlåtande...

2009-04-01T22:49:00.004+02:00

Medan jag går här i väntans tider, så dyker ett lektörsutlåtande upp, från ett annat förlag. Det finns alltså ytterligare ett förlag som visat intresse för mitt manus. Med bultande hjärta läste jag utlåtandet, om och om igen. Vad skriver de, vad vill de, vill de ha mig (eller snarare mitt manus)? Inget löfte om utgivning, men likväl ett lektörsutlåtande som berättar att mitt deckarmanus har stor potential. Orden ”Intrigen sitter redan som gjuten” gjorde mig onekligen varm och upprymd och skapade hopp om att kanske, kanske, kanske. Ojojojoj… de vill se en bearbetad version av mitt manus. Så nu är det definitivt färdigskrivet på bok nr. 2 för ett tag. Nu ligger fokus på bok nr.1 och den ska bli så jäkla bra. Nu ska jag ta till mig av förlagets synpunkter och göra en jäkligt bra bearbetning. Jag förstår vad de menar och var bristerna ligger. Och det är framför allt ändringar som känns bra, och som definitivt behöver göras. Så nu alla vänner och bekanta, nu låser jag in mig med min dator och text ett tag, vi syns när jag är klar :-)
.

Flyt vid köksbordet...

2009-04-01T13:43:00.016+02:00

Wow, nu flyter det igen. Jag började imorse på köksbordet med kaffekoppen vid min sida och lillen i knäet. Hade bara tänkt skriva en inledning av ett nytt kapitel – kapitel 19 - men det började flyta. Orden landade fint och miljöer skapades. Pendlingar och övergångar mellan karaktärer, samt tid och rum blev bra och en cliffhanger åstadkoms (of course), vi snackar ju deckare. Lillen satt en stund betagen av mina fingrar, som dansade över tangentbordet, innan han ålade sig ner på golvet och brummade lite med en bil.
Skrivandet avbröts en stund för välling, läggning och utfordring av djuren. Sen satte jag mig vid köksbordet igen, och det flöt vidare…

20 kapitel

24 956 0rd

143 897 tecken

Ps. Jag har ett arbetsrum med en bra stol, men vadå, man får väl skriva där lusten faller på :-) och det råkade ju stå en laptop på köksbordet!
.

Det där mötet...

2009-03-29T21:08:00.005+02:00

Några undrar… och apropå mitt möte med förlaget så återstår väntan. Det här med att försöka publicera en bok är en långdragen process har jag fått erfara. Det ska skrivas, researchas, skrivas, läsas, redigeras, läsas, printas, läsas, redigeras, läsas, printas ut i massor, skickas runt till förlag, vänta, motta refuseringsbrev, skicka några till, vänta… ja, ni förstår. Det gäller nog att utrusta sig med en god skopa envishet, nerver och tålamod för att orka med att slå sig in i författarbranschen. Och en jäkla vilja och lust att skriva såklart. Hos mig finns allt detta, annars hade jag inte ens mäktat med att färdigställa ett helt bokmanus, och definitivt inte ens orkat tänka tanken att påbörja ytterligare ett.
Ja, och så var det detta med förlaget då. De läser fortfarande mitt manus, och redaktören har delvis förklarat varför det tar tid, samt att ett möte stundar kring påsken. Så under tiden sitter jag nagelbitandes som fasttejpad vid telefonen och väntar… haha… nej, det gör jag inte alls. Livet snurrar på som vanligt, förutom att en eventuell stundande utgivning pushat på mig i skrivandet av tvåan då.

Nya arbetsrutiner...

2009-03-27T09:47:00.004+01:00

Nu jäklar ska bok nr. 2 bli klar. Och med en bebis med ett alltmer krympande sömnbehov, så finns det bara en sak att göra – skriva när han är vaken. Jag läste för länge sedan en intervju med Camilla Läckberg, där hon beskrev hur hon satt i tevesoffan med laptoppen i knäet medan barnen lekte runt henne. Kan hon, så kan väl jag. Något jag nu har tagit fasta på. Och med all text på ett USB-minne, en laptop på köksbordet (till min mans förtret) och en i arbetsrummet/lekrummet så skriver jag numera med lillen ibland hängandes i datormusen, ibland intresserad sittandes i mitt knä och ibland grinandes vid min sida. Men ibland sitter han också snällt och bläddrar i en bok, kör bil eller leker med storebror. Allt med avbrott då och då för att byta en bajsblöja eller blanda en vällingflaska. Och ibland, när det blir tyst, får man räkna med att kanske städa upp O’boy pulver från golvet. Men vad gör man inte för att få skriva deckare.
.

På pallen igen

2009-03-24T20:11:00.006+01:00

Igår kväll var det dags för slalomträningsavslutning. Hela familjen drog till backen för detta evenemang, och självklart hade jag skidorna med, så att jag kunde tävla mot sonen i den parallellslalom bana som var uppsatt för barn och föräldrar. Efter att alla elever försetts med korv och godis var det dags för prisutdelning av Rackstad Cup 2009, och åter en gång fick jag som stolt mamma se min son på pallen. En tredje placering, trots två missade deltävlingar är verkligen inte fy skam. Och om mamma var stolt, så var det inget mot vad sonen var. Alla barn och tränare bjöd sedan på ett otroligt vackert fackeltåg nedför backen innan fyrverkeriet brakade loss på toppen, så stämningsfullt och så vackert.
Väl hemma placerades den nyvunna pokalen intill fjolårets stora förstaplaceringspokal. Ja, 6 år och redan två troféer på hyllan, är det möjligen en ny Stenmark, Pärson eller Byggmark? Ja, det återstår att se, men en sak är säker, han har hittat en sport han brinner för.

Tre generationer på fjället

2009-03-22T19:59:00.002+01:00

Ännu en stund bland fjälltoppar och snö har avverkats. Trots att inte alla vädergudar var med oss så hade vi en fantastisk dag i Trysilfjällen, morfar, son och mamma (jag). Tre generationer skidfreaks, som älskar att känna stålkanterna bita sig genom snön och susa ner för fjällvidderna. Jodå, det blev ytterligare en skidfilm:

Vi njuter...

2009-03-19T09:35:00.004+01:00

Solen skiner, snön smälter och barmarken börjar titta fram här och där. Våren är på väg med stormsteg, vi njuter av vårsolens uppiggande värme och ljus. Cykeln är framplockad och hundarna njuter av denna efterlängtade motionsform. Men ännu har vi inte gett upp skidåkandet, så länge det finns snö åker vi skidor och till helgen bär det av mot fjällen igen, denna gång Norge och Trysilfjällen. Ett alldeles underbart sätt att njuta av våren och dess intåg, en fjälltopp fylld av vit och härlig snö, samt en sol som värmer alldeles underbart skönt i backen. Mmmmmm, och sockrig slasksnö framåt eftermiddagen, det hör våren till…
.

En deckare blir till

2009-03-11T09:02:00.004+01:00

Under gårdagen läste jag klart mitt eget manus, en ganska rolig upplevelse efter att ha fått lite distans till det egna. Det är ju minst sagt svårt att vara objektiv till sin egen text, men jag måste erkänna att jag ändå rycktes med ibland, log för mig själv när jag konstaterade att mina ”red herrings”, som smugit sig in här och där, var riktigt finurliga. Jag tyckte faktiskt att min egen text var spännande, ganska märkligt egentligen, jag vet ju trots allt hur det slutar…

När jag började skriva på min deckare skrev jag en synopsis, som visserligen har ändrats en hel del på vägen, men har ändå funnits som ett stöd för mig under resans gång. Jag skrev också en karaktärsförteckning, som jag nu ska ge mig i kast att se över och ta reda på om mina romanfigurer blev som det var tänkt från början. Jag har också en mängd anteckningar, både i datorn och i olika anteckningsblock, samt på post it lappar. Mitt skrivande har varit väldigt ostrukturerat, vilket lett till en massa extraarbete då det gått för lång tid mellan skrivperioderna. Något jag tagit fasta på i mitt skrivande av uppföljaren, som jag påbörjade för en tid sedan, där alla anteckningar sker i ett worddokument, samt att jag för en noggrann kapitelförteckning. Ingen tråd får ju ligga onystad så att säga, vem vill läsa en deckare som inte ger alla svar? Själva deckarskrivandet går ju ut på att tvista till historien, komplicera den och sätta griller i huvudet på läsaren så till den grad, att alla kan vara potentiella gärningsmän och att pusselbitarna först faller på plats på de allra sista sidorna. Jag kan försäkra att detta kräver en hel del eftertanke och klurande hos mig som skribent.
.

Bokmanus och förlossningar

2009-03-08T16:17:00.012+01:00

.
Det har varit full rulle sedan vi kom hem från fjällen i förrgår. Genast printade jag ut en ny pappersbunt av mitt deckarmanus och gav mig i kast med att läsa detta omedelbart. Ett möte med förlaget var planerat till onsdag, och med tanke på att jag inte läst manuset på över ett halvår kände jag att jag var tvungen att läsa in mig på storyn. Alltså, närmare 400 sidor i maratonspeed.
Under tiden som jag suttit som klistrad med näsan i texten har förlossningarna i fårhuset duggat tätt. Fyra tackor födde under gårdagen totalt nio lamm, samt en tacka som födde ett lamm under morgonen. Alla friska och pigga, uppe och skuttar mellan tupplurarna under värmelampan. Det har med andra ord varit behagliga avbrott från läsandet de stunder jag behövt släppa texten för att rensa hjärnan.
Nu har läsandet lugnat ner sig något, då mötet med förlaget är framflyttat en dryg vecka. Detta pga att jag önskade en helhetssyn på manuset innan några ändringar bestämdes, nu har förläggaren lovat att läsa hela innan vårt möte. Så nu fortsätter jag att läsa, gör anteckningar där jag anser att det finns brister, samt lär känna mina romankaraktärer närmare tills vidare. Nu ser jag med spänning och pirr i magen fram emot mötet med förläggaren, men ännu vågar jag inte tro… bara hoppas, hoppas, hoppas

Född strax efter midnatt inatt

BB avdelningen i fårhuset

16 timmar gammalt bagglamm blir individmärkt som 09013

Solbrända kinder

2009-03-04T07:37:00.007+01:00

Gårdagen var en omtumlande dag (se föregående inlägg) men vad det gäller skidåkningen så fick vi en fantastisk dag på fjället igår. Klarblå himmel, några minusgrader och solbrända kinder, hela berget badade i sol och vi kunde inte ha haft det bättre. Varsågod – en del upplevelser fastnade på film. Och en lika fin dag väntas på berget idag

Ett förlag vill träffa mig

2009-03-03T18:55:00.002+01:00

Idag hände det. Medan jag fixade middagen i ett sorligt gemensamt kök i skilodgen ringde telefonen. Det var ett förlag. De ville träffas för att diskutera mitt deckarmanus. Kvinnan jag pratade med hade läst de hundra första sidorna noggrant, hon tyckte storyn höll men tyckte att vissa saker måste arbetas om. Hon ville veta om jag ville lägga tid på att göra detta. Om jag ville? Det är klart jag lägger tid på att arbeta om manuset om en utgivning väntar runt hörnet. Jag är helt snurrig nu, hjärtat bankar och jag vet inte riktigt hur jag ska bete mig. Men en sak är säker, nu väntar mycket jobb då min skidsemester är över. Manuset har jag med mig i datorn, så det är väl bara att hugga tänderna i det på en gång. Eller så väntar jag med det tills jag haft möte med förlaget, så jag vet hur de vill ha så att säga. Ojojoj, det snurrar…

En magisk dag på berget

2009-03-02T20:09:00.014+01:00

Det har varit en sagolikt magisk dag på berget idag. Skidorna och jag har kommit väl överens och underlaget har varit fantastiskt. Även idag dalade snöflingorna smått ner över oss när vi tidigt var uppe på fjället, där vi njöt av att susa nedför mjuk manchester under morgontimmarna. Vi började med kabinbanan upp till Skutan där vinden höll sig på otroliga 1 sekundmeter, helt otroligt, jag är van vid att nästan blåsa bort däruppe. Men det fortsatte vara vindstilla hela dagen, och på eftermiddagen sprack himlen upp riktigt ordentligt. Nu helt vindstilla… och sol. När liftarna stängde klockan halvfem var jag och sonen kvar högst upp på fjället. Vi lade oss att vila en stund i snön, med en eftermiddagssol som värmde skönt. Sen njöt vi av dagens sista skidtur nedför hela berget till vår skilodge.
Efter en lång skiddag gick vi sedan på fin restaurang (en fördel med att befinna sig i Åre är att man kan knalla in på en sådan i både skidkläder och pjäxor utan att någon reagerar). Killen beställde in en stor hamburgare med strips, medan jag smaskade i mig sushi (med pinnar) och en stor stark på det. Efter maten blev det en tur med den hundra år gamla liften Bergbanan, och vem tjatade sig inte till att få stå framme hos chauffören om inte min son J Ja, minst sagt, dagen har bjudit på skidåkning, när den är som bäst.

Sonen vilar sig lite uppe på Tväråvalvet

Olympiagondolen tar oss denna gång upp till toppen

Sonen är stolt över sig själv då han åker i Störtloppet, backen där världseliten kommer att strida i World Cup finalen nästa vecka.
-Jag ska berätta för pappa att jag åkt i samma backar när han ser den på teve, säger sonen.

Här förbereds med säkerhetsnät inför tävlingarna

Så sagolikt vackert att det inte kan beskrivas med vare sig ord eller bild... det måste upplevas!

Dagen avrundas med en välförtjänt burgare och stor Cola respektive sushi och stor stark

Fjället och vi - idag anlände vi

2009-03-01T20:35:00.011+01:00

.
Igår bilade vi genom ett soldränkt Sverige, susade förbi ett Vasaloppfullt Mora, kollade in en gammal masugn i Siljansfors och stannade slutligen till i Ytterhogdal, där vi spenderade natten på ett mysigt värdshus. Idag var vi uppe med tuppen och anlände till Åre lagom till att liftarna öppnade. Snöflingorna singlade ner över oss under morgonen, så efter att ha tagit oss upp på berget med VM6:an gav vi oss av mot Björnlandet, för att få lite lä för snön. Men sonen hade blivit större och erfarnare sen sist, och uppskattade inte Björnenbackarna som för två år sedan, så ganska snart återvände vi till Åre by för lite "riktig" skidåkning. Och vi hade tur, för efter lunch lättade molntäcket och solen försökte spränga sig igenom det grå. Kabinbanan tog oss upp till Skutans topp…och vi njöt.

Nog var det lite roligt att hälsa på Björnarna i Björnlandet.

Bjrönarnas reception

Sonen på jakt efter en buske att göra sina behov bakom... hhm, lagom lätt att hitta uppe på kalfjället :-)

På kvällspromenad genom Åre by. Vi bor bara fåtalet meter från torget i Åre, samt bara några steg från liftarna. Så mycket mer centralt kan det inte bli. Perfekt!

I veckan...

2009-02-24T22:43:00.005+01:00

Tant Brun utmanar och jag svarar…

…ser jag: fram emot efterlängtad skidåkning i Åre tillsammans med sonen
…lyssnar jag: på min sons prat om hur Titanic sjönk
…läser jag: magasin Åre
…surfar jag: knappt alls
…äter jag: alldeles för mycket godis
…dricker jag: kaffe, vatten och förhoppningsvis några glas rött framåt helgen
…jobbar jag: tar hand om gårdens tackor inför deras lammningar
…bävar jag: ingenting faktiskt…
…måste jag: förbereda resan till fjällen och ta hunden till veterinären
…njuter jag: av snö… snö… snö och barnen såklart
…skrattar jag: tillsammans med sonen över att snart vara på väg…
…tänker jag: på hur lyckligt lottad jag är som har en fantastisk man och två ljuvliga barn

Nu utmanar jag Anna, Nathalie, Karina och Lina. Tänk över veckans händelser och dela med er om ni vill…

Sportlov

2009-02-23T21:37:00.008+01:00

Det började med Rackstad Cup, tredje deltävlingen. Grenen var storslalom och killen laddade från starthuset, intog störtloppställning och fick fart. Fina svängar, nära portarna... han gör mig stolt!
Ja, även fast det bara är måndag, sportlovets egentliga första dag, så har vi ändå hunnnit med både slalomtävling, längåkning och slalomträning. Dagen bjöd först på stora, dalande och härliga snöflingor innan solen tittade fram genom molntäcket under min och sonens skidtur med hundarna över fälten. Och sen bar det av till slalombacken för måndagens ordinarie träning. Ja, man kan väl säga att vi gör just det som sportlovet är ägnat... vintersportande.

Lite bilder från skidbacken...

Sonens hopp (det var inte meningen med svartvitt, men kameran råkade visst vara inställd så, bilder från skidbacken gör sig väl så där i svartvitt :-)

Sonen testade lite offpist. Det här är stupet sonen jibbade utför...

Sonens favvohopp i backen

Lyckans hjul

2009-02-17T21:18:00.004+01:00

av Kajsa Ingemarsson tar mig med på en resa genom vardagslivet och dess olika skeden. Boken handlar om tre kvinnor, som befinner sig i olika faser i livet och som råkar bo på samma gata. En spåkvinna för de tre kvinnorna samman, vilket leder till att de tre kvinnornas öden förs samman, och de har mer att ge varandra än de anar. Lyckans hjul tar dem på en resa tillsammans, en resa som snarare tar dem genom livssituationer än till huvudstaden, som är den egentliga destinationen.
Boken ger mig feel good – känslor, då vem som helst kan känna igen sig, oavsett ålder och var i livet man befinner sig. Kajsa lyckas fånga det lilla, som blir det stora i vardagen, en resa genom livet, och dess faser. En lätt och skön bok att läsa, som ändå väcker starka känslor. Kort och gott, den får mig att fundera över livets beslut och vändpunkter.

Nyfödda lammungar

2009-02-17T15:22:00.008+01:00

.
Igårkväll föddes årets första lamm på gården. Två friska och starka bagglamm bräkte på bebisvis åt oss när vi kom för att utfodra för natten. Tackan hade galant klarat av förlossningen utan vår hjälp, och tog väl hand om pojkarna, som båda sög i sig ivrigt av tackans mjölk.

Nr 1 skuttar piggt runt i lamningsboxen, medan Worker Boy tar sig ett span ifrån foderbordet.

Så pigga och fina, och den erfarna mamman tar gårdagens händelser med ro. Nu väntas fler lamm snart... flera tackor ser sprängfärdiga ut.

En hel natt

2009-02-16T09:17:00.002+01:00

För första gången på ett och ett halvt år vaknar jag av en egendomlig känsla. Det dröjer ett tag innan jag förstår. Det har börjat ljusna ute, och från barnsängen hörs ett mysigt jollrande. Är det sant? En hel natt utan barnskrik, en hel natt utan att ha varit uppe och letat nappar, utan en bebis som kryper runt, sparkar och drar mig i håret. Han har sovit hela natten, i sin egen säng. Och istället för att vakna av barnaskrik så har jag vaknat av ett härligt barnjoller, inte mitt i natten, utan på morgonen när det är dags att gå upp. Åh, låt det bara få fortsätta så nu.
.

Snörehab

2009-02-12T23:46:00.009+01:00

Jag pratade med Kaylies veterinär idag, och hon ordinerade min hund att springa i djup snö för att benet skulle belastas mer, och på så vis läka bättre. Kan denna rehabiliteringsform passa bättre än nu? Knappast... så nu åker jag skidor över fälten, och hundarna springer bakom. Ja, snö är bra till mycket :)

Rehabilitering

Någonting under snön luktar riktigt gott

Apropå snö och skidor, när det gäller slalom, så har det varit en tuff träningsvecka. Med 17 minusgrader ute blir man lätt frusen om fingrar och tår i skidbacken, men sonen missar inte en chans att åka slalom, vilket vi gjort både igår och ikväll. Men nu har jag äntligen tinat efter en lång, varm dusch.
.

Utmanad

2009-02-11T13:20:00.002+01:00

Detta är en gammal bild av mig själv som ...tja...treåring, kanske? Bilden är tagen av min pappa utanför mitt föräldrahem, med Glafsfjorden som skymtar bakom. Jag har scannat in gamla bilder från mamma och pappas fotoalbum, och detta är en utav dem. Jag publicerar den här på bloggen för att jag har blivit utmanad av Nathalie. Utmaningen går ut på att lägga ut den sjätte bilden från den sjätte bildmappen på sin dator. Nu utmanar jag er:

Karina författar

Tankar från en skrivarlya

Tant Brun

Lena Käld

Tina och Bob

Nu väntar jag med spänning på att få se vad som gömmer sig i era bildmappar :-)
.

Stolt metallarbetare

2009-02-07T14:23:00.004+01:00

Efter att ha läst en artikel om de så kallade arbetarförfattarna i Dagens Arbete, IF Metalls medlemsmagasin, kan jag nog känna mig stolt över att vara metallarbetare. Artikeln handlade om Aino Trosell, Åsa Linderborg och Maria Hamberg, som alla tre kommer ifrån arbetarklassen. Aino Trosell, som är deckarförfattare, har i tio år arbetat som svetsare. Jag log för mig själv när jag läste om hur hon fick en massa romanuppslag och idéer medan hon jobbade på fabriken, och hur hon var tvungen att ha ett block i fickan för att hastigt skriva ner sina idéer.

Ja, varför log jag åt det då?

Jo, för det är precis så jag håller på, medan jag bygger hjullastare på Volvo. Nu är jag visserligen föräldraledig, men när jag arbetar stannar jag ständigt upp, för att då och då skriva ner mina tankar. Och jag har alltid hävdat att ett praktiskt arbete, där man arbetar med kroppen och slipper tänka så mycket, är det mest kreativa arbete man kan ha. För det är då hjärnan kan arbeta fritt, medan man går där och skruvar ihop traktorer. Det är det som har gjort mig kreativ, och fått mig att börja skriva på allvar, ett sug som visserligen alltid funnits, men som blommade upp ordentligt efter en tids fabriksarbete. Jag jämför med när jag vikarierar eller frilansar för lokaltidningen, skulle jag jobba heltid som journalist så skulle jag aldrig klara av att skriva på min fritid. Så därför, så länge jag inte kan leva på mitt skrivande, så kommer jag fortsätta att vara en stolt arbetare.

TheLook på besök

2009-02-05T21:12:00.020+01:00

Min Bordercollie valps uppfödare Nathalie Ädel med hundar har varit på besök under dagen. Och med sig hade hon alla sina underbara hundar, däribland Worker Boy's mamma och syster. Och gissa om han hade roligt! Han blev alldeles till sig av alla Border collies som fyllde gården, så många att leka med på en gång, han njöt och lyssnade inte alls på inkallning som han vanligtvis gör. Mamma Jeain morrade lite först åt honom, men sen var det lek, liksom med syrran Enia, och Gemma var mycket intressant att leka med, för att inte tala om den lilla 10 veckors valpen (nyligen hemkommen från England). Tänk att få leka med någon som var mindre än han själv. Och för oss på två ben var det en fröjd att se sju Bordercollies i farten samtidigt...

Tyvärr blev det sämre med vallning, på grund av all snö som ligger. Varken får eller hundar orkar med det, speciellt inte med skaren som ligger.

Syskonen Enia och Worker Boy

Framifrån: Spot, Jeain, Gemma, Worker Boy och längst bak Enia

Valplek. TheLook's quickly syskon busar med lilla Spot

Boy & Spot

Intensiv lek mellan de små. Boy njuter av att leka med nån som är mindre än han själv

Och så slutligen en bild av syskonen igen, två av Quickly kullens valpar. - Vi vill inte sitta still när vi kan leka, därav den något sura uppsynen :-)

Tack Nathalie för besöket, så roligt för hundarna att träffas och så trevligt för oss att utbyta erfarenheter och lära känna varandra bättre.

Uppdatering: Titta in på TheLook's blogg för fler härliga bilder från gårdagen :-)
.

Ännu inte friskförklarad

2009-01-29T17:43:00.009+01:00

Idag har vi åter en gång varit hos veterinären, för vilken gång i ordningen har jag tappat räkningen på. Det är många gånger nu, som vi rest de tolv milen för att ta två röntgenbilder på vallhundens ben. Men min älskade Kaylie, som bara väntar på att få börja arbeta igen, hennes ben är fortfarande inte läkt. Det såg visserligen mycket bättre ut den här gången, och hon har inte haltat på en dryg månad, men av någon anledning så läker benbrottet för sakta. Denna balansgång, benet ska belastas, men inte för mycket och inte för litet. Nåja, nu fick hon i alla fall tillåtelse att börja springa lite vid min sida, och gå sakta hos fåren, men det har hon fått gjort innan också, för att hennes rastlösa kropp ska få någon stimulans.
Men oj, vad hon längtar efter att få göra det här igen. Hennes livsuppgift.

Åh, jag vill ju komma igång och träna med henne, så vi kan få det där vallhundsprovet gjort, suck...

Otäcka scener i mitt arbetsrum...

2009-01-28T13:12:00.014+01:00

20 359 ord

116 798 tecken

17 kapitel

Shit, vad det flyter på nu! En riktigt läskig scen har nyligen utspelats i mitt arbetsrum. Jag har under den senaste timmen suttit och skrivit ett kapitel, som gav mig hårresning på armarna och hög puls. Det är så coolt, när historien tar mig med, när jag lever mig in så i mina egna, nyligen nedpräntade ord, så till den grad att jag måste stanna upp en stund för att pausa min inre film, men samtidigt så fruktansvärt härligt, när det flyter så lätt. Nu har spänningen i boken stigit en nivå, och det börjar att bli riktigt läskigt. Grymt, jag var kanske lite väl makaber i mitt senaste mord… men det är väl så det ska vara. Jag varvar ju med riktigt härliga scener emellanåt också :-) Jag måste få säga det igen… jäklar vad det är roligt att skriva deckare.

.

Ordens magi...

2009-01-27T22:53:00.008+01:00

Det är när orden nästan automatiskt landar i worddokumentet, som det känns riktigt bra att skriva. När skrivflödet infinner sig och orden bara finns där, när historien utvecklar sig av sig självt och fingrarna bara skriver ner den. När man häpnar över den intrig, som man själv just skrivit ned och undrar, var kom den ifrån? Det pratas ofta om inspiration och skrivflyt, och även om jag kan sätta mig ner och skriva när som helst, så är det bara när flytet infinner sig som det blir riktigt bra. Ibland hjälper det varken att ta en dusch eller sätta på en platta med Lasse Winnerbäck, orden vill helt enkelt inte trilla dit. Och skriver jag då, så märks det i redigeringsarbetet sen, det är de texterna som jag inte blir nöjd med, medan jag kan häpna över dem jag knappt behövt tänka för att skriva ned. Visst är det märkligt? Skrivandet… vi skrivande människor, det finns liksom massor av människor som lever inom oss, som behöver få komma ut och få sitt sagt genom skrivandet och orden. Och när ingen av dessa har något att säga, så blir det helt enkelt inte så bra. Men ibland... så har dom massor att säga. Det är magi… det skrivna ordets magi.
.

Nu har jag bestämt mig...

2009-01-27T12:21:00.003+01:00

.
Nej, det är klart att jag inte ska lägga ut på Kapitel1. Självklart ska jag fortsätta hoppas på att något förlag ska nappa på det jag slitit med så länge, alla timmar framför laptopen och alla timmar med en manusbunt i min hand, som jag läst, redigerat, skrivit om och läst igen. Jag tror ju på mitt manus, annars skulle jag ju inte envisas med att skicka det till olika förlag. Men det är ju sååå drygt…. att vänta på svar. Förlagen använder verkligen sin tid till fullo. Fick svar av ett förlag som skulle ta hösten på sig att fundera över manuset…hösten ja…det är vinter nu, och fortfarande inget brev i lådan. Det är väl i och för sig bra, det är ju egentligen ett telefonsamtal jag väntar på :-) Idag skickade jag iväg en ny lunta med lantbrevbäraren, och eftersom jag hade köpt på mig alldeles för mycket julfrimärken i julas, så fyllde jag papperspaketet med sådana. Ja, vem vet, det kanske får upp ögonen hos någon förläggare, haha.
.

Hjälp - jag behöver era råd

2009-01-25T22:13:00.006+01:00

.
Jag funderar på att lägga ut text på Kapitel1, Piratförlagets författartävling, där första pris är att få sin bok utgiven. Men frågan är:
Ska jag lägga ut hela min färdigskrivna deckare (som just nu valsar runt hos olika förlag), eller bara början av den? Eller, ska jag lägga ut det jag skrivit på uppföljaren istället? Eller, ska jag inte lägga ut alls ?

Jag behöver råd och hjälp...
.

Ljudböcker

2009-01-25T19:53:00.006+01:00

.
Vad vore livet utan denna uppfinning? Naturligtvis gillar jag allra bäst att krypa upp i soffan och läsa en bok på riktigt, men livet som småbarnsförälder och djurägare tillåter inte alltid tiden för det. Och just därför, är jag ljudböckerna evigt tacksam. När jag promenerar med hundarna, städar eller gör sysslor på gården, så sitter headsetet oftast i öronen. En musikmobil, och vips, så har man alltid en bok med sig. Även om det alltid ligger en ”vanlig” bok på nattduksbordet, så är det mp3 som hjälper mig att plöja böcker… men, som sagt, en bok, en filt och en kopp choklad… inget går upp emot det!
.

Snöyra, fudge och massor av bus

2009-01-24T21:40:00.013+01:00

.
Snön har yrt ner hela dagen idag, något vi tagit fasta på och begett oss ut i snörusket. Vi har åkt pulka och skottat snö, medan mannen har byggt en trappa. Det blev så himla bra… en rejäl trappa upp till höloftet istället för en gammal ranglig stege. Nu känns det mycket tryggare att klättra upp där för att utfodra djuren. Jag och sonen gjorde dessutom en snölykta…visst blev den fin?

Och sen gjorde vi chokladfudge.... mums!

Sedan, medan mannen och stora sonen var ute med traktorn och forslade bort snön, som vräkt ned hela dagen, passade lillbrorsan på att ta ett bad när han fick ha baljan för sig själv.

...och varför inte passa på att nalla lite Cheese Balls och kolla brorsans telefon när han ändå var ute...

-lite av vår vardag med lördagsmys

Det tar sig...

2009-01-23T00:16:00.014+01:00

16 561 ord

95 221 tecken

14 kapitel

Jorå... inledningen är satt, spänningen är satt i rullning och utredning pågår. Intrigerna och konflikterna hopar sig och persongalleriet har tagit form. Nu börjar det bli roligt att skriva uppföljaren, fastän skrivflödet måste stanna upp då och då för researcharbete. Men det känns riktigt bra, det är nu historien börjar ta form, från att ha varit ett litet frö av små tankar. Korta frekvenser, som spelats upp i min hjärna, och som nu sätts in i ett sammanhang. Jäklar vad det är roligt att skriva deckare.

Vi längtar...

2009-01-22T11:51:00.010+01:00

Bara en dryg månad kvar nu, innan jag och sonen drar till Åreskutan... vi längtar. Sonen har redan börjat packa... O'boy paketet var det viktigaste, enligt honom.

Tänk er... första veckan i mars, strålande sol och några minusgrader uppe på skutan. En fantastisk vy ned över fjället och Åresjön längst där nere. Kan det bli vackrare? Och sedan få susa ned, njuta av farten, och stanna till då och då för att njuta av naturen. Bara nu alla vädergudar är på vår sida...

Bilderna kommer från Skistar

Jag blir alldeles tårögd...

2009-01-21T19:11:00.012+01:00

.
Tack ni goa människor för de fina ord ni lämnat i kommentarerna till mitt avdammade alster, som jag rotat fram ur byrålådan. Era ord stöttar, peppar och värmer en drömmande skribents hjärta.
Tack för att ni orkade läsa.

Ha en skön kväll kära ni, och glöm nu inte säsongspremiären av Babel :-)

En novell av mig

2009-01-18T17:10:00.003+01:00

.
Och som utlovats har, så tänkte jag lägga ut en novell, som jag skrev för ett år sen. Egentligen ägnar jag mestadelen av mitt litterära skrivande åt deckare. Men ibland orkar jag inte med invecklade och krångliga deckarintriger, och skriver då av mig något annat, för att få andas en stund och slippa tänka så mycket. Så varsågoda, här kommer Ögonblick:

Elden

2009-01-18T15:51:00.027+01:00

.

Idag har det eldats här på gården, en massa bråte efter sommarens röjning och buskar efter rensning i trädgård och hagar. Stora sonen hjälpte gladeligen till att slänga gammalt skräp på elden medan den lille satt i vagnen och tittade med stor fascination på. Tänk att eld är så fascinerande.
Nu har vi bara en så där fem, sex rishögar kvar att elda, efter senaste röjningen i beteshagarna. Men det får väl bli längre fram mot våren...

Alster ur byrålådan inom kort...

2009-01-17T21:30:00.021+01:00

Mörkret omsluter mig
utanför lager av kläder viner kylan
Hundarna tassar vid min sida
vi går genom mörk skog
Alla tre i våra egna tankar

och en stund för oss själva

-mina tankar efter en kvällspromenad

Idag har mannen klippt alla får... tack min make för den arbetsmyra du är! Om en knapp månad börjar våra tackor att lamma, och då är de nyfriserade så att de små lammen lätt hittar sin mat. Nu kommer tackorna att äta mer, och lammen i magarna att växa sig till friska och starka lammungar. För nu hoppas vi på många lamm, och några tackor ser riktigt stora ut, så det verkar ju lovande...

Och imorn tänker jag bjuda på ett alster ur byrålådan här på bloggen...

Solen i ögonen

2009-01-14T22:12:00.015+01:00

.
Efter att ha sett kvällens dokumentär på svt känner jag mig full av skrivinspiration. Jag har tidigare bloggat om vad som inspirerar mig i mitt skrivande, och Lars Winnerbäck, eller snarare hans musik och texter, inspirerar mig verkligen. Ett knep jag tar till när worddokumentet och dess markör ilsket blinkar tomt emot mig, då sätter jag på en skiva med Lasse... och snart rinner orden ur mig. Lyssna... och njut!

Jag ska inte läsa...

2009-01-14T09:14:00.002+01:00

.
Monica Antonssons bok om Liza Marklunds Gömda recenseras i DN idag (papperstidningen, kunde inte hitta den i nätupplagan). Och efter att ha läst bestämde jag mig för att inte läsa Antonssons skildring av ”verkligheten” bakom Gömda. De finns de som menar att ”Mia” har skott sig på framgångarna, och om så är fallet, så känns det som om här kommer ytterligare en och gör det samma.

Och som Liza sa i en annan artikel:
- Det är en skönlitterär text, ingen journalistisk text.

Så sant.

Avundsjuka?

2009-01-13T22:25:00.013+01:00

.
Jag blir så trött...böckerna har funnits så länge, varför denna våldsamma debatt nu? Hur som helst så är det ju "Mia Erikssons" tolkning av händelser, som av naturliga skäl måst ha justerats. Boken, sann eller inte, hade ju uppenbarligen blivit en helt annan om den tolkats av "Mannen med de mörka ögonen", men för det kan ju "Mias" syn på saken vara sann, eller?
Är det avundsjukan, som åter en gång gripit tag om svenska folket, då det gått bra för någon annan? Visst, "Mia" tjänar pengar på sitt öde - good for her!

Skrivtips skriver:

Debatten fortsätter om det på en roman står "en sann historia" är liktydigt med att det ska vara en helt autentisk berättelse. Vilket är svårt att kontrollera då den romanen beskriver lever med skyddad identitet och det finns källskydd att förhålla sig till samt att det bara är författaren som utomstående som haft möjlighet att ta del av vissa fakta.

Liza har ju hedervärt ägnat en del av sitt liv för kvinnor som lever under dysfunktionella förhållanden. Det tycker jag hon ska ha heder för.

Tack för en härlig dag tillsammans!

2009-01-12T10:38:00.012+01:00

…tusen tack alla mina nära och kära, mina vänner och min familj, som gjorde min dag alldeles speciell. Och Christan, du är fantastisk. Tack för att du är min man och allt du gör för mig!

Kolla in premiärturen...

En gnistrande vacker dag fick vi, solen tittade fram då och då och vi samlades på isen och hade det bara så mysigt tillsammans. Vi åkte skridskor och spark, pimplade och grillade lamm- och grönsaksspett och drack öl. En härlig dag ute i naturen… och mer drag blev det framåt kvällen…

… vilket party :-) Vad kul vi hade! Och tusen tack mina snälla föräldrar, som inte bara ställde upp som barnvakt, utan också som chaufför till parken. Tack pappa för att du alltid ställer upp för mig och för att du kom och hämtade oss mitt i natten!

Jag blir så glad...

2009-01-12T08:23:00.009+01:00

Min lärare från Skrivarlinjen kikade in här på bloggen och lämnade avtryck. Tack Elisabet för dessa fina ord, som stärker ett sviktande självförtroende vad det gäller skrivandet:

"Kramar i mängd tillbaka till dig, nu ska jag kika in här då och då och följa dina öden och äventyr. Jag tror du kommer att hitta förlag så småningom - ingen fara, det är bra det du skriver! Fortsätt bara..."

Livets karusell

2009-01-08T17:54:00.007+01:00

Dimman tätnar
jag får svårt att se
Tankar som ekar i mitt inre
eskalerar och slår rot

Mörkret är nattsvart
jag är fast
Det klamrar sig fast
kan inte komma loss
Hjälp

Fortfarande mörkt
jag kanske förstår
Känslor ilar i svindlande fart
Livet åker karusell
det går inte att hoppa av

Dimman lättar
jag börjar se igenom
Surret har klingat bort
och tankarna har klarnat
Jag finner ro

-mina tankar om livets uppochner

På jakt efter stjärnfall

2009-01-07T20:25:00.022+01:00

.
Ikväll vandrade jag och sonen längs byvägen under den stjärnklara himlen. Endast ledda av månens vita sken, som gnistrade i rimfrosten, gick vi där med varsin hund och såg upp mot stjärnorna. Sonen ville så förskräckligt gärna få se ett stjärnfall, för då, då skulle han få önska sig någonting…han ville nämligen bli Musse Pigg.
Vi såg inget stjärnfall då. Väl hemma igen intog sonen ryggläge på gräsmattan, länge låg han där, men förgäves. Det blev inget stjärnfall ikväll. Istället avslutade vi sista dagen på jullovet med ett parti schack och sedan ett kapitel ur Bröderna Lejonhjärta när det blev läggdags. Och stjärnfallen får vi väl fortsätta att leta efter tills vi ser ett, antar jag :-) Men vi hade det väldigt trevligt där under vår månskenspromenad, så det fortsätter jag gärna med.
.

Säsongens första åk...

2009-01-06T21:14:00.007+01:00

...så äntligen var det dags. Idag drog vi iväg till Rackstadbacken för årets första åk. Det spratt av glädje i sonen under frukosten, då jag meddelade dagens händelser, oj vad han väntade innan vi kom iväg. Och vi fick en rolig dag tillsammans, jag och sonen. Sonen, han intog störtloppställning så snart vi kom upp på topppen och gav sig på hoppen redan första åket, inte ringrostig efter en hel sommar här inte :-) Efter att sedan ha plogat sig igenom de tre första svängarna satt de som ett smäck på parallella skidor och snygga stoppsvängar. Nåja, lite ringrostiga var vi nog ändå, för vi kände båda två av våra ben efter en hel dags åkande. Muskler, som legat i träda en hel sommar och höst, fick plötsligt börja jobba igen. Detta märktes på sonens vurpor mot slutet av dagen, vilka han snabbt kom på benen ifrån, men han hävdade bestämt att han inte var trött och skulle absolut göra några åk till innan vi åkte hem. På söndag börjar träningen, så nu är det slalom flera gånger i veckan som gäller framöver :-)

Nya framsteg...

2009-01-03T14:31:00.013+01:00

Jag förundras var gång jag tar Worker Boy med mig till fårhagen över vilka fantastiska framsteg han gör, blott fyra månader gammal. Han kunskaper och instinkter är otroliga, och kanske beror det på de fina skotska och irländska linjerna från hans föräldrar.
Eftersom han är så ung så har jag inte börjat med "riktig" vallträning ännu, utan bara låtit honom busvalla lite för att tända honom, samt tränat lydnaden både med och utan får. Men idag fick den lilla valpen mig att tappa hakan åter en gång.
Jag tog ut en liten flock om fem tackor i hagen, och Boy rusar genast iväg för att balansera upp dem. Sen kommer han till mig på inkallning, bara det en bedrift för hans låga ålder (det är en sak att lyda till vardags, och en helt annan när det finns får i närheten). Vi har börjat träna lite på Walk on - kommandot (framåt), och döm om min förvåning när jag ger honom kommandot, utan att egentligen förvänta mig något, när han sakta går rakt mot fåren. Jag ger honom Lay down (ligg), och han lägger sig. Det måste vara en tillfällighet, tänker jag men fortsätter ändå. Men matte, vad tror du om din valp?... han fortsätter på detta vis över hela fältet och flyttar lugnt och metodiskt flocken över hela fältet. När jag sedan ger honom "schschhh", springer han runt och balanserar upp. Vad ska det bli av detta underverk? Detta ger mig naturligtvis stora förhoppningar inför vallhundsåret 2009, och tack Nathalie för vår nye arbetskamrat!

Tyvärr så fick jag inte med kameran ut idag, men jag bjuder på en några dagar gammal vinterbild istället.

Barnarbete?

2009-01-02T22:33:00.007+01:00

Idag har det röjts i beteshagarna. Vi har dragit ris och ordnat fina vedhögar, som visserligen kräver mer arbete innan den är färdig för att värma vårt hus, men den har minnsann värmt oss i dagens minusgrader också. Ja, veden värmer många gånger innan den är färdig som bränsle.

Och tur är det väl att sonen gillar att arbeta. När jag i morse frågade honom om han ville åka skridskor eller hjälpa till med veden, svarade han:

- Jag vill arbeta med veden såklart.

En riktigt duktig hjälpreda är han också, vår sexåring. Men efter att ha intagit massäcken frös han om fingrarna och gick hem till några välförtjänta race på datorn med Colin McRae.

Och fint blev det. Fåren får fräscha hagar till våren, och vi får öppna landskap samt värme i stugan. Hundarna var naturligtvis också med på dagens arbete, fastän de lekte mest :-)

Gott nytt år!

2008-12-31T15:43:00.010+01:00

En härligt strålande sol har årets sista dag bjudit oss på, och vi passade på att njuta av den korta dagens soltimmar. Fåren letade sig ut ur fårhuset för att få lite solljus på sig, jag och Worker Boy tog tillfället i akt och busvallade lite. Vår lilla gosiga valp fyllde 4 månader igår!

GOTT NYTT ÅR!

Mitt 2008

2008-12-30T17:03:00.024+01:00

Några dagar in på 2008 påbörjade jag mitt tjugonionde år. Ett intensivt år med en bebis, som utvecklats till en allt livligare liten unge för varje dag som gått. Det är både fantastiskt givande, samtidigt som det är energitömmande att få följa sitt barns första levnadsår. 2008 har varit ett år av sömnlösa nätter, men det har givit oss så oändligt mycket kärlek. Dels det lilla underverket, som så småningom utvecklat sin egen identitet och personlighet, och dels hans storebror, som inte bara utvecklats i sin roll som storebror, utan också tagit steget in i skolans värld.
Tillsammans med äldste sonen tillbringande jag många timmar i slalombacken under årets tre första månader, något som resulterade i att Albin vann sin första pokal i Slalom Cupen. Och skidor åkte vi ända in i vårslasket.
Under våren skrev jag sedan klart mitt livs första bokmanus. Min deckare. Och känslan, som fyllde mig då jag skrev de sista raderna på det 350 sidor långa manuset, går nästan inte att beskriva. Först lättnad, och sedan en stolthet, över att faktiskt ha klarat av att göra något som många går och drömmer om. Att skriva en bok. Det krävdes envishet, viljestyrka och tålamod. Och att mer eller mindre bli en eremit. En bok kräver oändligt många timmar i ensamhet, och då är det väl tur att jag inte är så social av mig.
Sommaren kom, och min lillasyster från USA kom och hälsade på under sommaren. Vi fick ett par härliga veckor tillsammans, då vi bland annat körde in höet och låg vid stranden. Sommaren var också fylld av intensiv vallträning med hunden, som skulle tävla i VP för att bli godkänd vallhund. Men olyckan var framme och Kaylie bröt benet i början av hösten, och därmed fick vallningen läggas på is.
Höstens stora händelse var naturligtvis sonens skolstart, och han trivs som fisken i vattnet i skolan. Sen kom nästa höjdpunkt, då vi fick ytterligare tillökning i familjen. Worker Boy kom till oss i slutet på oktober, en Bordercollie valp som är helt underbar. Han har utvecklats till en social familjehund och har redan visat stora framgångar i vallningen. Något som får mig att vänta extra på vallhundsåret 2009, ett år som förhoppningsvis ger mig två godkända vallhundar på gården. Och kanske vi hinner skaffa lite mer tävlingsmeriter i vallningen. Kaylie och Boy är goda vänner, leker och trivs med varandra liksom med barnen och vice versa. Vi är en lycklig familj, med två barn, två hundar, två katter och en massa får.
Nu återstår endast en dag av 2008. Några skidor har vi ännu inte hunnit med, men denna mellandag har vi tillbringat nere vid sjön. Isen var tjock och slät, vilket gav oss tillfälle att åka lite skridskor och grilla korv. En mysig familjeutflykt, som kan ses som ett fint avslut på det gångna året. Nu ser vi med hungrande iver fram emot ett nytt år, fyllt av nya påhitt och upptåg.

Gott nytt år allesammans...

...och ett riktigt lyckosamt 2009!

God Jul önskar jag alla mina läsare

2008-12-23T17:39:00.009+01:00

Så här dagen före dopparedagen vill jag passa på att önska alla mina bloggläsare en riktigt God Jul, och önska er allesammans en riktigt skön julafton. Hoppas ni kan njuta av morgondagen och att julefriden infinner sig!

Medan vi i vår familj väntar på julaftonsmorgon ska vi klä julgranen tillsammans och göra lite mera julgodis medan vi dricker glögg och myser tillsammans. Snart kommer tomten... och fram till dess får ni njuta av Viktor Rydbergs klassiska dikt. Varsågoda...

Tomten

av Viktor Rydberg

Ursprungligen publicerad i Ny Illustrerad Tidning 1881.

Midvinternattens köld är hård, stjärnorna gnistra och glimma. Alla sova i enslig gård djupt under midnattstimma. Månen vandrar sin tysta ban, snön lyser vit på fur och gran, snön lyser vit på taken. Endast tomten är vaken.

Står där så grå vid ladgårdsdörr, grå mot den vita driva, tittar, som många vintrar förr, upp emot månens skiva, tittar mot skogen, där gran och fur drar kring gården sin dunkla mur, grubblar, fast ej det lär båta, över en underlig gåta.

För sin hand genom skägg och hår, skakar huvud och hätta
nej, den gåtan är alltför svår, nej, jag gissar ej detta slår, som han plägar, inom kort slika spörjande tankar bort, går att ordna och pyssla, går att sköta sin syssla.

Går till visthus och redskapshus, känner på alla låsen
korna drömma vid månens ljus sommardrömmar i båsen; glömsk av sele och pisk och töm Pålle i stallet har ock en dröm: krubban han lutar över fylls av doftande klöver

Går till stängslet för lamm och får, ser, hur de sova där inne; går till hönsen, där tuppen står stolt på sin högsta pinne; Karo i hundbots halm mår gott, vaknar och viftar svansen smått, Karo sin tomte känner, de äro gode vänner.

Tomten smyger sig sist att se husbondfolket det kära, länge och väl han märkt, att de hålla hans flit i ära; barnens kammar han sen på tå nalkas att se de söta små, ingen må det förtycka: det är hans största lycka.

Så har han sett dem, far och son, ren genom många leder slumra som barn; men varifrån kommo de väl hit neder? Släkte följde på släkte snart, blomstrade, åldrades, gick, men vart? Gåtan, som icke låter gissa sig, kom så åter!

Tomten vandrar till ladans loft: där har han bo och fäste högt på skullen i höets doft, nära vid svalans näste; nu är väl svalans boning tom, men till våren med blad och blom kommer hon nog tillbaka, följd av sin näpna maka.

Då har hon alltid att kvittra om månget ett färdeminne, intet likväl om gåtan, som rör sig i tomtens sinne. Genom en springa i ladans vägg lyser månen på gubbens skägg, strimman på skägget blänker, tomten grubblar och tänker.

Tyst är skogen och nejden all, livet där ute är fruset, blott från fjärran av forsens fall höres helt sakta bruset. Tomten lyssnar och, halvt i dröm, tycker sig höra tidens ström, undrar, varthän den skall fara, undrar, var källan må vara.

Midvinternattens köld är hård, stjärnorna gnistra och glimma. Alla sova i enslig gård gott intill morgontimma. Månen sänker sin tysta ban, snön lyser vit på fur och gran, snön lyser vit på taken. Endast tomten är vaken.

Jämställdhet, jobb och julstämning

2008-12-20T19:02:00.005+01:00

Medan jag suttit framför laptopen och knackat ner tangenter till mellandagarnas artiklar i lokaltidningen har mannen tagit hand om barnen, julstädat, strukit, bytt gardiner, tvättat, utfordrat djuren och bäddat rent i sängarna, samt bjudit mig på glögg och mandlar.
Så de feminister (bl a Hanne Kjöller) som hävdar att jämställdhet bara går ut på att dela föräldraförsäkringen lika, har enligt mig fel. Hur vuxna människor delar upp sina vardagssysslor är helt och hållet var och ens beslut, och inget som staten ska lägga sig i. En annan fråga som jag ställer mig är, varför feministerna kräver att männen ska vara delaktiga i så kallade ”kvinnosysslor”? Det är inte så ofta det vänds på. Det borde ju i så fall vara lika naturligt för kvinnorna att sätta på vinterdäcken, meka med bilen och renovera huset. Men om en kvinna gör något av ovan nämnda, så ses det ofta som en större prestation än om en man skulle ha gjort det. Varför?

Blir man lycklig?

2008-12-19T11:17:00.006+01:00

Blir man lycklig av att nå sina drömmars mål och av att bada i pengar?

Efter gårdagens intervju med en musiker, som nått försäljningsrekord i Sverige flera gånger om, inser jag att man kanske inte blir lycklig av pengar (även om personen i fråga kanske tror att han är lycklig), visst underlättar dom, men vad ska man göra sen, när man kan göra vad man vill?
Nåja, ekonomin är en sak. Men drömmarna om att jobba med det man brinner för, vad händer med dom? Jag frågar vederbörande om grabbarna i bandet har sammankomster, där de träffs bara för att lira lite och ha kul tillsammans.
- Den tiden är förbi, får jag bara till svar. Och då undrar jag vart glädjen i musiken har tagit vägen. Då har det bara blivit ett jobb, visserligen ett mycket framgångsrikt sådant, men ändå. Har man då blivit så stor att man inte kan sänka sig till den nivå, att man bara kan sitta och lira för skojs skull?
Jag drar naturligtvis paralleller till skrivandet (en annan konstform). Om man lyckas som författare, om man når sina drömmars mål (som för mig visserligen inte sträcker sig längre än en utgiven bok just nu), och säljer miljoner exemplar. Blir skrivandet ett jobb, som bara måste göras då? Blir skrivandet tråkigt då?
Ursäkta, men jag kände mig nästan arg på mitt intervjuobjekt, som struntade i om utmärkelsen var en guld-, diamant- eller platinaskiva. Det spelade ingen roll, för han hade ändå så många och dessutom förvarande han dem i båtskjulet. Då anser jag att man tagit framgångarna för givna och för stort, när glädjen har försvunnit och bragderna inte betyder något längre. När man är så rastlös att man måste åka utomlands en gång i månaden, minst, för att man måste ha något att göra. Tiden har man köpt sig av obegränsad mängd tillgångar. För mig låter det bara tragiskt.

Mitt begär...

2008-12-17T23:43:00.012+01:00

Ännu en dag fylld av arbete. Journalisten har varit i farten igen… massor av intervjuer, som just nu surrar i skallen. Imorn måste jag skriva två artiklar (hoppas lilleplutt sover sin förmiddagslur länge), innan jag ska iväg på ytterligare jobb, intervju med Vikingarna… eller åtminstone dess manager, det ni, haha! (jag måste göra research ikväll, känner att min kunskap om dessa svenska dansfavoriter inte är den bästa).

Oj, oj, jag blir alldeles rörd av ert intresse angående mitt bokmanus. Och ändå är jag så feg att berätta om processen, det är ju min lilla bebis, som är där ute i stora världen och prövar sina vingar. Historierna och deckarintrigerna kommer till mig hur lätt som helst, hade jag bara tiden att skriva så mycket som jag ville, skulle det inte vara några problem. Men jag kan ju inte låta bli att njuta av mina underbara pojkar heller :-) Samtidigt vill jag heller inte stressa fram historierna. Skriva kommer jag alltid att göra, det går inte att låta bli. Skrivklådan har alltid funnits, den visade sig som hastigast under högstadiet, för att sedan gå i ide. Runt 25 så blommade den okontrollerat upp igen, och det var då jag på allvar förstod att jag måste skriva. Det har alltså inte varit ett medvetet val, långtifrån, men jag antar att begär inte går att tygla :-) Det är mycket jag vill skriva om, det finns idéer till många romaner, som jag kommer att skriva, jag har ju hela livet på mig. Allt behöver inte ske just nu. Men lyckan just nu… vore såklart att det förlag, som just nu har min manusbunt i sin hand, vill trycka och ge ut min bebis…

Deckarkartan

2008-12-16T23:18:00.003+01:00

Haha... hittade den här på bloggen Bokhora. Det betyder ju att mina deckarkaraktärers hemort fortfarande är oskriven om :-)

Observera att för Göteborg och Stockholm som är deckartäta städer, är nålarna utplacerade för att visa på stor mängd, snarare än exakt placering av varje deckarkaraktärs hemvist.
Följande författare är inlagda för tillfället: Mats Ahlstedt, Arne Dahl, Åke Edwardson, Kjell Eriksson, Ramona Fransson, Björn Hellberg, Anna Jansson, Mari Jungstedt, Mons Kallentoft, Catharina Kjellberg, Tove Klackenberg, Maria Lang, Åsa Larsson, Kristian Lundberg, Camilla Läckberg, Henning Mankell, Liza Marklund, Jonas Moström, Jan Mårtenson, Bodil Mårtensson, Håkan Nesser, Åsa Nilsonne, Leif GW Persson, Viveca Sten, Johan Theorin, Helene Tursten, Karin Wahlberg, Emma Vall, Hans-Olov Öberg, Håkan Östlundh.

Ett annat liv

2008-12-15T12:31:00.005+01:00

av Augustprisvinnaren Per Olov Enqust. Efter att ha sett PO Enquist berätta om sin bok i Babel tog jag mig an denna drygt 500 sidors roman, som handlar om författarens liv. Men trots att det är en självbiografi, som visserligen då och då griper tag om mig, så har jag ändå känslan boken igenom av att författaren undviker att skriva om sig själv. Detta är ju ändå huvudsyftet med hans bok. Han beskriver sig själv i tredje person varierande med, pojken, han själv, honom, Enqusiten osv.
Ett annat liv handlar om författarens våndor i sin barndoms by, Hjoggböle i Norrland, där han endast 6 månader gammal blir faderslös och växer upp med en ensamstående, djupt religiös mor. En tro som ofrivilligt förföljer honom hela livet.
Han börjar skriva, och frågar sig själv varför, vart kom det ifrån? Han söker svar på frågor som kanske är omöjliga att få svar på. En gammal släkting som blev tokig ock skrev på väggarna, kom det från henne?
Boken fortsätter genom att skildra hans framgångar i världen och människorna i hans närhet, på olika platser i världen, från pojken till idrottaren, dramatikern, missbrukaren och till slut åter författaren. Allt utspelar sig medan en smygande alkoholism tar sin början, men även här har jag känslan av att han vill dölja den delen av sitt liv (fast ändå inte) för sina läsare, trots att han skrivit en bok om det. Men istället förmedlar han våndorna om att vara en skrivande person, som inte kan skriva, på ett mycket gripande och förståligt sätt.
Det var en intressant bok, som dock inte uppfyllde mina förväntningar. Men den gör mig absolut sugen på att läsa Kapten Nemos bibliotek.

Sitter bänkad...

2008-12-14T22:09:00.007+01:00

...framför teven. Det är söndagkväll, vilket innebär Wallander på fyran. Trodde dock att jag skulle missa denna höjdpunkt ikväll eftersom jag jobbade. Som frilansande journalist får man rycka in lite då och då och närsomhelst, men puh, jag hann hem till nio. Hemligheten, som är kvällens film, pågår just nu, men jag passar på att blogga lite under nyheterna. Ha en bra kväll allesammans och en trevlig 3:e advent.

GW & Läckberg om att skriva deckare

2008-12-11T22:38:00.007+01:00

Dessa två författare inspirerar mig i mitt deckarskrivande. Leffe är en skön personlighet och jag beundrar Läckbergs attityd, att hon vågar stå upp och vara stolt över vad hon gör, trots att vissa litteraturmänniskor tycker att deckare är andra klassens litteratur. Men uppenbarligen det som svenska folket allra helst läser.

Årets hus

2008-12-11T19:07:00.028+01:00

Medan snön har yrat utanför fönstren har vi ägnat oss åt lite julpyssel här i huset. Årets upplaga av pepparkaksmodellen av vårt hus är klar, och sonen parkerade som vanligt ett par bilar utanför, då det stod klart.

Julens köksfönster pyntat som det ska

God Jul

Ett nytt kapitel...

2008-12-10T17:11:00.020+01:00

Sakta, sakta växer min andra deckare fram. Uppföljaren. Ibland går det flera veckor mellan mitt skrivande på den, och så plötsligt så sätter jag mig framför laptopen och ytterligare ett kapitel växer fram. Då känner jag mig nöjd med mig själv. I flera dagar kan jag gå omkring och må bra, för att jag kommit ytterligare en liten bit på vägen mot mitt mål. Däremellan så arbetas historien fram i mitt huvud, allra bäst när jag duschar av nån underlig anledning. Många idéer har nämligen kläckts just i duschen (kanske en av anledningarna till att jag tycker om att duscha länge). Ja, alla vi skrivande filurer har väl våra knep, när det gäller just skrivandet. Vad är ditt?

ÅRE... here we come!

2008-12-09T18:53:00.011+01:00

I månader har äldsta sonen pratat om Åre.

-Mamma, ska vi aldrig mer åka till Åre?

-Jodå, men kanske inte i år, lillbrorsan är ju så liten.

Men det är klart att ett brinnande skidintresse ska uppmuntras, trots min egen längtan har jag dock hela hösten hävdat: "inte i år, det är så dyrt också". Men då mannen slutligen föreslog att bara jag och sonen skulle åka, orkade jag naturligtvis inte stå emot längre. Alltså, vi ska till Åre, jiiiiiippiiiiii!

Jag bokade en Ski Lodge mitt i backen, intill Kabinbanan, så att vi enkelt kan ta oss upp på Skutan. Vi drömmer... och längtar varje dag nu, jag och sonen. Sonen studerar dessutom pistkartan in i detalj, så han vet vilka pister han ska ta sig an då vi nått vårt mål 70 mil norrut. Det dröjer dock till första veckan i Mars innan det bär av.

Här kommer ett bildkollage från januari 2007:

Albin, nyss fyllda 4 år, hänger med i alla pister tack vare selen. Pappa håller i tyglarna.

En fantastiskt vy från mitten av Gästrappet. Den låga januarisolen skymtar bakom fjälltoppen.

Utsikt från Skutans topp.

Albin och morfar intill ett nedisat lifthus på Skutans topp.

Jag och mannen på toppen.

Andra sidan flocken - ett mål på vägen är nått

2008-12-06T20:12:00.005+01:00

Worker Boy har fått känna på fåren under några dagar, och jag är glad att se att han redan har tänt på dessa roliga varelser, som flyttar sig för honom. Först ville han bara jaga dem, men ganska snart förstod han, och ville ta sig till andra sidan flocken. Så det är bara att konstatera att första steget mot en fungerande vallhund är taget. Nu är det bara resten kvar... haha. Nåja, det tar sin tid, men här kommer i alla fall bildbeviset på att han har tänt:

Worker Boy 3 månader busvallar from Victoria Olsson on Vimeo.

Ps. De kommandon jag ger är till min vuxna vallhund, som är med och håller koll på läget.

Vardagslyx...

2008-12-05T20:42:00.022+01:00

Det finns massor av fördelar med att vara fårbonde. En är lyxen att kunna unna sig en bit kött av lamminnerfilé en helt vanlig fredagskväll. Eftersom vi ofta har frysen full av lammkött, tillagar vi då och då en festlig måltid, som vi njuter av i finrummet. Äldste sonen älskar att få duka fint, och att sedan äta av hemmagårdsköttet, en lyx vi alla njuter av. Att dessa underbara djur sedan håller våra betesmarker öppna, med blomstrande fauna och att deras ull är den bästa fiber som finns, är ju bara ett plus. För att inte tala om dessa underbara lammullsskin som våra får ger oss. Vem vill inte ge sin bebis den rogivande harmonin? Dessutom är det världens bästa stimulans för våra hundar, som dessutom hjälper oss i det dagliga arbetet med djuren. En sluten cirkel, som alla på gården gläds åt helt enkelt.

Rallybrudar

2008-12-04T23:00:00.011+01:00

Ikväll tog jag och min äldste son en kväll för oss själva, som vi tillbringade på bio tillsammans. Vi bänkade oss med en enorm popcorn framför bioduken och såg Rallybrudar.

Äntligen en bra gjord film som utspelar sig i Vämland utan att förlöjliga värmlänningar och vränga till dialekten. Det här är bra och skildrar 60-talets landsbygd, så som det var. Och kan vara ännu idag, med bilmekanikern, lokalredaktören och servitrisen som alla känner varandra och som dessutom spelar i ett band tillsammans på helgerna i Fensbols Folkets Park. Härlig och trovärdig sextiotalsfeeling. Filmen skildrar också en levande bygd med levande människor som vill ägna sig åt konsten, men som hålls tillbaka och beskrivs som konstiga av omgivningen. En revolt tar sin början, lantisarna vill också bli nånting. I den här filmen är det framförallt kvinnorna som gör revolt genom att ta för sig på det mest manliga området som finns i värmlandsskogarna. Rally. Nostalgin flödar på duken genom alla gamla Volvo PV, Amazoner och Saab V4:or som spinner fram längs slingriga grusvägar. Det är Bergslagsrallyt och K.A.K Rally, och brudarna kör så det ryker. Detta utspelar sig under en tid då resultatet ännu hängde mest på föraren, istället för på plånboken och högteknologiska inställningar. En härlig nostalgifilm, som jag som rallyälskande värmlänning kommer att se om många gånger. Ett stort plus också för urvalet av skådespelare. Eva Röse var som klippt ock skuren för rollen.

Beroende...

2008-12-04T08:36:00.016+01:00

...av Yoga. Denna fantastiska träningsform, som får en att må bra en stund. Yoga ger en stund för sig själv, där man kan fokusera på sig själv, där och då. Vem behöver inte det ibland?

Jag är något av en periodare vad det gäller Yoga, men just nu är jag inne i en yogande period, och jag njuter. När ryggen börjar värka vet jag att jag gjort för lite Yoga, den gör nämligen undervärk för ovan nämnda problem. Det är så otroligt skönt och avslappnade, samtidigt som det ger kroppen en riktig genomkörare vad det gäller både styrka och smidighet.

Som för många småbarnsföräldrar så är tiden en bristvara, så även för mig. Och av den anledningen har jag hittat det perfekta sättet att hinna med min yoga. Framför teven. Perfekt, har jag en halvtimme över rullar jag igång filmen, inga resor, inga tider att passa. Kan det bli mer avslappnat?
Anette Lefterow, min absoluta favorit vad det gäller Yogainstruktörer på film. Hennes filmer får en verkligen att slappna av, och skapar en närhet till henne som instruktör, trots teverutan emellan.

Leksaker överflödiga?

2008-12-03T09:28:00.015+01:00

Äntligen ser det så där mysigt, juligt ut när man tittar ut genom fönstret. Precis som det ska göra i december. Det är bara att hoppas på att vädret håller i sig, för vi vill väl ha en vit jul? Självklart!!
Äldste sonen gjorde glädjeskutt och hoppade glatt i overallen när han skulle iväg till skolan i morse.

-Åh, då kan ju jag busa i snön idag, sa han och skyndade iväg till skolbussen.

Och under tiden roade sig lillebrorsan med andra saker...

...ja, det känns ju som om leksaker är överflödiga...

...att sitta i vedkorgen och leka plockepinn är mycket roligare!

Men efter förmiddagsluren ska han nog få tulta runt i snön lite :-)

Mera bak i huset

2008-12-01T19:27:00.010+01:00

Bakarglädjen smittade tydligen av sig till min man. Eller så kanske han är trött på allt surdegs och fullkorns bakande. För när han plockade fram mjöl och jäst, så blev det fluffigt, vita tekakor. Och jag kunde riktigt se hur det tindrade i hans ögon då han stolt knådade den släta och följsamma degklumpen.

Färdigknådad deg...

...inne i ugnen...

...färdigt resultat. Mums!!!

Visst är det härligt att baka bröd... och så gott! Och så slipper man ju alla tillsatser och kemikalier, man har rent mjöl i påsen så att säga, haha...

Ja, vi har i alla fall njutit att varma, nybakade tekakor här i familjen till kvällsmat. Det tackar vi far i huset för. Puss & Kram